Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 50.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snöret på denna sidan. Desto bättre kan jag då
använda mina ögon så att vi få sängarna riktigt
prydliga. Sedan ska vi hjelpas åt att få ut plantorna,
och efter det arbetet skall jag känna mig redo att
expediera icke blott ett par flaskor sodavatten,
utan äfven ett försvarligt antal smörgåsar.»
Snart visade det sig också att den unge filosofie
doktorn ej allenast kunde lemna korrespondensartiklar
till tidningarne, utan att han ock verkligen var
hemma i trädgårdsskötseln. Alltsammans gick hurtigt
och ordentligt under glädtigt småprat.
»Det här», sade friherrinnan för sig sjelf, medan
hon betraktade de unga menniskorna, »det här är
då riktigt hyggligt! Min sällskapsmamsell gör mig
nytta för två husmamseller, och så kommer så godt
som nedfallande från skyarna den här filosofen, som
just visar sig ega den rätta lefnadsfilosofien. Han
får också bli föreståndare för alla mina
trädgårdsarbeten ... Men», tillade hon tankfullt,
medan fingrarna mekaniskt rörde i snusdosan, »när
f. d. sonhustrun kommer med sin brukspatron, blir det
väl annat! Justine vill nog spänna Edmund för sin
triumfvagn, och Adolf, stackars sjåtern, skall väl
förgapa sig i flickungen, så att Justine får tuta mig
i örat med den vanliga larmsignalen: ’Svärmor har då
de rysligt kokettaste mamseller, som finnas i hela
verlden.’ Ja, ja, tuta du, min docka, så mycket du
vill – den här gången ämnar jag vara stendöf!»
Och härmed tog vår gamla dam den länge omklämda
prisen.
6.
Promenaden till kyrkan.
Det var en oändligt vacker söndagsmorgon ett par
veckor efter kålplanteringen, och en oändligt vacker
väg var det också mellan den lilla insjön och de i
full blomsterskrud klädda ängarna. Men kanske var
det vackraste föremålet i hela täflan den högvexta,
svartklädda flickan, som vid Edmund Lannerkrans’
sida vandrade på vägen till kyrkan. Naturligtvis
voro gossarna också med, men de sprungo än förut,
än efteråt.
»Det ser ut», sade Edmund, i det han lät sin af
dämpad beundran lysande blick öfversväfva den
sköna varelsen, »det ser ut som om mamsell Lydia
velat straffa sig sjelf för den lilla synden,
att före sorgtidens slut ha då och då begagnat en
sommarklädning. Nu är den svarta färgen, som ger
mamsell Lydia ett så allvarsamt utseende, återtagen,
och dertill med är det en så storståtlig svart
sidenklädning, att en glad själ känner sig helt
främmande och högtidligt stämd.»
»Det», svarade Lydia med sitt intagande småleende, »är
något som hvarken jag eller min klädning pretendera
... Om jag såg allvarsammare ut än vanligt, så var
det derför att jag tänkte på mina små kära tanter,
som jag förut flera gånger nämt. De skänkte mig på
min konfirmationsdag den drägt, som jag nu bär.»
»Jag komplimenterar deras smak i denna silfvergrå
crépe-schal, som ger mamsell Lydia utseendet af
att vara insvept i ett genomskinligt moln. Då jag på
allvar lemnar den här sommartillflykten, tar jag vägen
genom staden M. och skall då ha äran uppvakta de gamla
damerna med helsningar från deras unga slägting.»
»Ack, hur välkommen herr Lannerkrans då blir! Jag
har så många skäl att älska dem ... Under mina
dyra föräldrars långvariga sjukdomar voro de för mig
såsom englar, sända från Gud.»
»Det håller jag redan af dem för – som sådana vill
jag alltid tänka mig goda qvinnor.»
»Man hör att herr doktorn haft en ädel mor. Endast
föräldrar kunna, näst Gud, ingifva barnen ädla
känslor.»
»Åh, börjar ni tala om min mor, då blir också jag
högtidligt stämd ... Hon var ett helgon, och ändå
jordiskt glad och öm. Det förekommer mig bestämdt som
om mamsell Lydia skulle bli en kopia af detta mitt
ideal för allt qvinligt behag, renhet och högsinthet.»
»Nej, tänk er aldrig mig med någon helgongloria! Jag
vill försöka att genom den lilla kraft, jag eger i
min själ, med godt samvete sträfva igenom den sträcka
lif, som måhända ligger framför mig; men medan jag
skjuter än till höger, än till venster de små pinande
pröfningarna, händer icke sällan att högsintheten får
en liten knuif, som betydligt nedstämmer den. Men
också att vid endast sjutton år och fem månader
nödgas lemna sitt hem, sina älskade grafvar, sina
enda slägtingar ...» Hon afbröt och tystnade.
»Nej, mamsell Lydia, nu fördjupa vi oss icke längre
i våra minnen! Liksom ni, fick äfven jag lemna allt
det kära och gamla bakom mig. Den lilla gård, der
jag som gosse lekt, blef såld – och med ett kapital
af fattiga 2,000 rdr, återstoden af köpeskillingen,
står jag nu, efter slutad akademiekurs, just färdig
att börja ett nappatag med verlden för att bereda
mig en bergad lefnadsställning.»
»Ni är således jemnt dubbelt så rik som jag;
försäljningen af mina föräldrars bo gick till 1,000
rdr, hvilka min förmyndare, som är en särdeles
hederlig man, placerat så fördelaktigt, att de ge
sex procent – hela 60 rdr!» sade den unga flickan,
mycket upplifvad af sin oskyldiga stolthet.
»Ståtligt... men räntan räcker ändå icke till hälften
för er toalett, åtminstone som ni för närvarande
kläder er.»
»Så ni talar! Jag ärnar tvärtom af min lön lägga
till 40 rdr, så att jag vid årets slut kan sätta in
100 rdr i sparbanken.»
»Hur stor är då mamsell Lydias lön?»
»Jo, den högsta friherrinnan gifvit: 75 rdr.»
»Och deraf skall ni kunna bespara 40 – ack,
ack!» Den unge mannen såg helt tvifvelaktig ut.
»Tvifla icke! Det slår väl ihop ... Tanterna ge mig
25 rdr på hvar födelsedag, och sedan skall ni veta,
att då jag lemnade vår stad, gaf mig min
förmyndare och många andra vänner en sådan uppsjö
af presenter, att min toalett är försedd för åratal.»
»Förträffligt... Dessutom får ni väl snart friare
och gifter er.»
»Nej, för ingen del!»
»Tänker ni då helga er åt det ogifta ståndet?»
»Så torde det bli ... Om jag finge en rik
friare, toge jag honom icke, derför att det vore
förödmjukande, då jag ingenting eger.»
»Hvad säger ni – han finge ju er sjelf!»
»Det blefve ändå icke lika. Och om jag finge en
fattig friare, bönhörde jag icke heller honom, ty då
kunde jag förstöra hans framtid ... Ni ser således
att jag troligtvis, liksom tanterna, endast blir en
hjelpreda åt andra.»
»Det ser jag icke ... Det fins ännu en tredje klass,
t. ex. en man, som hvarken är rik eller fattig, men
i tillfälle att erbjuda er en hygglig, nödtorftig
lefnadsställning, der ni genom er husliga verksamhet
och ert glada, förtjusande och lifvande lynne finge
fylla bristen.»
»Ja, det vore kanske det enda – men det blefve
ändå så nära fattigdomen, att jag, som gjort så
tidig erfarenhet (helst då fattigdomen icke bör
se ut för hvad den är), anser bäst att utesluta
giftermålsfrågan från det program, jag uppgjort öfver
framtiden ... Men se der ha vi kyrkan – Gud gifve
att friherrinnan icke redan vore kommen före oss
... vi ha gått alltför sakta!
»Det», svarade Edmund, »har skett endast för att
bevara er vackra klädning ... och ändå har den
kommit i beröring med dammet, som ni får tillåta mig
slå bort med min näsduk!»
7.
Sonhustrun och hennes herr man anlända.
Lydias dammiga klädningskant, den hon utan pryderi
öfverlåtit att renoveras af Edmund Lannerkrans’ gula
silkesnäsduk (något, som hon väl aktat sig för, om
hon kunnat ana hvad ondt deraf skulle uppstå), hade
just återfått sin naturliga elegans, då gossarna,
hvilka sprungit långt förut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
