Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskarflickan. Saga af W. - Grenna och Brahehus. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade hafsfrun, och när hon sagt detta, vinkade hon
med sin snöhvita hand till afsked och sjönk åter i
djupet. Handen och armen voro så hvita, att det ännu
länge hängde liksom ett sken på de omgifvande alarna,
och flickan, som nu skulle heta Lyckobarnet, gick
sorgsen från stranden; ty hon anade, att hon aldrig
mera skulle få se den vackra sjöfrun.
Emellertid besökte hon ärtlandet under hemvägen; det
stod alldeles öde och tomt, så när som på ett hörn,
der en ärtrefva frodades och bar hundratals med skidor
fulla af guldärter. Hur skulle hon nu få veta hvem
det var, som af alla hållit henne kär och menat det
ärligt? Hon tog en af de gyllene ärtskidorna, spritade
den och gick och skakade de nio guldärterna (ty det
var en lyckoärtskida) i handen, och som hon så gjorde,
föll en ärt till marken och började rulla framåt,
och Lyckobarnet sprang efter. Slutligen stannade de
vid en liten stuga. Ärtan hoppade upp på tröskeln och
Vise-Hans både för det han diktade visor, som han
sedan sjöng i skogen, och äfven för det han var så vis
i all sin handel och vandel. Som hon nu stod och såg,
kastade hon guldärterna, som hon hade qvar i handen,
ned i korgen som stod bredvid - samma korg som hon en
gång skänkt honom - och i detsamma framqvällde röda
och hvita rosor, mest af de hvita, och de svällde
öfver korgens kanter ned öfver fötterna på Hans
och Lyckobarnet, som stodo der och sågo undrande
på hvarandra.
Då kom Lyckobarnet ihåg sjö drottningens ord. Hon
hade ju plockat guldärter på den grönskande refvan,
neck-rosor spirade ur korgen, som var flätad af
viderötter, och hon hade funnit lyckan. Sjödrottningen
hade hållit ord och betalt sin tacksamhetsskuld. Från
den dagen sågo Hans och Lyckobarnet, som blefvo
man och hustru, mycket noga på hvarje gädda, som de
fångade, men sågo aldrig till hafsfrun
Parti af Grenna.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
Lyckobarnet öppnade dörren och steg in, och der
satt hennes forne fattige friare, den unge
vallgossen, som nu kallades
mera, och hur skulle det hafva varit möjligt, hon
var ju gädda blott hvart hundrade år?
Gränna och Brahehus
Få, om ens någon af våra svenska småstäder hafva ett
trefligt och inbjudande utseende som den lilla vackra
staden Grenna. En angenäm känsla af välbefinnande
väckes icke allenast af den natursköna belägenheten
på en jemn sluttning med Yettern på vestra sidan och
en hög bergås på den östra, de i allmänhet nätta och
prydliga tvåvåningsträhusen, det temligen stora,
af planterade träd omgifna torget, Brahegatan
med blomsterträdgårdar framför alla husen på den
ena sidan, skilda från gatan endast genom häckar
af krusbärsbuskar; utan det som ger staden den
egendomligaste prägel af trefnad är, att nästan
hvartenda
hus har sin egen fruktträdgård, och der obebyggda
tomter finnas, äro de planterade med korsbärs-,
päron- och äple-träd, så att hela staden ligger
inbäddad i en skog af fruktträd. När dessa om våren
stå i full och rik blomning, liknar staden, sedd från
vissa punkter af berget, en ofantlig snödrifva, hvarur
husen uppskjuta sina röda tegeltak och öfra delarna af
de i ljusa färger målade väggarna. De omkring torget
och vid en del andra platser växande kastanjeträden
och lönnarna äfvensom sädesfälten mellan staden och
Yetterns strand göra genom sin lifliga grönska ett
angenämt afbrott mot den i snöhvita blommor klädda
päron- och körsbärsträds-skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
