Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prestkriget i Weckholm. Tilldragelse från reformationens första tid i Sverige. J. O. Ahlin. - Ur fosterlandets bröst! (Till utvandrare.) Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens fullmakt och hörde sig före om stämningen
emot deras förre pastor. Denna var ingalunda den
gynnsammaste, emedan han alltför ofta hotade dem med
skärselden, om icke tionden blef så rundlig som han
önskade. Då de nu hörde, att den nye aldrig ämnade
tala om skärselden, som var böndernas värsta skräck,
ställde de sig med beredvillighet på hans sida och
lofvade att, om så behöfdes, med våld bortköra den
katolske från församlingen. Efter flera fruktlösa
försök att i godo förmå honom att aflägsna sig,
samlade sig ock bönderna och tågade, med den lutherske
presten i spetsen, till prestgården, och den katolske
pastorn, som icke var beredd på denna öfverrumpling,
måste taga till flykten. Han flydde till Kungs Husby
och sökte uppvigla bönderna derstädes till uppror
emot förkunnaren af den nya läran.
Emellertid gjorde den lutherske presten sig hemmastadd
och började reformera af alla krafter. Hvad som i
synnerhet upptände hans nit var hvalfmålningarne
i Kungs Husby kyrka. Emedan man i reformationens
första tid ville, dertill drifven af ett ovist nit,
förstöra och utrota allt, som på något sätt påminde om
katolicismen, och aktningen för skön konst saknades,
så voro dessa målningar en nagel i ögat på den
nya presten, och han ville ovilkorligen hafva dem
öfverstrukna. Denna omständighet var det just, som
förde det egentliga »kriget» till utbrott. Ty som vår
allmoge är af naturen konservativ och med förkärlek
hänger fast vid allt gammalt, så kunde Kungs Husby
socknemän icke tåla, att målningarna i deras kyrka
förstördes. Derföre, då den nye pastorn verkligen lät
öfverstryka dem, blef mumlet och knotet allt mera
högljudt. Denna sakernas ställning sökte den katolske,
som ännu uppehöll sig i Kungs Husby, att vända till
sin fördel. Han samlade derföre de missnöjda Kungs
Husby-boerna
under sitt befäl för att draga åstad till Weckholm
och taga hämd på den djerfve inkräktaren, som ville
på detta sätt omstörta den gamla ordningen. Men dessa
rörelser blefvo icke obekanta för Weckholmsboerna,
som derföre samlade sig till försvar.
En dag syntes en mängd båtar, bemannade med folk,
komma roende öfver sundet ifrån Kynge och styra
sin kosa mot prestgården. Anande hvad detta hade
att betyda, skickade Melchior genast budkafle ut i
församlingen och uppbådade bönderna att genast samla
sig vid prestgården. Men innan de i någon större mängd
hunnit anlända dit, hade Kungs Husby-bönderna redan
tändt eld på prestgården och voro i full fart med
att bortköra husets invånare. Men när Weckholms
socknemän väl hunnit samla sig, började en häftig
strid, hvari de båda andlige voro anförare, hvardera
för sin trupp, och visade, att de kunde föra det
verldsliga svärdet så väl som andans. Den katolske
med sina Kungs Husby-bor måste så småningom gifva
vika, och på prestgårdens skog nedgjordes en stor del
af dem. De öfriga skyndade till sina hem och funno
sedermera för godt att icke göra några uppror emot
den nya ordningen. Den katolske presten flydde till
Enköpings kloster, och hvad det sedan blef af honom,
vet man icke.
Så slutades prestkriget i Weckholm, och målningarna
i Kungs Husby kyrka förblefvo i öfver tre århundraden
undangömda. Ingen visste på sednare tider att de ens
funnos der, till dess de af församlingarnes nyligen
aflidne pastor, skalden, »den siste fosforisten»,
Johan Börjesson, blefvo upptäckta och på statens
bekostnad af artisten Blackstadius återställda i sitt
ursprungliga skick. De utgöra nu i Kungs Husby kyrka
en verklig prydnad, på samma gång de äro ett minne
från en tid, då folket älskade att i bild uttrycka
sina fromma känslor.
J. O. Ahlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>