- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
66

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prestkriget i Weckholm. Tilldragelse från reformationens första tid i Sverige. J. O. Ahlin. - Ur fosterlandets bröst! (Till utvandrare.) Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungens fullmakt och hörde sig före om stämningen
emot deras förre pastor. Denna var ingalunda den
gynnsammaste, emedan han alltför ofta hotade dem med
skärselden, om icke tionden blef så rundlig som han
önskade. Då de nu hörde, att den nye aldrig ämnade
tala om skärselden, som var böndernas värsta skräck,
ställde de sig med beredvillighet på hans sida och
lofvade att, om så behöfdes, med våld bortköra den
katolske från församlingen. Efter flera fruktlösa
försök att i godo förmå honom att aflägsna sig,
samlade sig ock bönderna och tågade, med den lutherske
presten i spetsen, till prestgården, och den katolske
pastorn, som icke var beredd på denna öfverrumpling,
måste taga till flykten. Han flydde till Kungs Husby
och sökte uppvigla bönderna derstädes till uppror
emot förkunnaren af den nya läran.

Emellertid gjorde den lutherske presten sig hemmastadd
och började reformera af alla krafter. Hvad som i
synnerhet upptände hans nit var hvalfmålningarne
i Kungs Husby kyrka. Emedan man i reformationens
första tid ville, dertill drifven af ett ovist nit,
förstöra och utrota allt, som på något sätt påminde om
katolicismen, och aktningen för skön konst saknades,
så voro dessa målningar en nagel i ögat på den
nya presten, och han ville ovilkorligen hafva dem
öfverstrukna. Denna omständighet var det just, som
förde det egentliga »kriget» till utbrott. Ty som vår
allmoge är af naturen konservativ och med förkärlek
hänger fast vid allt gammalt, så kunde Kungs Husby
socknemän icke tåla, att målningarna i deras kyrka
förstördes. Derföre, då den nye pastorn verkligen lät
öfverstryka dem, blef mumlet och knotet allt mera
högljudt. Denna sakernas ställning sökte den katolske,
som ännu uppehöll sig i Kungs Husby, att vända till
sin fördel. Han samlade derföre de missnöjda Kungs
Husby-boerna
under sitt befäl för att draga åstad till Weckholm
och taga hämd på den djerfve inkräktaren, som ville
på detta sätt omstörta den gamla ordningen. Men dessa
rörelser blefvo icke obekanta för Weckholmsboerna,
som derföre samlade sig till försvar.

En dag syntes en mängd båtar, bemannade med folk,
komma roende öfver sundet ifrån Kynge och styra
sin kosa mot prestgården. Anande hvad detta hade
att betyda, skickade Melchior genast budkafle ut i
församlingen och uppbådade bönderna att genast samla
sig vid prestgården. Men innan de i någon större mängd
hunnit anlända dit, hade Kungs Husby-bönderna redan
tändt eld på prestgården och voro i full fart med
att bortköra husets invånare. Men när Weckholms
socknemän väl hunnit samla sig, började en häftig
strid, hvari de båda andlige voro anförare, hvardera
för sin trupp, och visade, att de kunde föra det
verldsliga svärdet så väl som andans. Den katolske
med sina Kungs Husby-bor måste så småningom gifva
vika, och på prestgårdens skog nedgjordes en stor del
af dem. De öfriga skyndade till sina hem och funno
sedermera för godt att icke göra några uppror emot
den nya ordningen. Den katolske presten flydde till
Enköpings kloster, och hvad det sedan blef af honom,
vet man icke.

Så slutades prestkriget i Weckholm, och målningarna
i Kungs Husby kyrka förblefvo i öfver tre århundraden
undangömda. Ingen visste på sednare tider att de ens
funnos der, till dess de af församlingarnes nyligen
aflidne pastor, skalden, »den siste fosforisten»,
Johan Börjesson, blefvo upptäckta och på statens
bekostnad af artisten Blackstadius återställda i sitt
ursprungliga skick. De utgöra nu i Kungs Husby kyrka
en verklig prydnad, på samma gång de äro ett minne
från en tid, då folket älskade att i bild uttrycka
sina fromma känslor.

J. O. Ahlin.

Ur fosterlandets bröst!



(Till utvandrare.)

I sommargröna bokars skygd jag stod på högländt strand,
Just när ett stort utvandrarskepp sågs lägga ut från land;
Uppå dess däck i led vid led man inföst kropp vid kropp;
Inskeppadt, likt en boskapsdrift, stod – fosterlandets hopp.

Den sista linan gjordes loss, snart allt var klart om bord,
Hon var det sista band, som höll ... Farväl, o fosterjord!
Men i de täta, mörka led sågs mången tårad blick,
Som envist hang vid stranden qvar, oaktadt skeppet «gick«.

Snart ljöd från däcket ett hurra, som knappt förklingadt var,
Förrän från »vännerna på strand« det fick ett trefaldt svar,
Och ömsesidigt hviftades från både land och haf,
Och sist försvann i massan den, man sist sitt famntag gaf.

Och solen dök i vester ned, precist som hon var van,
Och göt sitt guld i rand vid rand utöfver ocean,
Och folket skingrades på strand, blott trädens susning ljöd,
Och likt en punkt gick skeppet in i aftonsolens glöd.

Och der jag stod i qvällens frid och på den synen såg,
Liksom af smärta greps min själ, jag blef så varm i håg;
Mitt hjerta slog uppå en gång af både sorg och harm,
Och då jag denna suck förnam ur fosterlandets barm:

«Du Sveas dotter, hvarför fly ur dina fäders dal!
Är det derför, att verlden re’n din frid ur hjertat stal?
Är lyxbegäret i ditt bröst kan hända skulden till,
Att bort ifrån din fosterbygd till okänd ort du vill? ...

Du yngling, bar din faders teg ej korn till dig också,
Din sträfvan kunde vidgat den och – hållit ut ändå!
Var «stugan blifven dig för trång«, der hon i dälden stod,
Du kunnat «bygga högre« sjelf, om du haft kraft och mod.

Säg ut: visst var det högmod mest, som dref dig från min kust!
Att vara bonde rätt och slätt, du hade mer ej lust –
Fast redlig bonde äras skall, så länge verlden står,
När «åsna klädd i lejonhud« blott åsnors bifall får.

Gif akt! Du längta skall en dag till mina granars sus,
Till bäcken, vid hvars brädd du lekt, invid din faders hus;
Ja, önska skall du mången qväll, hinsidan skummigt haf,
Att stjernan, som din vagga såg, ock finge se din graf.

Och du, o åldring, hunnen re’n helt nära grafvens rand,
Fanns ej till kista qvar åt dig en fura på min strand?
Hvi ville du ej gråna der, som dig din moder smekt?
Hvi ville du ej jordas der, du förr bland grafvar lekt?«

– – – – – – – – – – – – – – – –

Så ljöd ur fosterlandets barm en suck i sommarqväll;
Men björkomskuggadt nära strand låg furutimradt tjäll:
Der flydde mina ungdomsda’r, der har jag tänkt och drömt,
Der har jag mången sorgens tår i diktens blommor gömt.

Der vill jag stanna «hösten ut« – om än den ej blir grön –;
Der vill jag värna hemmets härd med arbete och bön;
Der vill jag, när som skummig våg sig bryter mot min strand,
Ännu en gång min lyra slå för dig, mitt fosterland!

Anna A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free