Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läran om arternas härledning. II. - Fiskarflickan. Saga af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
äro: »Djurens och växternas variering i tillståndet
af do-mestication», »Menniskans härstamning»,
"Fortplantningsvalet» och »Om sinnesrörelsernas
uttryckssätt hos menniskor och djur».
Ernst Henrik Hackel, professor i Jena, är en af de
snillrikaste och ifrigaste utbildarne och förfäktarne
af Darwins idé. Han har bevisat descendensteorien på
en väg som hittills icke varit beträdd, nemligen
analytiskt, genom en omfattande och möjligast
fullständig bearbetning af en liten organismgrupp,
förbunden med det särskilda framställandet af det
geologiska sammanhanget mellan alla dorinom varande
olika former. Härtill använde han kalksvamparna och
visade genom tusen och åter tusen undersökningar, steg
för steg, deras småningom skeende öfvergångar från den
enklaste till den fullkomligaste svampform. Han har
äfven uppställt den så kallade liogenetisJca lagen,
som går ut derpå, att ett organiskt väsende under
det hastiga och
korta förloppet af sin individuella utveckling (under
sitt embryo-lif) genomgår de olika formförändringar,
som dess förfäder genom att lämpa sig efter
yttre förhållanden eller till följd af arf helt
långsamt sedan äldsta tider genomgått. Bland hans
förnämsta arbeten äro att nämna: »Organismernas
generella morph.ologi» (1860) och »Den naturliga
skapelsehistorien» (4 uppl. 1873). Om Häckels
naturliga skapelsehistoria säger Darwin: »Hade detta
verk utkommit innan mitt arbete »Menniskans härkomst»
var nedskrifvet, så skulle jag sannolikt aldrig
genomfört det till slut; nästan alla de resultat, till
hvilka jag kommit, hafva bekräftats af denne forskare,
hvilkens kunskaper i mänga punkter äro mycket rikare
än mina.» Denna Darwins utsago, lika hedrande för
Hackel som för Darwin, talar lika mycket för det af
Hackel med stort skarpsinne och lärdom uppställda
stamträd som emot beskyllningen att han skulle vara
mera darwinistisk än Darwin sjelf.
Saga af W.
var en gång en liten mycket ful flicka, som skulle
gå och^ köpa fisk. När hon kom till stranden köpte
hon två gäddor; men då hon skulle lägga dem i korgen,
tyckte hon att den ena såg så bedjande på henne. Hon
lade dem emellertid i korgen och gick mot hemmet;
men när hon hunnit ett stycke, tänkte hon på gäddan
och hennes underliga ögon. Hon öppnade nu locket på
korgen, och der låg gäddan och flämtade och såg upp
till henne, som hade hon bedt för sitt unga lif. »Ja,
nog kan jag vara utan middag i dag, och far och
mor ha nog af den ena,» tänkte hon och sprang till
stranden igen det fortaste hon kunde, tog gäddan och
släppte henne i sjön. Nu satte det stackars lilla
fiskkräket ut alla fenor, vände än den ena, än den
andra mörkfläckiga sidan till, drog vattnet i långa
drag genom de förtorkade gälarnas röda fransar samt
kilade ut i det djupaste vattnet.
Med ens reste sig en vattenpelare upp öfver hafsytan,
och omsvept af blåa glittrande draperier och med
koralldiadem på hufvudet och perlband om halsen syntes
hafsfrun höja sig ur djupet; tusentals juveler rullade
öfver hennes snöhvita axlar och oräkneliga ädelstenar
droppade från det skimrande bältet ned i vågen,
som sakta vaggade henne mot stranden.
»Du har räddat mitt lif,» sade hon till
fiskarflickan. »Jag är dömd att en gång hvart
hundrade år förvandlas i fiskehamn, och om jag då
mister lifvet, så kan jag aldrig bli frälst. Efter
ännu hundra år från i dag är min tid dock ute, då
går jag fri på den gröna jorden som du, och får lefva
och dö som du. Nu kan du begära hvad du vill’af mig
för den tjenst du gjort mig.»
Flickan såg ned i vattnet, och nu, sedan hon skådat
den sköna hafsfrun, tyckte hon sig aldrig hafva sett
någonting så fult, som det lilla solbrända, magra
ansigte med de stora ögonen och tofviga håret, som
blickade mot henne från vattenspegeln och som vinden
förvred och vanställde på hundra olika sätt. Hon
undrade icke alls på, att hon i byn kallades fulingen,
alltså önskade hon, »att få bli vacker som dagen».
»Fast det icke är en önskan efter mitt sinne,» menade
hafsfrun tro på, »så skall den dock uppfyllas, men i
händelse du skulle ångra dig, så kom igen i dag ett
år till, så skola vi vidare talas vid.»
När detta var öfverenskommet, vände hafsfrun sig om
och gick till hafs. Flickan stod länge och blickade
efter henne, ända tills det skumbebrämade mantelsläpet
försvann för hennes ögon. När hon så återigen speglade
sig i vattnet, höll hon på att falla baklänges af
häpnad och kastade korgen med ens och satte i väg
hem. Den andra gäddan, som sofvit hela tiden, vaknade
upp vid stöten och trodde att det var jord-bäfning,
sträckte ut kroppen och gled ned i vattnet; men som
hon icke var någon förtrollad prinsessa utan bara en
vanlig gädda, slog hon upp sitt stora gap och började
jaga småfisk.
När nu flickan kom till byn, kände ingen igen henne:
hon var nu så vacker som hon förut hade varit ful,
och kallades allmänt Solbarnet; ty det blef liksom
ljust, der hon gick fram. Till Solbarnet strömmade
nu allt hvad manfolk hette från när och fjerran,
östan och vestan; alla tyckte om henne, men som hon
var mycket fattig, tordes ingen fria till henne,
och hon fick gå till stranden som förut med sin korg,
den hon en gång kastat ifrån sig der.
Det var dock en af friarne, en fattig vallgosse,
hvilken de kallade Tuterilur för det han jemt gick i
skogen och tutade i en lur; han ville gifta sig med
henne, men hon tyckte, att båda voro alltför fattiga,
hvarför hon sade nej. Då blef vallgossen så ledsen,
att han nära på gret. Solbarnet tyckte synd om honom
och skänkte honom sin ena fiskkorg till tröst, men
då blef han ännu mera bedröfvad.
Emellertid förtröt det föräldrarna, att hon skulle
gå så der ensam och skina på glömmingsmoen, helst de
sjelfva voro gamla och måste arbeta öfver höfvan,
och de släppte icke Solbarnet förrän hon gick till
hafsstranden för att bedja hafsfrun om en annan gåfva,
och hafsfrun visade sig som förra gången i perleskrud
och med gyllene diadem, och Solbarnet klagade nu sin
nöd och bad så gerna om rikedom i stället för skönhet,
och feen var ädelmodig och lät henne få rikedomen på
köpet och så kallades hon Gullbarnet.
Nu kommo så många friare, att hon icke kunde räkna
dem alla. Hon hittade derför på, att lägga en ärt i
skäppan för hvar och en af dem, och när skäppan var
full, sådde hon ut ärterna på åkern och gifte sig
med den som föräldrarna valde åt henne; ty hon var
ett godt och lydigt barn, hvilket bevistes deraf,
att hon på föräldrarnas begäran var färdig att afsäga
sig sin första gåfva skönheten, något, som icke någon
annan qvinna skulle hafva samtyckt till att göra.
Emellertid visade det sig snart, att det icke var ett
godt val som de gamla hade gjort: allt gick på tok;
mannen var en slarfver, som bara misshushållade och
slutligen förstörde alla pengarna, och när han kastat
ut den sista styfvern, gick han åstad och kastade
sig sjelf i sjön för att se om han icke kunde få
tag i trollgäddan och tvinga henne att hjelpa äfven
honom. Flickan - för detta Gullbarnet - gick så än en
f ing ned till stranden och storgret och ropade
på hafsfrun. ter dök den blåa pelarn upp, och åter
syntes hafsfrun och frågade hvad flickan ville. Hon
ville nu bli lycklig och frågade hvarken efter skönhet
eller pengar. Sjödrottningen log, så att det klarnade
omkring henne och gick såsom långa solstrålar utåt
sjön.
,,När guldärter växa på lefvande stam Och springa
som hade de fötter, - När neckrosor spira pä vissnade
rötter, Då kommer den lycka du hittills ej fann"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
