Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 369 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gräfsnäs förr och nu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

halshuggen i Stockholms blodbad. Det berättas, att Gustaf
och Margareta sammanvigdes på Gräfsnäs, och att den
stora, halfva byggnadens längd upptagande kungssalen
deraf fått sin benämning. Efter honom innehades
godset af Sten Eriksson Lejonhufvud, hvars maka Ebba
Liljehöök, för sin tilltagsenhet och karlavulenhet
vanligen Grefve Ebba kallad, tillsammans med sonen
Axel Lejonhufvud tog en verksam del i stridigheterna
mellan Johan III, hertig Carl och konung Sigismund
genom sitt inflytande på Westgöta-adeln, som de
samlade omkring sig på Gräfsnäs. Följden häraf blef
att Axel Lejonhufvud efter flera veckors belägring
nödgades fly ur riket. Som herre till Gräfsnäs
skref sig äfven Måns Bryntesson Liljehöök, hvilken
af sitt parti utropades till konung 1529, men blef
tillfångatagen och afrättad i Stockholm. En sednare
belägring hade slottet att utstå under danskarnes
infall i landet 1612, då det tvingades att gifva sig
åt Christian IV.

Efter det att godset sednare tillhört åtskilliga
adliga familjer och 1828 förlorat sin
fideikommiss-natur, öfvergick det 1848 till
hertigen af Augustenburg, Christian August.

Under tidernas lopp har Gräfsnäs undergått
stora förändringar dels genom fiendehand, dels
genom eldsvådor. Enligt en gammal sägen skulle
slottet trenne gånger, med 100 års mellanskof,
förhärjas af elden och först derefter höja sig till
välmakt och anseende. Sägnens förra del har gått i
fullbordan. Tre gånger, nämligen 1634, 1734 och 1834
har det hemsökts af svåra eldsvådor, men efter hvarje
sådan blifvit återstäldt, och sednast af öfverste Otto
Ulfsparre, genom hvilken det erhållit sitt nu varande
utseende. Väl har det sålunda efter hvarje brand
åter höjt sig ur ruinerna, men sägnens sednare del är
ännu långt ifrån att hafva gått i fullbordan. Under
hertigen af Augustenburg har nämligen slottet genom de
förvaltares vårdslöshet, åt hvilka uppsigten öfver det
samma varit anförtrodd, skonslöst lemnats åt ett öde,
som hotar det med fullständig ruin; och den prakt,
som rådde i dess salar på den tid då "Grefve Ebba"
församlade kring sig den oroliga Westgöta-adeln,
är nu mera endast en saga.

Gräfsnäs’ nuvarande utseende. (Efter en teckning af C. S. Hallbeck.)

Vid ett besök på det förr så ståtliga herresätet finner
man i våra dagar ej sin väg spärrad af några
ringmurar eller någon uppdragen vindbrygga.
Den fordom djupa vallgrafven, som förvandlade den
del af näset, hvarpå slottet ligger, till en ö,
är nu igengrodd, och af murarne återstå endast några
låga, gräsbevuxna vallar. Af befästningarne
qvarstår visserligen ännu på högra sidan ett
lågt torn, men från dess krön nedblicka inga
skildtvakter. Deras plats har intagits af
några rönnar, som fattat fotfäste i remnorna af
det torftäckta taket. I stället för ljudet
från borgvaktens lur möter oss genom tornets
skottgluggar grymtandet af grisar, angifvande
det fredliga ändamål för hvilket den en gång
så hotande befästningen nu mera användes.
Den framtill öppna borggården är öfvervuxen af
gräs, och när man stannar framför slottstrappan,
finner man vestibulens dörröppning igenspikad
med bräder. Tornen sakna sina spiror. Vinden spelar
fritt in genom de sönderslagna fönstren, och hvart man vänder
sig mötes blicken af spår efter tidens gnagande tand,
dem ingen synes hafva vårdat sig om att utjemna. Allt
är förfallet och ödsligt, och det enda, som förråder
närvaron af lefvande varelser, är ljudet från de i
tornet inhysta fyrfotingarne.

Tager man vägen snedt öfver borggården till slottets
östra ända, finner man emellertid på gafvelväggen
ingången till ett par bebodda rum i jordvåningen,
hvilka sedan ett fjerdedels sekel tillbaka innehafts
af en fiskare och hans hustru, nu mera slottets
enda invånare. Deras roll af borgherrskap lärer
dock varit föga afundsvärd, i anseende till det
öfvervåld af ortens befolkning, som de ej mäktat
afstyra, och hvilket gått ända derhän, att vid ett
tillfälle eld blifvit anlagd i slottet och endast
med svårighet kunnat dämpas. Som bevis på huruledes
folket i omgifningarne betraktat det halft öfvergifna
slottet som ett commune bonum kan anföras,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>