Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Börstorp. O. von K. - Läran om arternas härledning. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
hundra år. Den der befintliga likkistan, af vanlig
storlek, var Öfverdragen med svart kläde, hvilket
redan var förmultnadt; men furubräderna, hvaraf kistan
var gjord, sågo ut som om de varit alldeles nya. Inuti
denna kista stod en annan sådan af tunnt bly, men
i form af en violin med hoplödda sidostycken. Som
lödningen var så stark, att den ej kunde fås upp med
knif, skar man ett kors i blyet och vek det undan,
då det befanns att denna konstigt formade blykista
omslöt ett lik, som låg framstupa. Då man vände
den döda kroppen om, och sedan man äfven framtill
uppskurit och vikit undan bly-omhöljet, befanns det
att hela kroppen var lindad med fint ylletyg och tätt
omvirad med snören. Den var för öfrigt bestruken med
en brun salva eller tjock vätska. Hakan var beväxt med
skägg af ett par decimalliniers längd. I den yttre
(furu-)kistan lågo äfven några vedträn af asp och
litet humle.
Jag har mig icke bekant hvilka undersökningar som då
gjordes för att utröna hvad detta var för ett lik-
men, säger Lindskog, i sin "Beskrifning om Skara
Stift" (tryckt 1812), "då varande kyrkoherden i Hassle
A. Kjerner skref derom till biskop A. Rhyzelius i
Linköping, som gissade att denna konstiga och nätta
svepning var gjord på främmande ort till någon man,
som bivistat korsfärderne och under dem dödt.»
Från denna märkliga ort vore vidare att anföra ett och
annat om Berga kyrka (annex till Hassle), som inom sig
sluter den Posseska grafven och eger en af van Dyck
målad altar-tafla, skänkt af friherre Mauritz Posse,
o. s. v., men då uppgiften för detta lilla utkast
varit att företrädesvis fästa uppmärksamheten vid
det gamla Conrad Falkenbergska slottet,
hvilket i sin föryngrade gestalt kommit att blifva
traktens förnämsta smycke, vill jag blott ännu erinra
öm att detsamma äfven kan utgöra ett exempel på
huru våra dagars Sverige vet att gifva verklighet
åt den dröm, som för nära tvenne sekler sedan
bekantgjordes, genom praktverket »Suecia», hvarest
så många i stoltaste prydno framställda slott och
borgar i all denna sin glans då endast voro alster
af Sueciaförfattarens rika fantasi, utan motsvarighet
i det verkliga.
Att detta herresäte är någonting af ovanligare art
finner ock den besökande genast, då han vid början
af den en tredjedels mil långa allé, som i snörrät
linie leder fram till slottet, varsnar tornets höga
tinnar afteckna sig mot himlen och tycker sig finna
en riddarborg vilja resa sig mellan trädens kronor,
frammanande lifliga erinringar från det längst
förgångnas romantiska tider. Men den medeltidsmörka
ton, som ock blandar sig häri, försvinner alltmer som
man nalkas slottet och träder inom dess gästfria,
med smak och skönhetssinne ordnade salar - och ett
stegradt uttryck för huru det förflutnas poetiska
doft här mänger sig med det närvarandes glada och
lyckliga bilder framstår än yttermera då man från
tornets plattform, under de vajande flikarna från
den gamla blågula svenska flaggan skådar en tjusande
rundmålning af lummiga trädgrupper, grönskande
ängar och blånande berg med bort mot horisontens
rand Yenerns vattenspegel och Göta kanal med dess
ångare och hvita segel, allt vittnande om att bland
de punkter, som erbjuda ögat njutningen af vårt
lands fagraste partier, bör i främsta ledet ock
räknas Börstorp.
O. von K.
oixi ar*tornar härledning*.
I.
motsats till den gamla mosaiska skapelseläran
framträder i våra dagar den naturliga
skapelseåsig-ten, som på ett med naturlagarna
öfverensstämmande sätt söker förklara huru och i
-hvilken ordning de lefvande och liflösa tingen
framträdt på vår jord. Under det den naturliga
skapelseläran strängt håller sig till de i naturen
herrskande oföränderliga lagarna, bekymrar sig den
mosaiska mycket litet om dessa lagar och öfverlemnar
alltsammans åt en godtyckligt handlande skapares
vilja. Den antager att alla lefvande varelser
uppstått på en och samma gång och tänker sig detta
såsom verkan af en öfvernaturlig skapareverksamhet,
en utom materien stående danande kraft, som inrättat
allt på det bästa och ändamålsenligaste sätt. Sådan
var den skapelselära som fanns ungefär 1500 år
fore Christus, sådan var den lära, som -man ännu
trettiotre århundraden efteråt lät gälla, i brist på
någon bättre.
Röster började dock efter hand höjas mot dessa
föreställningar. Då genom jordkunskapen så småningom
kom i dagen att bildningen af jordskorpan måste ha
genomgått åtskilliga perioder, och att jordytan
en gång varit befolkad af lefvande varelser,
olika de nuvarande, så antog man att jordytan hade
genomgått flere stora och plötsligt uppträdande
revolutioner, hvilka sträckt sig öfver hela jorden
och framkallats genom naturkrafter, sådana som numera
icke förekomma och om hvilka vi icke kunna göra oss
ett begrepp. Vid dessa revolutioner och katastrofer,
som voro förknippade med plötsliga instörtningar af
lastlandssträckor och desammas öfversvämning, gick
allt lefvande under, och helt nya djur- och växtarter
uppstodo, hvilka sedan oförändrade existerade till
en efterföljande katastrof. Såmedelst måste efter
hvarje katastrofs slut en . fullständig nydaning ega
rum och vid hvarje period uppträdde en ny verld af
lefvande varelser, som oföränder-ligen bibehöllo sig
i det skick, hvari de en gång lemnat skaparens hand.
Denna skapelsehistoria, som likväl icke var något
annat än en ny missuppfattning af naturlagarna, blef
redan af Coper-nicus blottad såsom den krassaste,
mest ovetenskapliga vill-
farelse. Icke dess mindre har den fortlefvat
och antagits till och med af eljest bildade och
lärda personer. Linné slöt sig till den mosaiska
skapelsehistorien, och till och med den berömde
Cuvier, som i paleontologien inlagt de största
för-tjenster, var den ifrigaste försvarare af
jordrevolutionerna och den dermed sammanhängande
skapelseteorien.
Annorlunda förhåller det sig med den nyare så kallade
mekaniska eller monistiska skapelseåsigten. Den
betraktar icke blott jorden utan hela verlden såsom
resultatet af en från evighet till evighet i sig
sjelf fortgående daning. Enligt denna lära äro alla
organiska varelser på vår jord föränderliga alster
af naturen, som småningom under en lång tidsföljd
frambragt dem. Denna mekaniska skapelseåsigt
förnekar ingripandet af någon öfvernaturlig, utom
materien stående skapande kraft och anser allt, de
organiska varelserna (växter, djur och menniskor)
såväl som de oorganiska ämnena (vatten, luft,
stenar, jord), såsom de nödvändiga produkterna af
naturliga krafter, såsom de nödvändiga verkningarna
af eviga och oföränderliga naturlagar. Om plötsliga,
liktidiga och allmänna omhvälfningar kan icke vara
något tal. Endast mycket långsamt, småningom och
inskränkta till blott en del af jordytan, försiggingo
dess förändringar, så att utvecklingsperioderna
helt omärkligt Öfver-gingo i hvarandra. Sammalunda
skedde icke någon liktidig förnyelse af de på jorden
lefvande organismerna, växter och djur ändrade blott
småningom former-, de olika arterna existerade olika
länge, försvunno efterhand och förefinnas derför i
flere utvecklingsperioder. Blott småningom öfvergå
de oorganiska och organiska beståndsdelarna i ett
jordlager till ett annat. Hvarje lager skiljer sig
dock något från de andra, genom sitt oorganiska och
organiska innehåll, så att man kan urskilja en bestämd
rad af på hvarandra följande lager (perioder). Men
aldrig finnes i något af dessa lager så helt och
hållet nya organiska och oorganiska kroppar, att de
fullständigt skilja sig från den föregående eller
efterföljande periodens.
Liksom nu jordperioderna i sin oorganiska
byggnad framställa en enda långsam och oafbruten
utvecklingsprocess?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
