Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bättre brödlös än rådlös. Ett studentminne af H. H-g. - Gotländska anekdoter. I. Den drömda skatten i S:t Lars. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Alla skrattade och glömde för det väntade upptåget det
oangenäma i sin belägenhet. A. skref; - D. aflem-nade
med många bugningar sina program i de ståtligaste
husen och B. hjelpte Trampolino sy guldpapper på D:s
röda nattrock.
Utstyrd i en pappers-tchako, trikotkalsonger,
tofflor, den guldprydda nattrocken och ett brödspett
till balanserstång, anlände C. på slaget fyra till
Svingrind. Dit hade nyfikenheten redan samlat mer än
hälften af stadens befolkning.
C. gjorde en bugande gest för sitt publikum, och
begynte efter snabblöpares sed luffa utåt vägen.
Emellertid hade stadens honoratiores kommit under
fund med att Trampolino och hans sällskap voro
Upsala-studenter, och i största hast anordnat en sexa
för dem på gästgifvaregården.
Qvällen förflöt i den angenämaste stämning under
omvexlande sång och skålar, och när våra seglare
följande morgon återvände till Upsala, låg
gästgifvarens räkning qvitterad i D:s nattrocksficka.
anekdoter
i.
J3eii dr ö:m.clii skdtrten I IS: t
varm och vacker söndagseftermiddag för sexton
år sedan var jag hos en borgerlig familj i Visby
bjuden på barnsöl. Sedan döpelseakten med vanlig
högtidlighet försiggått, spridde sig gästerna i den
rymliga våningen, och hade, oaktadt all välfägnad,
som flitigt kringbjöds, mäkta tråkigt, såsom det
tycktes. Det var nemligen för något hvar påkostande,
att tillbringa en hel eftermiddag, så sommarskön som
denna, mellan skål och vägg i några qväfva rum.
I en af fönstersmygarna, der jag slagit mig ned,
hade jag fått till granne fru X., ett bedagadt
fruntimmer af medelklassen. Yi försökte att få ett
samtal i gång; men för det mesta tittade vi tysta ut
genom fönstret, och vi afundades de menniskor, som,
fria och obesvärade, lustvandrade på gatan.
»Ja, det är riktigt synd», sade fru X., »att sitta
inne en dag som denna.»
Jag instämde.
Det blef en paus.
»Men å propos», inföll min granne, »vill inte
magistern, som skall ha så bra reda på alla
Ödekyrkorna, säga mig, hvad den kyrkan heter, som
ligger vid färgaren Wendts gård, och fins det vartill
den mer än en ingång?»
»Den heter Sankt Lars, och kallas äfven, i följd
af en gammal saga, Södra Systerkyrkan», svarade
jag. »Man kan komma till den så väl från Wendts gård,
som ock, och under behagligare omständigheter, från
Systergränd. Men hvarför frågar ni så?»
»Jo, se! jag har aldrig varit derinne, jag nästan
skäms att tala om det, men jag har annat att göra än
att, såsom de resande, springa ut och in i ruinerna.»
»Men hvarför frågar ni just om S:t Lars?» sporde
jag ånyo.
»Den föll mig händelsevis i tankarna», sade hon
med en viss förlägenhet, som hon sökte dölja under
det hon sysslade med att i sin pirat nedstoppa
ett saffransbröd och ett par s o eker kringlor,
som hon räddat efter kaffedrickningen. »Men har
magistern hört, att herr A. och mamsell B. i går
blefvo förlofvade?» frågade hon i tydlig mening att
få samtalsämnet ombytt.
»Var snäll och säg mig», bad jag ytterligare, »hvarför
ni nyss frågade efter S:t Lars? Den måste på något
vis särskildt intressera er, anar jag. Jag känner alla
dess vrår och gångar, och skall gerna stå till tjenst
med allt hvad jag vet. Var uppriktig och berätta, hvad
det är, som fäster era tankar just vid den ruinen!»
Det märktes genast, att hon ej gerna ville inlåta
sig på den saken. Jag blef alltmera nyfiken, och
upprepade ihärdigt min fråga.
»Vill då magistern lofva mig att tiga, så skall jag
berätta något mycket besynnerligt om den kyrkan?»
»Jag skall tiga som muren, jag lofvar er det, efter
ni så Önskar.»
Och fru X. flyttade sin stol närmare till mig och
berättade med låg röst:
»Se, det var så, att jag i natt drömde om den kyrkan,
i hvilken jag, som sagdt är, aldrig varit inne. Från
Wendtens
gård kom jag in i den genom en liten underlig
dörr. Och der var så dunkelt och hemskt. Jag stod
der en stund och såg mig omkring, då en munk i svart
kåpa kom fram till mig och fattade mig vid handen;
men jag var alls icke rädd. Han förde mig fram mellan
tvenne pelare, och sedan ledde han mig till höger, in
genom en dörr och uppför en trappa i muren. I hörnet
af trappan stannade han, såg på mig med en blick, som
jag aldrig kan glömma, och lade sin hand på en sten
i väggen. Och den stenen var annorlunda tillhuggen än
de andra. Just som jag skulle fråga honom, hvad detta
betydde, försvann han uppe i trappan, som krökte
sig till venster. - Var det ej en för besynnerlig
dröm? Tror magistern att den betyder något? Kan det
ej ligga en skatt gömd derinne i-mur en?»
»Jag tror visserligen icke på syner och drömmar»,
svarade jag, »men jag kan ej neka, att det der låter
förunderligt. Frun sad& nyss, att det var synd att
sitta inne en så vacker afton som denna. Välan,
jag föreslår, att vi genast gå till S:t Lars, som
ligger helt nära. Frun tar oförmärkt sin parasoll,
och inom en qvart äro vi tillbaka. Man bjuder just
nu the, och ingen skall märka att vi gå bort.»
Fru X. tycktes bli alldeles förtjust öfver mitt
förslag. Vi vandrade af till S:t Lars.
Denna i rundbågsstil och i korsform uppförda kyrka är
nu en af stadens mest vördnadsbjudande ruiner. Den
mycket ovanliga anordningen med breda och beqväma
gångar i nästan alla sidomurama förlänar åt denna
tempelruin en stor märkvärdighet, och har gifvit
anledning till besynnerliga sägner och uppträden.
För att så mycket som möjligt kunna kontrollera fru
X:s berättelse om sin drömsyn, valde jag till S:t Lars
samma väg, på hvilken hon sagt sig hafva i drömmen
ditkommit. Från Wendtska gården trädde vi genom den
lilla, fordom praktfulla chordörren in i kyrkan,
och jag egnade en oaf-låtlig uppmärksamhet åt min
följeslagerskas alla miner och rörelser.
»Ja, ja», utropade hon med oförställd öfverraskning,
»precist så såg det ut» Samma små fönster och samma
hvälfda tak och samma dunkelhet... och här . 4 . här
kom munken emot mig . . . och så gingo vi ett stycke
fram . . . jag känner igen dessa, pelare ... och så
till höger, se^här! ingången till trappan^ der vi
gingo upp . . . precist så var det i min dröm!»
Hon skyndade ifrigt upp i trappgången uti norra
korsarmens östra sidomur, och jag följde henne hack
i häl. I hörnet, der trappan kröker sig till venster,
stannade hon och utbrast med otyglad glädje:
»Här, här är stenen, hvarpå munken lade sin
hand. Ja, vid Gud, det är samma sten. Och deruppe i
fortsättningen af trappan försvann han. Hvad skall
jag tro om allt detta?»
Hvad hon emellertid verkligen trodde om allt detta,
syntes tydligt på hennes ögon, som i den dunkla
trappgången glimmade liksom af eld. Hon tycktes redan
i andanom se muren öppna sig och de gamla munkarnas
gömda skatter blänka och glindra derinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
