Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLIII. Johan Messenius. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
straffa dem, togos de i försvar af Messenius, som
sade, att de, såsom adeliga, endast kunde dömas
af riksens råd. Man har kanske .ej utan allt skäl
anmärkt likheten mellan denna Messenii hållning
och jesuiternas, hvilka just då hade till grundsats
att på samma sätt söka för sig vinna den uppväxande
adelsungdomens tillgifvenhet.
Samma år som Messenius, kom den häftige Johannes
Kudbeckius till Upsala från Wittenberg och blef
professor i hebreiska. Afundsjuk på Messenii
popularitet, Öppnade Rud-beckius 1610 äfven en enskild
undervisningsanstalt för de klassiska språken, der
klassiska skådespel uppfördes, hvilka utöfvade en stor
dragningskraft på ungdomen. Då Messenius såg detta,
beslöt han genast att kasta sig i tvekampen. Han valde
ämnen ur Sveriges historia för sina dramer, hvilka
speltes af hans studenter, och gjorde härmed ett
stort språng framom det hittills gällande skoldramat
öfver ämnen ur bibliska historien. Behandlingen är
plump och rå enligt våra begrepp om anständighet;
men de äro i det fallet barn af sin tid, ty mycket,
som endast antydningsvis kan sägas, uttalades då
öppet, utan att väcka anstöt. I likhet med de tyska
skåde-spelsförfattarne använde Messenius gerna
personer ur de lägre stånden, bönder, tjenstfolk
m. fl. som komiska figurer. De scener, hvari dessa
uppträda, äro ett slags råa genrebilder, ofta utan
sammanhang med den öfriga handlingen och endast
afsedda att roa åskådarne. Men de äro dock ett
nationelt element, hvilket i någon mån berättigar
Messenius till äretiteln ^svenska dramatikens fader».
Men Messenius införde jemväl kupletten, om vi få
begagna denna beteckning, i sina dramer, i det han
regelbundet använde i dem visor. Dessa sluta sig
nära till folkvisan och äro ofta af sannt poetiskt
värde. Messenius hade äfven grundligare bekantskap
med våra historiska folkvisor, än någon af hans
samtida. Sjelf sade han sin afsigt vara »att samla
de äldsta och skönaste Sveriges rikes kämpavisor,
af hvilka svenska krönikan utdragen är, och låta dem
på tryck utgå".
Ljunggren påpekar det märkliga i att Messenius (liksom
Beskow i vår tid) just valde Folkungaättens tragiska
historia till sitt dramatiska ämne, då han från sagans
område trädde ut på historiens. Han nöjer sig icke
med att bearbeta en episod ur det rika innehållet,
utan stannar ej förr än Folkungarna fördrifvits från
den tron, de med så många brott besudlat. »Det är
som om han sett denna Nemesis skymta fram och ej
kunnat nedlägga sin penna förr än han följt henne
till vandringens mål. Och just deri tro vi oss hos
honom se en aning om det tragiskas väsende."
Det Messeniska dramat är det mest originela och
mest naturliga inom vår äldre litteratur, liksom det
äfven synes varit det enda, som haft att fröjda sig
åt ett allmännare bifall. Han slog i allmänhetens
gunst ur brädet sin motståndare Rudbeckius. Tvisten
mellan de båda motståndarne, till hvilka begge slöto
sig studenter, blef slutligen så våldsam, att det
började väcka oro. "Oni", sade Gustaf II Adolf,
"Om jag icke genom egen erfarenhet visste, huru
nyttiga och nödvändiga vetenskaperna äro, skulle
jag genast upplösa hela högskolan.» De skildes båda
från universitetet. Messenius fick 1613 riksarkivet
i Stockholm under sin vård och ut-nämdes året derpå
till ofrälse bisittare i Svea hofrätt.
Han hade likväl icke varit två år i Stockholm,
förrän han äfven der invecklades i häftiga tvister,
i synnerhet med just de Carl IX:s gunstlingar, som
han vid sin ankomst till fosterjorden hade smickrat:
såsom Tegel, Chesnechopherus, Sven Månsson Eketrä
m. fl. Redan strax efter denne konungs död gjorde
Messenius anspråk på de gårdar, som hans svärfader
Grothusen förut innehaft, men Chesnechopherus sedan
erhållit. Gustaf Adolf kunde ej återkalla sin faders
gåfva och erbjöd andra hemman i stället. Fru Messenius
vägrade att emottaga dem, och konungen skänkte då
Messenius ett hus i Stockholm, som ’Grothusen förut
innehaft. Tvisten med Chesnechopherus fortfor.
Vida betydelsefullare var dock Messenii tvist med
Tegel. Denne hade hos Carl IX föregifvit, att en hop
i Stockholm
varande husgeråd tillhörde konung Sigismund, hvadan
Carl skänkte det alltsamman åt Tegel. Nu påstod
Messenius, att uppgiften varit falsk och att lösörena
tillhört Grothusen, hvarför han fordrade dem tillbaka;
och beskyllningen var väl ej oskälig, ty Tegel blef
flere gånger öfverbevisad vid domstol om, att han
begagnat sin ställning som Carl IX:s gunstling-till
att slå under sig andras egendom. Rättegången
mellan dem båda fördes (1615) med bitterhet och
smädelser. Domstolen förklarade sig slutligen aldrig
ha hört sådana uppträden. Harmsen häröfver, ålade
Gustaf Adolf parterna tystnad.
Följande året upptäcktes förrädiska stämplingar med
den fördrifna grenen af Vasahuset, i hvilka Messenius
inblandades. Han öfverbevistes om att ha legat i
brefvexling med konungahusets utländska fiender, och
i ett bref skall han hafva försäkrat, det han ännu
i själ och hjerta vore katolska läran tillgifven,
fastän förhållandena i Sverige tvungit honom till
äfsägelse. Det var egentligen på detta bref han
fälldes i Augusti 1616 att umgälda med lifvet, men
konungen bestämde i stället straffet till lifstids
fängelse. Man ville utverka lindring i denna hårda
dom, för hvilken den girige och hämdlystne Tegel
tillskrefs skulden, men Gustaf Adolf svarade uppbragt:
"Han är visserligen en lärd man och har såsom sådan
gjort och kunde måhända ännu göra mycken nytta. Men
fan hänger i både honom och hustrun; derför skall
man sätta dem så, att det onda gry et icke skadar."
Vid denna tid skulle händelsevis ståthållaren
öfver Uleå och Kajaneborgs län, herr Erik Hare,
återvända från Stockholm till Uleåborg. Han fick
befallning att medföra Messenius med hustru och barn
till denna ödemark, och den 30 November anlände
de till Kajaneborg, som låg långt upp i skogarna
emellan ryska gränsen och Uleåträsk, 16 mil öster
om Uleå. Blott gångstigar ledde dit. De fåtaliga
inbyggarne, af finsk stam, förstodo ej ens svenska
språket. Midt i en brusande fors låg fästningsborgen,
uppförd dels på en holme, dels på pålar. "I denna
hemska trakt, der endast strömkarlens vilda toner
ljudit, fastnaglades för lifstiden snillet, skalden,
häfdatecknaren. I denna vrå föddes Scondia, Illustr
äta - Sveriges Rikshistoria." Och likväl satt han der
blott på misstankar; det måste en af hans egna domare
i hofrätten medgifva, nemligen Axel Oxenstjerna 1642,
då i spetsen för regeringen. Den hätskhet, hvarmed
Messenii son senare förföljdes, ådagalägger, synes
det oss, att här verkligen vinningslystnaden var med
i spelet. Man fruktade nya anspråk på återställandet
af Grothusens plundrade egendom.
Ovännernas hat skall, enligt Messenii egen uppgift,
hafva följt honom ända hit upp. Han pinades på allt
sätt, och sjelf skref han i en af sina versböcker:
"Ståthållaren, Erik Håra, Red mig värre än en Mara."
Hans maka delade trofast hans elände, och han
fick i början äfven behålla hos sig sin son, hvars
undervisning var hans förströelse och sysselsättning;
men han blef slutligen äfven beröfvad honom.
I nitton samfällda år måste han uthärda i fängelset
på denna borg, upprätthållen endast genom sin makas
omsorger och sin rastlösa själs verksamhet, hvilken
hufvudsakligen utgjordes af hans häfdateckning. Här,
uppe i ödemarken, långt skild från menniskorna,
utsatt för alla fängelsets mar ter, här beslöt han
att sammansmälta de dittills endast ofullständiga
försöken i teckning af fäderneslandets häfder till
ett enda stort arbete, egnadt att sprida ljus öfver
fosterlandet och dess öden: Scondia Illustrata. Och
han ej blott fulländade rikshistorien intill sin
egen tid, utan skref äfven åtskilligt annat om
fäderneslandet, det hela utgörande tjugo böcker. Fel
och brister anmärkas i teckningen af äldre tider, men
beröm egnas åt noggrannheten och ovälden i skildringen
af de sista årtiondena, för hvilken tid hans historia
ännu utgör en källskrift. Sjelf säger han: "Gud har
ålagt mig detta svåra fängelse, dels som straff för
mina synder, dels på det Svea rikes historia sålunda
en gång skulle blifva skrifven."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
