Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äfventyr i öknen. (Forts. och slut fr. sid. 82.) - Gubben och hans käringar. Saga af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
När mina värdiga herrar följesmän jemte mig framkommo
till Slebis, sade de naturligtvis ej till dem
ett ord om att de hade försökt att plundra mig,
men berättade i stället att jag var ett stackars
öfvergifvet dårhushjon, som de påträffat i öknen,
och läto vidare förstå, att om Slebis ville skänka mig
vård och skydd, så skulle äfven de få njuta af Allahs
välsignelse. Slebis, hvilka pläga vänligt mottaga en
och hvar . och i sina handlingar bete sig kristligare
än till och med många af våra egna trosbekännare,
tillredde genast en måltid för röfvarpacket, oaktadt
de tvifvelsutan redan genomskådat mina beskyddares
rätta karakter. De kokade oss en väldig kittel soppa,
och jag måste sätta mig på en mjölpåse, som utgjorde
hedersplatsen i ringen.
Ännu hade vi icke hunnit till hälften förtära
vår måltid, då e,n slebi störtade in i tältet och
ropade: »Vi äro förlorade, El Defirs folk komma som
gräshoppor och angripa oss.» Det var min stam; man
hade läst mina ord i sanden. Jag såg på röfrarne -
deras galgfysionomier voro likbleka, de måtte ha haft
en förkänning som om kamelhårrepet tillsnört deras
strupe. Scheikhen tappade sin sked och Achmed glömde
att sluta sina bleka läppar, till hvilka han just
förde en stor portion soppa. Fem minuter senare hade
vid pass tusen beridna lansryttare omringat vårt tält
och frågade efter röfrarne och efter Hadschi El Hor,
hvilken skurkarne tagit till fånga. Nästa ögonblick
lyftes tältförhänget, och in trädde - en qvinna. Det
var scheikhens dotter, som under sin faders frånvaro
regerade, stammen och. nu prisade sig lycklig att
få bevisa mig en tjenst. Jag skall aldrig glömma det
uttryck af häpnad och förskräckelse, som målade sig i
röfrarnes ansigten, under det de stirrade från henne
och på mig.
»Se!» sade hon till de svartbruna män som följde
henne,
se der en medlem af er egen stam, Hadschi El
Hor, som
är en stor höfding i Europa; Allah har skickat mig
att rädda
honom. Hängen dessa röfvare på stället;
binden dem till
händer och fötter. Vi ha redan länge nog spanat
efter dessa
skurkar, ty de äro af djefvulens slägte.»
De förskräckta brottslingarne kastade sig krypande
framför mig på jorden och kysste mina fötter.
»Rädda lifvet åt oss, Hadschi», gnisslade de, »vi
hafva ju ändock icke gjort dig något ondt.»
»Nej, Leila», sade jag, »intet blod skall gjutas. Jag
är här för att bringa frid och nåd. Förlåt dessa
eländiga; påminn dig att äfven din stam röfvar och
plundrar. Måtte de usla skurkarne i framtiden visa
medlidande med arma resande, såsom jag nu bevisar
dem medlidande. Kanhända äfven att de före sin död
ångra sina missgerningar och visa dem förbarmande,
som äro ännu fattigare än de; Tag ifrån dem deras
kameler och gif dem två åsnor med vattensäckar,
och låt dem till fots vandra genom öknen till dess
de finna en tillflyktsort. Låtom oss i stället
bedja att den dag må randas, då ingen ökenstam
mer röfvar eller antastar fredliga resande.» ,
>
Dystra anträdde röfrarne sin i viss mån hopplösa
pilgrimsfärd, och inom en half timme hade min stam
uppslagit sina tält. En hel mängd lam slagtades - vi
åto och sjöngo och dansade, och tillbragte tre dagar
i lust och glädje. Efter festens förlopp bestego vi
åter våra kameler, och den vänligt sinnade stammen
eskorterade mig tvåhundra engelska mil i riktning
åt Bagdad, hvilken stad jag ändtligen frisk och
val-behållen uppnådde.
ooli
Saga af W.
var en gång en gammal fattig gubbe, som mången
ä’ välan dä’! - som hade en elak käring, och han
visste sig intet råd, huru han skulle bli af med
henne. Dag ut och dag in grälade hon och pinade honom
på allt sätt, så att gubben till slut blef alldeles
öfversiggifven och knappt tordes sätta näsan inom
dörren. En gång, när han gick i skogen, kom han till
ett berg, och i det berget var en jättegryta. Han såg
ned och märkte att den var förskräckligt djup. »Ack,
om jag hade min käring der nere!» tänkte gubbstackarn
för sig.. sjelf, och när han kom hem fick han bannor
för det han varit så länge.
»Mor», sade han i sin nöd, »jag har hittat en skatt
i skogen.» Nu skulle en sett käringen, huru mild hon
med ens blef och huru hon skapade sig för att se glad
ut, men dervid var hon så ovan, att hon grinade och
syntes ledare än då hon var arg.
»Käre, söte gubben min», säger hön, »ä’ dä’ inte
dä’ jag alltid sagt, att du ä’ ett söndagsbarn?»
och hon klappade och strök den stackars gubben och
bad att han skulle genast gå med åt skogen och hemta
skatten, och så traskade de åstad och så kommo de till
berget. »Titta nu ned», bad han, och hon gjorde så.
»Ser du någonting blänka?» frågade han.
»Nej, så gör jag ej», sade käringen, som lutade
sig öfver jättegrytan, och glodde det värsta hon
kunde. »Då måtte du ha uschla ögon!» menade gubben,
»ser du inte hur det skiner af silfver och guld
dernere?»
»Nej, så gör jag ej!" sade käringen igen och lutade
sig än mera fram öfver jättegrytan . . . Vipps, så
tog hon öfvervigten och rakade af, hufvudet före ned i
gropen, och nu var gubbens skatt dernere. Gubben såg
efter henne, men som heller icke han såg någonting
blänka, tog han upp skon, som hon tappat, och gick
hem. Den natten sof han som en sten, och om morgonen
tyckte han, att det föll en sten från hans. hjerta,
och han kände en stor lättnad öfver att vara käringen
qvitt. Han åt och han sof och han var så fri, tyckte
han, som fågeln i luften, och han. tog sig på ryggen,
ty .han trodde att han hade fått vingar. Så gick det
om en tid, men bäst det var, när några dagar gått
till ända, började han undra öfver att det var så
kallt i stugan och så tomt i matskåpet. Efter ännu
ytterligare några dagar började han smått ledas
vid. Han tog då käringens sko och gick ut i skogen
till berget för att se hur hon hade det, funderande
på om han ändå icke skulle taga henne hem for att
göra upp eld och laga mat, det skulle dock komma
än på: öm hon blifvit späkt dernere i gropen. Han
lade sig på magen och tittade ned. Nej, ingenting
hvarken blänkte eller sken och ingen käring hördes
af; då kastade han en sten dit och den rullade både
länge och väl och aldrig hörde han den stanna eller
om den någonsin nådde botten; då; tyckte gubben
det icke var vardt att försöka fiska upp henne,
utan l vände han hem for att sätta friare-rocken
på. Under vägen mötte han en käring. »Hvarthän?»
frågade hon. »Jag skall gå åstad och fria»; genmälte
gubben och visade henne skon, som var mycket liten,
»och tar jag aldrig någon, söm icke skon passar till»,
sade han. »Den passar till mig!» menade hon tro på,
och trollade med samma ihop sin fot, att den blef så
liten, att den gick in i skon. Ja, då skulle då gubben
gifta sig med henne, och det gjorde han. Hon skulle nu
gå omkring och trolla menniskor sjuka och han skulle
gå med och trolla dem friska igen, och så gjorde de;
de trollade och trollade och blefvo slutligen så rika,
att de byggde om stugan och köpte sig både kor och
getter, svin och fjäderfä. Då sade gubben en dag,
att han icke vidare ville gå omkring och trolla,
han var blifven ledsen vid yrket, sade han.
Men käringen släppte honom ej utan nödgade honom att
gå med; men gubben stoppade en gris i en påse, som
han bar under armen, och så gingo de ut på förvärf
igen. När de så kommo på skogen hörde käringen ett
förskräckeligt skri. »Hvad är det?» ropade hon.
Gubben, som nupit grisen, svarade: "Åh, det är
bara käringa mi’, som jag kom till, att dra’ upp ur
gropen!» och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
