Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gräfsnäs förr och nu. - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g. (Forts. o. slut från. sid. 360.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att man i flera af nejdens stugor lärer
igenfunnit fönsterbågar, som blifvit uttagna
ur slottsbyggnaden. Ej underligt således
att dess inre företer en anblick, som står i
fullkomlig öfverensstämmelse med dess förfallna
yttre. Vandalismen och okynnet hafva ohejdade fått
göra hemgång i dess salar. Tapeterna äro i trasor,
väggarne fullklottrade med inskriptioner af allehanda
slag och oljetaflornas dukar sönderrifna.
Men rundt omkring det af menniskohänder så
styfmoderligt behandlade slottet har naturens hand
strött sina herrligaste håfvor. På sjöns motsatta
strand, från hvilken vår vy af det nu varande Gräfsnäs
är tagen, synas dess hvita murar liksom inbäddade i en
blomsterkorg, bildad af de högstammiga, i mångfaldiga
färger skiftande löfträd, hvilka spegla sina yppiga
kronor i den omgifvande Antens vatten.
H. A. W. L-n.
På konungens bud.
Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
(Forts. o. slut från. sid. 360.)
6.
På konungens bud.
De papper man funnit i jesuitens fickor bekräftade
till fullo den mot konungen anlagda mordplanen och
jesuitens delaktighet deri.
Också var det med
en välvillig blick och med synbar rörelse den
store konungen, efter att hafva genomögnat papperen
och afhört berättelsen om företagets
utgång, räckte Erik sin hand och yttrade:
"Jag tackar er för ert nit, ryttmästare Lillie, och
skall aldrig glömma den tjenst ni och edra kamrater
bevisat mig. Härmed ger jag er mitt kungliga ord på,
att hvilken ynnest ni än må begära af mig, så är den
er på förhand beviljad."
Men i samma ögonblick som han vände sig från den nye,
af glädje förstummade ryttmästaren, hade konungen
betvingat sin rörelse och nu var han åter sonen af den
hetsige Carl IX. Om han också ej var i så hög grad
häftig och uppbrusande som hans stränge herr fader,
och om än hans lynnes eld med åren svalnat, var dock
Gustaf Adolf alltjemt en hetlefrad herre, och, ehuru
ytterst sällan, hände det dock ännu i hans senaste
lefnadsår, att han blott med svårighet lyckades tygla
det våldsamma utbrottet af sina känslor.
En glödande rodnad, som plötsligt spred sig öfver
hans ansigte, förrådde att hans vrede brusat
upp och med blixtrande ögon vände han sig till
öfverste Brahe med orden:
"Välan! Vi vilja gästa det der ormnästet, der
man smidt dessa försåtets ränker. Sänd genast
en uppfordran till grefve Felsenburg att uppgifva
slottet och säg honom, att vi i annat fall ej
vilja lemna sten på sten af borgen men låta
honom och allt hans folk springa öfver klingan."
Ögonblicket derefter sprängde en ryttare af, för att
till borgherren framföra konungens barska helsning och
under tiden red Gustaf Adolf med några följeslagare,
bland hvilka äfven våra trenne äfventyrare, som
emellertid skyndat att återställa sina yttre menniskor
i behörigt skick, fram för att taga slottets läge i
ögonsigte.
Då Lennart Torstenson, som befann sig bland konungens
omgifning, fick syn på den gamla på bergets spets
stolt tronande borgen, skakade han betänkligt på
hufvudet och sade:
"Ers majestät, här fruktar jag att mitt artilleri
nödgas bli’ stumt, ty jag ser ingen plats,
hvarifrån det med något hopp om framgång skulle
kunna kasta en enda slängkyss till den der
otillgängliga skönheten. – Men der hafva vi budet
redan tillbaka. Jag tror mig på karlens utseende kunna
se, att grefven känner sig trygg för både stormning
och beskjutning."
I detta ögonblick galopperade också verkligen den
utsände ryttaren fram till konungen med ett uttryck
af missräkning i sitt ansigte, som tydligt gaf
tillkänna huru hans sändning utfallit.
"Nå väl, hvad svar har du att framföra?" sporde
konungen otåligt.
"Grefven helsar Ers majestät att han ej uppger slottet
förrän sten ej finnes på sten, som Ers majestät hotade
honom med."
"Vid min krona, drifver icke den mannen sin djerfhet
väl långt", sade konungen med rynkad panna.
"Om Ers majestät skulle tillåta en ringa tjenare
att gifva ett råd", inföll här sergeant Spåre,
som med ett småslugt leende lyssnat till samtalet,
"så tror jag att en antändning af skogen halfvägs
på bergets höjd snart skulle drifva ormarne ur boet."
"Karlen har, på min ära, rätt", sade konungen. "Det
var ett råd, som var guld värdt och det lyster mig
att genast använda det."
"Ers majestät", utbrast nu Erik Lillie med en föga
vänlig blick på den rådgifvande sergeanten, "har
gifvit mig rättighet att utbedja mig en ynnest af
Ers majestät och på förhand lofvat mig att den skall
beviljas mig. Jag ber då om förskoning för grefven."
"Aha!" smålog konungen. "Det var sant det. Slottet
innesluter ju andra skatter, än dem af guld och
silfver. Nåväl, min käre ryttmästare, jag beviljar
er bön, dock under förbehåll att slottet godvilligt
uppgifves. Jag har min egen plan att ändock gifva
er ett prof på min ynnest. Och nu", sade han
till sergeant Spåre, "skall du begifva dig till
grefven och framföra mitt ultimatum. Gör det så,
att grefven redan på förhand tycker sig känna oset
af den brinnande skogen. Lyckas det dig, så har du
hundra blanka dukater."
Sergeanten rände af i sporrsträck och under tiden
lät konungen, mera för syns skull, än för att göra
allvar af sin hotelse, påtända några smärre enstaka
träd och buskar, från hvilka röken långsamt hvirflade
upp mot slottets fönster.
I ättesalen på Felsenburg stod under tiden slottets
ägare och skådade genom ett fjerrglas åt den trakt,
der de svenska truppernas tåg pågick.
Grefve Ferdinand von Felsenburg var en lång, något
lutande man med bleka, orörliga drag. Ett uttryck
af missnöje och skärpa, som låg öfver de något
tunna hoptryckta läpparne, gjorde hans ansigte mera
frånstötande, än dess regelbundna drag och fina form
eljest bort göra det. Han var klädd i en svart drägt
och fästet på hans värja var äfven svart, liksom de
långa handskarne dem han bar i sin ena hand. Hans
förkärlek för den svarta färgen, hvilken han anlagt
vid sin makas död och sedan dess i femton långa år
oafbrutet burit, hade förvärfvat honom det namn,
hvarmed ortens befolkning alltid benämde honom, eller
"Svarta Grefven".
Stödd med ena armen mot det höga ryggstödet af en
länstol hade han stått så allt sedan han affärdat den
svenske konungens bud, och då han nu tog fjerrglaset
från ögat och vände sig till sin slottsfogde, som
ej långt ifrån honom afbidade hans befallningar,
var det med ett uttryck af trots och hån han yttrade:
"Vet du, Götz, jag tror att kättarekonungen skall
betänka sig två gånger innan han stöter pannan
mot våra fasta klippor."
"Det tror jag också, herr grefve", svarade
den gamle fogden och vred stolt sina väldiga mustascher.
"Ännu har aldrig en stormning öppnat Felsenburgs portar."
"Har pater Antonius ännu icke kommit tillbaka?" sporde
derefter grefven med märkbar oro.
"Nej, herr grefve."
"Jag förstår ej hvarföre han dröjer så länge. Jag
skulle önska, att han vore inom slottsmurarne, ty
en timme härefter äro vi må hända kringrända. Den
stackars patern befann sig illa efter sitt nattliga
äfventyr. Och dessutom fruktar jag att om de förrymda
fångarne, hvilkas flykt ännu i denna stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
