Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben och hans käringar. Saga af W. - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 50.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så nöp han grisen ännu värre, och han till att skrika
alldeles förfärdeligt; då blef käringen så rädd,
att hon vände om och lade i väg hem det fortaste
hon kunde, ty hon var rysligt rädd för gropkäringen,
och tordes hon icke vidare säga ett ord, utan bara
klef på med både den stora och den lilla foten.
Gubben gick efter och log ända tills de kommo till
stugan, och käringen kröp in och grisen kröp ut.
Och så var sagan slut.
-
På lifvets stig.
Skiss af Emilie Flygare-Carlén.
(Forts. fr. föreg, häfte, sid. 59.)
5.
Hjelten uppträder.
En vecka hade förflutit sedan lärare och lärjungar
nästan samtidigt inträffat på det lilla täckt belägna
Stefanelund.
Friherrinnans sonsöner, Svante och Manne, voro ett
par hurtiga, snälla gossar, icke öfver sig begåfvade
i intellektuelt afseende, men också icke begåfvade
med något öfvervägande intresse för halsbrytande
klättringar öfver plank och trädgrenar. De foro till
och med fram med möjligaste försigtighet, då de voro
sysselsatta att, instuckna i krusbärshäckarna, smaka
på den gröna karten. För öfrigt följde de troget
sin kära farmor, bärande hennes fröpåsar, hennes
näsduk, snusdosa och glasögonsfodral jemte snöret,
då trädgårdssängar skulle uppslås – ty som man vet,
var den gamla raska damen sin egen trädgårdsmästare.
Men det är icke endast gossarna som skola omnämnas:
man måste väl äfven tala om läraren, ehuru, för att
säga sanningen, allt tal från friherrinnans sida om
honom hittills blott varit förtal.
»Såg man väl maken»», sade hon, der hon nu satt
vid ett tilltänkt kål-land, på hvilket sängarne
skulle uppslås, »såg man väl maken, mamsell Lydia,
till ogenerad karl! I stället för att sysselsätta
sig med gossarna, finner han för godt att ligga
inne i sta’n och för resten resa hela bygden
omkring. Jag är säker att min så kallade svärson,
som Justine trugat på mig, får betala den här karl’n
ansenligt för det att han skall göra ingenting!»
»Friherrinnan påminner sig kanske», vågade Lydia
framkasta, der hon, sittande bredvid i gräset, var
sysselsatt med att på en tallrik skilja isär diverse
frön, som hennes herrskarinna råkat sammanblanda,
»att herr Lannerkrans är korrespondent till tre
särskilda tidningar och att han, för att kunna beröra
ortens förhållanden, behöfver se sig om.»
»Har han kommit hit för den orsaken? Men jag gissar
att Lydia redan är fångad genom hans artighet att
bemöta henne som en salongsdam, kantänka!»
»Åh», svarade Lydia med ett ungdomligt skratt (hon
kände sig stå på trappsteget till favoritskap ... det
låg dessutom ingen galla i den gamla fruns ton), »åh,
jag har ju titel af sällskapsdam! Dessutom försäkrar
jag friherrinnan att han talar nästan lika höfligt
till pigorna.»
»Kors, att Anders (trädgårdsdrängen) icke kommer igen
med störarna! Gossarna stampa rättnu af otålighet upp
hvarenda grästorfva bakom min stol ... Ja, ja, kära
Lydia, jag medger att herr magistern har en förtjenst:
han hamsar icke med pigorna.»
»... Och finge han aflägga prof på andra goda
egenskaper», ljöd en fyllig, manlig röst bakom
friherrinnans trädgårdsstol, »skulle min nådiga tant
och värdinna strax fatta att han har mer än en!» Det
var den tjugufemårige filosofie doktorn i egen person,
som, oförmodadt hemkommen, redan iklädd en lätt grå
sommarkostym och halmhatt, presenterade sig för de
förvånade fruntimren, hvilka icke hört hans steg på
den mjuka sandgången.
Edmund Lannerkrans var en smärt, välväxt man af något
mer än medelstorlek. På hans ansigte hade Gud sjelf
skrifvit en hedrande orlofssedel: man kunde der läsa
både om trohet och ärlighet, ära och pligtkärlek. I
öfrigt syntes på detta samma ljuslätta, mycket behagliga
ansigte en vacker blandning af allvar, kraft, humor och
humanité.
De unga herrarne Svante och Manne släppte i
förtjusningen, då de fingo se sin godlynte lärare,
som likväl ännu icke lärt dem annat än att hålla af
honom, farmors både snöre och snusdosa och rusade likt
ett par lössläppta fålar rakt på honom, hvarvid han
skrattande kastade dem åt hvar sin sida och tillsade
dem att nu springa sin väg och roa sig dugtigt.
»Jaså», sade friherrinnan förtretad, »är det en af
herr magisterns eller (efter det ändtligen skall vara
en påtrugad slägtskap) Edmunds goda egenskaper att
lära pojkarne olydnad mot sin egen farmor ... Här
sitter jag nu ensam med snöret, som, så fort drängen
kommer, skall spännas öfver kål-landet! Plantorna
borde ut i afton.»
»Nå, hvarför är då jag här, om icke för att hjelpa
friherrinnan, i fall jag icke får den äran att
säga tant. Jag tror att jag blir något dugligare än
gossarna ... Tjenare, mamsell Lydia! Det var då en
riktig välgerning för ögat att få se mamsell Lydia
i ljus sommarklädning.»
»Det är ej af fri vilja som jag utbytt min sorgdrägt –
men friherrinnan vill helst se mig i grått.»
»Ja, tant har säkert alltid goda idéer ... Och
så komplimenterar jag mamsell Lydia ytterligare
för den lilla charmanta herdinnehatten, som kläder
oförlikneligt.»
»Men blygs då magistern alldeles icke att skämma
bort barnet så der!» inföll friherrinnan. »Ännu,
det försäkrar jag, har aldrig någon ung herre i min
närvaro utgjutit sitt smicker för mina flickor.»
»Då ha de säkert varit så kallade ulfvar i
fårakläder. Men jag, som på minst ett halft dussin
år, kanske icke på ett halft tjog, blir i tillfälle
att gifta mig, har aldrig annat att säga en ung
skönhet, än hvad hela verlden kan höra, inbegripet
jorden, luften och fåglarne. Jag besjunger ungdomen
och behagen, hvar jag träffar dem, utan att hviska
försåtliga artigheter, som endast fåglarne i luften
böra höra ... Och nu ta vi till snöret – jag ser
att drängen kommer der!»
»Nå, det är icke något oförståndigt tal ... Låt nu
bara se att jag får mina sängar snörraka!»
»Jo, jag är fullkomligt hemma i det här: jag har icke
allenast hjelpt min mor vid vårt lilla jordbruk,
då hon lefde, utan jag har också en tid varit elev
vid landtbruksinstitutet – ja, till och med har
jag varit ett par månader vid experimentalfältet i
Stockholm. Jag har alltid haft en ofantlig förkärlek
för trädgårdsskötseln, och kommer säkert att skaffa
mig något eget i den vägen.»
»Är allt det der sanning?» frågade friherrinnan helt
blid.
»Fullkomligt – och till bevis derpå vill jag anlägga
ett par melonbänkar; de ge god afkastning ... Och
det var sannt ... medan jag var inne i staden,
skref jag till direktörn vid experimentalfältet om
några utmärkta frukttelningar, som jag skall ha äran
plantera här till minne af mitt besök.»
»Nå, min käre Edmund (förstås att det blir vid
tant-skåpet), han är ju en verklig fågel Fenix
... Mamsell Lydia, magistern vill visst dricka
lite saft och vatten eller sockerdricka.»
»Nej, för all del – jag är icke i behof af någonting
drickbart, deremot är jag i behof af mamsell Lydias
hjelp vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
