Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett minne. Henrik W.
- Vestkustens fordna nyckel. Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så spörjer han med barnsligt skick
Och smeker bleka kinden,
Men enda svaret som han fick
Var sucken, som från hjertat gick
Och tyst dog bort med vinden.
Men denna suck, hvad talte han,
Hvem har dess mening fattat?
O, ingen af oss tälja kan
Den smärtas djup här uttryck fann,
Den ej åt tiden skattat. –
Henrik W.
Vestkustens fordna nyckel.
Elfsborg har gamla anor i historien om Sveriges strider
med sina befryndade grannar. Sägnen vill åt Birger
Jarls skarpsynthet förläna upphofvet till den starka
gränsfästning, hvilken – såsom man kan se af Erik
XIII:s jordebok – af ålder räknats bland »Sveriges
slott och län«. Att skrifva gamla Elfsborgs saga,
vore att genomgå den långa historien om de sorgliga
fejderna mellan svenskar, danskar och norrmän, och
dertill hafva vi ej här utrymme. Vare nog sagdt, att,
förutom Bjelbo-jarlen, Engelbrekt Engelbrektsson,
Karl Knutsson Bonde, Henrik Sneckenborg, Christiern
I, Gustaf Olofsson Stenbock, Thord Bonde, Otto
Thorbjörnsson, Svante Sture, Christiern II, Gustaf
I, Erik XIV, Sivard Kruse, Erik Kagg, Göran Ranzow,
Erik Stenbock, Carl IX, Erik Stake, David Hund,
Sigismund, Olof Stråle, Christiern IV, Stjernsköld,
Johan af Lüneburg och andra från vår krigshistoria
välbekanta stormän och höfdingar bundit sina namn samman med Gamla
Elfsborgs. Det starka fästets sista herrskare voro
danskarne, ur hvars våld Sverige år 1616 måste lösa
det samma mot en summa af 10 tunnor guld, den ännu i
folkets hågkomst bevarade dryga och länge betungande
«Elfsborgs-lösen«. År 1660 raserades den gamla
fästningen, hvaraf nu blott återstå, mellan Klippan
och Rödasten, strax ofvanför Carnegieska socker- och
porterbruken, några lemningar efter vallarne.
Då efter Gamla Elfsborgs fall fortifikatoriska
beräkningar gjorde nödvändigt att till annan plats
förlägga nyckeln till Sveriges vestra kust i allmänhet
och dess dyrbaraste perla, Göteborg, särskilt,
bestämde man sig för en holme i inloppet till hamnen,
der danskarne redan under en af deras belägringar af
Gamla Elfsborg uppkastat en skans, «Gothenbrille«. År
1654 var Nya Elfsborgs fästning färdig att se fienden
stinnt i synen, och dess första kommendant var en Erik
Larsson. Redan tjugutvå år derefter visade Elfsborgs
murar hvad de kunde utstå och dess stycke-gap hvad
de kunde utspy, då nämligen danska flottan, under
befäl af amiralen Marcus Rothsteen, år 1676, efter
en häftig belägring måste med stor förlust segla sin
kos.
 |
Nya Elfsborg, sedd från Aspholmen.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
|
Men det stoltaste bladet i Nya Elfsborgs minneskrans
vreds år 1719, då dess skarpa belägring af
Tordenskiold inföll. Två år förut hade den nämde
danske sjöhjelten vexlat skarpa skott
med fästningen och då förlorat två galerer; men
det var den 21 Juli 1719 han på fullt allvar kom,
med flera bestyckade örlogsfartyg, och lade sig
bakom Aspholmen, hvarifrån han sände bref till
kommendanten på Nya Elfsborg att gifva sig. Denne
kommendant var öfverstelöjtnanten vid Elfsborgs
regemente Johan Abraham Lillie, en fyratiofyra-årig
karolin med erfarenhet från Helsingborg, Gadebusch,
Stralsund och Norge. Brefvet från Tordenskiold
sände han ouppbrutet tillbaka, med helsning, att
«om herr schoutbynachten hade något att andraga,
skulle han vända sig till guvernören i Göteborg;
ty från Elfsborg ämnade man svara honom endast med
eld«. Ännu en gång sände Tordenskiold ett bud, denna
gång med en muntlig helsning, att som Gud gjort de
danska vapnen lyckliga, så vore han på sin konungs
befallning kommen att äfven taga Elfsborg, hvarifrån
han dessförinnan ej ville afgå, och
emedan de å ömse sidor igenom tappert fäktande inlagt
ett beröm, «hvarav hele verlden maatte have at sige«,
så kunde fästningen till besparande af blodsutgjutelse
med heder genast uppgifvas. Härpå svarade Lillie,
att han ämnade med Guds hjelp försvara den fästning,
hans drottning (Ulrika Eleonora) förtrott honom;
«att gifva upp en fästning, som kan försvaras, är
alltid ett skälmstycke, och vill herr schoutbynachten
spara blod, så är säkrast, att han går sin väg igen,
emedan man på Elfsborg är fast resolverad att till
dess försvar låta sista blodsdroppen rinna, hvaraf
herr Tordenskiold torde sluta, att han aldrig mer
bör nämna kapitulation eller sända flera bud, ty man
tänker ej vidare respectera hvit flagg eller trumpet,
utan låta skjuta i grund ehvad fartyg som härefter
förekommer«, tillade han. Nu började ett fyra dagars
häftigt bombardemang, hvilket anställde stor skada,
så väl på fästningens murar som inom besättningens
leder, i synnerhet som flera kruttunnor och bomber
inom fästningen itändes och exploderade, spridande död
omkring sig. Till sist voro bröstvärnen nedskjutna
och fästningens kanoner, genom den oupphörliga eld
de gifvit för att korsa fiendens, obrukbara, och nu
väntades stormning. Lillie gjorde sina förberedelser
för att bröst mot bröst mottaga fienden: alla gevär
sattes vid brecherna och besättningen fördelades
så, att en del skulle endast ladda och de öfriga
skjuta. Af alla officerarne tog han deras hedersord
att förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0084.html
