Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g. (Forts. o. slut från. sid. 360.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är en gåta för mig, få honom i sina händer, så skola
de mörda honom utan skonsamhet."
I detta ögonblick inträdde en tjenare i salen och
tillkännagaf att ett nytt bud från konungen af Sverige
hade infunnit sig vid slottsporten, och sedan grefven
uppdragit åt Götz att efterhöra hvad budet hade att
säga, aflägsnade sig fogden.
Så snart grefven blifvit allena, inträdde Maria i
rummet och skyndade fram till sin fader.
"Säg mig, min far, är det sant att svenskarne skola
storma slottet?" frågade hon och en liflig oro
afmålade sig i hennes sköna drag.
"Det torde nog hända, mitt barn", svarade grefven
och for med handen smekande öfver hennes panna. "Men
låt mig, innan striden må hända snart nog börjar
och då jag ej vet huru den kan aflöpa, säga dig hvad
jag kanske ej mera ... Allt nog, jag har från din
kusin grefve Arnold von Ehrenstein i dag emottagit
ett bref, deruti han hos mig anhåller om din hand. –
Men hvad fattas dig, mitt barn? – Du bleknar och
din hand darrar. – Mår du icke väl?"
"Jo, min far", svarade Maria, som vid fadrens ord
erfor en känsla af smärta och saknad, som om hon
stode i begrepp att förlora något kärt föremål, och då
bilden af den unge svenske officeren, liksom frammanad
af hennes kusins namn, klarare än någonsin framstod
för hennes själs öga, uppgick för henne plötsligen
ett ljus. Det var den gryende kärlekens sällhet och
oro hon erfor. Hon kände att hon älskade.
"Din kusin är, som du vet, sedan flere år
anställd i kejsarens tjenst och nyligen återkommen
från Frankrike, der han varit sekreterare vid
ambassaden. Den unge mannen, som till följe af en
angelägen resa till Rom måst uppskjuta sitt besök hos
oss, har de största förhoppningar om sig och man har
förespått honom en lysande framtid."
Slottsfogdens inträde afbröt här ett samtal, som för
Maria var allt annat än angenämt.
"Nåväl, hvad har budet att säga?" frågade grefven
och betraktade med en viss förvåning Götz’ ansigte,
der det stolta sjelfförtroendet lemnat rum för en
tydlig oro.
"Svenskarne hota att tända eld på skogen och
låta oss omkomma i branden och röken", svarade
Götz. "Budbäraren är just en af våra förrymda fångar
och jag skulle haft god lust att skicka den gynnaren
ett skott, om jag ej fruktat att det skulle påskyndat
skogens antändning."
"Den heliga jungfrun vare oss nådig! skogen brinner
redan", utropade Maria, som närmat sig fönstret,
och visade med handen på de rökhvirflar, som långsamt
ringlade sig upp genom den klara luften.
Grefven trädde fram till fönstret och blickade dystert
nedåt berget, vid hvars fot svenska soldater syntes
sysselsatta med fällande af småträd och framsläpande
af risknippor. Allt tycktes utvisa, att man gjorde
sig i ordning att sätta hotelsen i verkställighet.
"Öppna slottsportarne, Götz", var den lakoniska
befallning, som blef följden af den syn grefven
skådat, och Götz ilade skyndsamt ut för att verkställa
den samma.
Då fogden lemnat salen, började grefven mäta golfvet
med snabba steg. Det syntes att han var häftigt
upprörd. Också var det första gången som Felsenburg
öppnat sina portar frivilligt och utan motstånd
lemnat en fiende tillträde. Det tycktes grefven,
då han för ett ögonblick stannade och blickade upp
till sina anstolta förfäder, som hade de med harm
och vrede skådat ned på sin vansläktade ättling.
"Detta är följden", mumlade han halfhögt, "af min
försummelse att fälla den fördömda skogen. Men hvem
kunde också förutse, att en Tilly skulle låta slå sig
som en stympare och lemna dessa nordiska björnar
vägen öppen till våra nejder. – Gå in på ditt rum,
mitt barn, och förblif der, medan kättarne våldgästa
vårt hem."
Han tryckte en kyss på Marias panna och lemnade
hastigt rummet för att begifva sig ned på borggården,
der Gustaf Adolf kort derefter höll sitt intåg i
spetsen för en talrik trupp.
I slottets praktfulla riddaresal, dit grefven
infört sin kungliga gäst, stannade Gustaf Adolf,
och vändande sig till grefven, som tyst och dyster
i sin svarta drägt bildade en skarp kontrast mot den
stolta krets af fältherrar och krigare, som omgaf dem,
tog konungen till orda:
"Detta slott gömmer betydliga skatter, tillhöriga det
katolska presterskapet och angränsande orter, hvilka
genom att här fördölja dem hoppats att undandraga
sig rättmätiga krigsgärder. – Det är ej värdt att
neka, grefve; jag skall, om ni så önskar, sjelf
föra er till deras förvaringsrum. Men nog derom nu;
jag vill sedermera göra upp räkningen med er i detta
afseende. Dessförinnan skall ni stånda ansvar för
den mörka plan, hvars ränker man sammanspunnit inom
dessa murar", fortfor konungen med sträng röst. "Den
falske jesuiten, som var en af anstiftarne till det
forsåt mot mitt lif, som genom en slump afslöjats,
har, liksom hans tillämnade redskap, redan funnit
sin förtjenta lön och gått att stå till räkenskap
inför den högste domaren; men de papper, man funnit
hos den döde, gifva otvetydigt vid handen, att
just detta hus varit härden för de lömska intriger,
hvilka tagit religionen till förevändning och medel
vid anstiftandet af ett afskyvärdt dåd. Jag fruktar
ej edra dolda försåt, ty mitt lif står i Guds hand,
men jag afskyr allt hvad som sker i lönndom och
straffar strängt lönnmördare. Dock, jag vill skona
er och ert hus, men på ett vilkor. Låt kalla hit er
dotter, grefve Felsenburg."
Den i högsta grad förvånade slottsherren efterkom
skyndsamt konungens befallning, ehuru han ej mäktade
fatta hvad hans dotter hade att göra med den mot
konungen anstiftade mordkomplotten, i afseende
å hvilken grefvens samvete emellertid ej var så
alldeles rent.
Då den sköna Maria von Felsenburg ett par ögonblick
derefter inträdde i salen, gick ett sorl af beundran
genom de svenska herrarnes krets, och konungens öga,
som i det samma uppsökte Erik Lillie, såg en lätt
rodnad färga den unge ryttmästarens ansigte,
medan hans blickar fingo en förunderlig glans.
"Träd närmare, min fröken", bad konungen, då han såg
den unga flickan tveksam förblifva stående vid dörren
och blygt nedslå sina ögon för alla de beundrande
blickar, som riktades mot henne. "Det är af er mun,
som er fader väntar sin räddning." Och vändande sig
å nyo till grefven, som alltmera förvånad lyssnade
till konungens gåtlika ord, fortfor Gustaf Adolf:
"Jag återskänker er friheten, grefve von Felsenburg,
på det vilkor, att er sköna dotter i stället ger sig
fången. Dock vill jag binda henne med bojor, hvilka,
såsom jag hoppas, skola blifva henne lätta att bära. I
ryttmästaren Lillie, en af mina tappraste officerare
och en man af ädel slägt, ser ni hennes blifvande
fångvaktare."
Den glädjeblixt, som flammade till i den sköna
frökens öga och den glödande rodnad, som sprang
upp på hennes förut så bleka kind vid åsynen af
ryttmästaren, öfvertygade hvarje betraktare om
att det ingalunda skulle blifva med motvilja hon
skulle gifva sig fången, och sedan konungen med ett
vänligt leende lagt deras händer i hvarandra sade
han muntert:
"Seså, min grefve, nu vilja vi dricka de
nyförlofvades skål i en bägare af det ädlaste vin,
som er slottskällare har att bjuda på. Och sedan,
fröken von Felsenburg, är det min önskan att till
dess ert bröllop kan firas fästa er vid min gemåls
hof, der ni skall komma att blifva en af de skönaste
prydnaderna."
Mekaniskt, som en sömngångare, fullgjorde grefven
konungens befallning. Alltsammans föreföll honom
såsom en elak dröm och såsom en sådan, ehuru af ett
behagligare slag, tycktes det passerade också vårt
förlofvade par.
Så slutade Gustaf Adolfs besök på Felsenburgs gamla
slott och följden deraf blef att i December samma år
på slottet i Frankfurt firades ett glänsande bröllop
mellan ryttmästaren vid smålänningarne Erik Lillie
och den sköna Maria von Felsenburg; och det kunna
vi försäkra våra älskvärda läsarinnor, att aldrig
firrgo de skäl att ångra sin brådstörtade förening
på konungens bud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
