Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "De skeppsbrutna". Emanuel - Bättre brödlös än rådlös. Ett studentminne af H. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Folket hastar till sina båtar, söker skyndsamt komma
de skeppsbrutna till hjelp och lyckas till en del i
sina bemödanden. Efter stora ansträngningar uppnå de
strandningsstället, och bland spillrorna efter det
sönderslagna fartyget uppfånga de ur den upprörda
sjön en vanmäktig qvinna och en gosse, hvilka de
äro angelägna att bringa i land, öfverlemnande dem i
qvinnornas vård medan de hjelpas åt att uppbära hvad
som för öfrigt kunnat bergås af kringflytande gods.
Som vi se, är det sistnämda situation konstnärinnan i
sin tafla återgifvit, hvarförutom vi ock på densamma
varsna hurusom på afstånd vågorna svalla och bryta
sig mot stranden, under det manskap är sysselsatt
att uppdraga båtarne.
Konstnärinnan tycks genom figurerna i täflan vilja
lära oss, att blott man lyckas rädda lifvet för
lifvets skull, så är gods och guld af föga värde.
Emanuel.
Bättre torödlö^ än råcllö@.
Ett studentminne af H!. H–g.
n solvarm dag i Augusti 184- sågs, på Ekoln i Mälaren,
en liten segelbåt sticka ut vid Kungshamn och för en
förlig bris länsa undan mot Skolandet. I båten befunno
sig fyra unga män, hvilkas sorglöst glada ansigten
skulle sagt att de voro studenter, så vida ett par
hvita mössor icke hade antydt precist samma sak.
»Hal-an fockskotet der!» ropade den, som satt vid
styret, och som vi vilja kalla för A. »Rätt så! -
och se’n en sång för Ägirs högbarmade döttrar!»
»Kör!» sade B., som tycktes vara sånganförare; »vi ta:
Friskt slår vårt hjerta» ... - och den vackra sången
klingade öfver vågorna.
»Mina herrar!» utlät sig G., en liten glad
vermlänning, »den sista punsch-buteljen anhåller
att få bli tömd, för att sedan följa sina kamrater
till sjöbotten.»
»Bravo!»
Med van hand drog C. upp korken samt iskänkte de
framräckta skinnskoporna.
»Ännu ha vi några droppar qvar», förklarade
munskänken, »nien se’n få vi dricka mälarvatten,
tills vi komma till Upsala.»
»Det var ett dåligt fluidum!» yttrade D., en lång
göteborgare, som, half liggande i f ören, sög på en
havanna; »men hvad sägen I, gubbar, om vi skulle
lyckliggöra Sigtuna med ett besök och fylla våra
tömda förråder?»
»Bra, bra!» ropades i korus.
»Sträck på skoten bättre, så vi komma om uddpn»,
kommenderade styrmannen.
Snart var båten inne på Skofjärden; det präktiga
Skokloster helsades med en sång, och vid sextiden
lade sällskapet i land vid Sigtuna.
»Men se på denne omtänksamme, gamle man», skrattade
C., när göteborgaren uppdrog ur ruffen en liten
nattsäck, »ni ska få se, att han har pels och
bottforer med sig, i händelse af en vintervistelse
i denna lilla stad.»
Infallet belönades med ett godt skratt, hvarpå de
unga vännerna tågade upp till gästgifvaregården.
»Ea sexa, den delikataste, som kan åstadkommas i
detta anspråkslösa samhälle!» ropade A. till en piga,
som förvånad kom in i salen, för att ta de resande
i ögonsigte.
»Smör, bröd, gammal ost, sill, skinka, kokta
ägg, färsk potates, öl, porter och Jilla supen»,
kommenterade B. sin kamrat.
»Och medan vi vänta på anrättningen», ifyllde C.,
»en artighetsvisit hos S:t Lars och S:t Olof!»
När herrarne återkommo från sin antiqvariska vandring,
stod sexan på bordet och vann både i ord och gerning
de hungriga studenternas beröm. Efter dess slut
proft%des en butelj Sigtuna-punsch, och, som det
ansågs äfventyrligt att göra en sjöresa i mörkret,
stannade sällskapet qvar på gästgifvaregården öfver
natten.
Solen stod redan högt på himmelen, när B.,
hvilken legat i samma rum som göteborgaren,
inkom till de andra, och förkunnade att frukosten
väntade. Göteborgaren syntes ännu ej. till, men detta
hindrade icke de öfriga att länsa frukostbordet,
hvarefter C. på samtliges vägnar begärde att få
räkningen.
»Tretton riksdaler och fyrtitvå skilling riksgäld»,
upplyste han när han fått denna i hand, »och nu fort
att kollationera kassorna!»
»Två riksdaler är hela min bank», mumlade A.
»Yackert så», skrattade B., »min är blott trettisex
skilling.»
»Hur f-n skall detta gå?» skrek C. orolig, »jag
har netto en banko . . . men låtom oss hoppas på
D. Göteborgarne äro rikt folk; han har nog så det
räcker för oss alla.»
I detsamma visade sig räddaren i dörren, gäspande,
klädd i tofflor och en röd nattrock, som vid någon
stor reparation blifvit afstympad till knäna.
»Hvad är detta för ett fjesk?» sade han; »man får ju
inte sofva i fred; och när jag kommer hitut, ha’n I
ätit opp frukosten.»
»Vi ha nu inte tid till några förklaringar», inföll
C. otåligt, »nu är fråga om att betala; hur stor
kassa har du, D.?»
»Pank!» svarade denne med ett lugn, som kom
verm-länningen att ta ett hopp mot taket.
»Pank! säger den olycksfågeln så trankilt, som om
det gällde snuset i hans dosa. Begriper du inte,
menniska,» skrek C., »hvad det vill säga, att stå
öfvergifven af Gud och hela verlden i - Sigtuna,
med bortåt fjorton riksdalers skuld, och fyra och
tolf i kassan?»
»Hvad är det här för tillställningar?» mumlade D.,
som nu fattade det kinkiga i ställningen. »Ta’n I in
på ett allmänt ställe, och inte ha’n att betala med?»
»Än du sjelf då?» sade A., »är det inte just du som
är upphofvet till denna resa?»
»Göteborgaren får gå ut och vigilera», afgjorde B.
»Yi sätta honom och nattsäcken i pant, tills vi komma
hem och få anskaffa lösesumman i Upsala», proponerade
den förre.
»Men medgifven dock, mina herrar, att man näppeligen
kan vara i ett obehagligare läge för 13 riksdaler
och 42 skilling.»
»Fins då ingen af er, som känner borgmästaren,
pr esten, doktorn, postmästaren, eller någon annan
barmhertig menniska, som på fyra goda namn vill låna
oss denna summa?»
Under de andras häftiga öfverläggning hade C. gått
fram och åter på golfvet. Hastigt öppnade han dörren,
ropade på pigan och begärde papper, bläckhorn och tre
pennor. Då skriftyget kommit, vände han sig skrattande
till kamraterna och sade:
»Sätt er ’ned och skrif efter som jag dikterar.»
Vännerna sågo förvånade på honom, togo hvar sitt
pappersark och gjorde sig färdiga att skrifva.
".
»Skrif med stora bokstäfver!» befallde C.: »För denna
stads respektive invånare tillkännagifves att Europas
störste konstnär, italienske snabblöparen Giuseppe
Trampolmo, som haft den äran visa sina utomordentliga
konstproduktioner för H. Maj:t Kejsaren af Ryssland,
Sultanen i Turkiet, med flere höga potentater, har
anländt hit och skall i dag kl. 4 e. m. vid Norra
Svingrinden tillryggalägga en bana af tretusen fot
på den otroligt korta tiden af fyra minuter och åtta
sekunder. Om talrikt besök anhåll es.»»
»Ödet har fört oss», fortsatte C.. extra protocollum,
»i en kritisk belägenhet, och det återstår oss
blott att genom en djerf kupp draga oss derur. - Jag
åtager mig Trampolinos roll, och förbehåller mig D:s
nattrock och tofflor. - A. skrifver ut affischer,
D. får bära kring dem i staden och du B. hjelp er
mig med kostymen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
