Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLV. Anna Maria Lenngren. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
sjelf erkändes. Dessa sångstycken utgjordes mestadels
af bords- och dryckesvisor, hvilka hon diktade för
att höja tref-naden inom de sällskapslag, nu blifna
kommerserådet Lenngren såg hos sig, såsom hennes
»Bordvisa», »Sång i ett gladt sällskap», »Sällheten"
m. fl.
Makarna Lenngrens umgängeskrets var emellertid
den snillrikaste som, om vi undantaga konungens,
då fanns i den svenska hufvudstaden och kanske
någonsin funnits derstädes, åtminstone i afseende
på vitterhet. Kellgren utgjorde själen deri; och
honom sökte allt hvad vittert var. Kellgren stod för
öfrigt i närmare förbindelse med Lenngren genom den af
dem sedan 1778 gemensamt utgifna Stockholms-Posten,
som ju ock var ett föreningsband mellan den tidens
vittra. Äfven musikaliska snillen upplifvade denna
krets, bland dem Kraus och "Wellander, i synnerhet
Kraus, som med sin stora talang och insigt i
musiken förenade mycken litterär bildning-, som,
ehuru utlänning, kände i grund svenska historien och
vitterheten, och var en af dem, med hvilka Kellgren
helst och förtroligast umgicks, säger Franzén. Fru
Lenngren sjelf hade gaf van att sjunga, och för
Kellgren var musik det ljuf väste af allt. Ofta
sjöng hon för, äfven med honom, vid sitt klaver, och
Kellgrens minnestecknare skildra som hans lyckligaste
stunder då hon sjöng »Nya Skapelsen", till hvilken
han sjelf satt musiken.
Medlem af det litterära sällskapet Utile Dulci,
samlade hon både detta och ett annat sällskap »Pro
Sensu Communi», hvilket egentligen blott utgjordes
af Kellgren och Rosenstein, kring sitt thébord. Och
det var tydligt att den anda, som lifvade dessa
kretsar, skulle inverka äfven på henne och rubba
hennes föresats att för det husmoderliga kallet
offra sitt skaldegry. Nu framkom ock en och annan
af hennes små taflor. Pligtskyldigast visade hon
dem först för mannen, som städse fann deri nöje
och sjelf manade henne att delgifva dem äfven åt
deras gemensamma vänner. Så skedde, och efter inånga
övertalningsförsök, lyckades Kellgren slutligen af
henne utverka tillåtelse att i Stockholms-Posten få
offentliggöra dessa alster, dock under strängaste
hemlighetslöfte. De mot-togos af allmänheten med
undran och förtjusning, och skaldinnan hade till och
med nöjet att höra dem misstagas för Kellgrens, såsom
fallet var med »Äreporten», »Mannens fyra åldrar»,
»Törstsläckningen», »Rosalie» m. fl.
Misstaget kunde likväl icke fortfara länge, ty
der röjde sig dock snart den särskilda hand, som
fört penseln, och fru Lenngrens namn, förut med
aktning hördt, möttes nu med en lika allmän som
högljudd ’beundran. Med hvarje ny dikt steg hennes
anseende bland allmänheten, som högt skattade den
stora skaldinnan. Svenska Akademien riktade ock
snart sin uppmärksamhet på henne och gjorde henne
förslag till erhållande af en lysande utmärkelse
från dess sida, bland andra äfven den att inväljas
som medlem af den vittra areopagen, men hon afböjde
dem alla, tills slutligen gamle Gyllenborg, den
entusiastiske beundraren af fru Nordenflycht, på
akademiens högtidsdag 1797 uppläste en sång, som han
diktat till hennes ära. Denna hyllning skall hafva med
välbehag upptagits af den vittra kommerserådinnan, som
ock svarade derpå ined ett poem, kalladt »En dröm»,
hvari hon låter fru Nordenflycht i Elysium klaga för
Creutz öfver att vara glömd af sin gamle tilibedjare
för en annan och säga i en jemförelse mellan sig och
den yngre medtäflerskan:
Mitt snille på ett vidsträckt fält Gjort färder,
som man vet, ej korta, Och fört mig bort, långt öfver
Balt; Och hon - är nästan aldrig borta.
Med allt skäl anmärker Franzén fint, att de tre sista
orden i denna vers bäst teckna hennes personlighet
både som qvinna och slcald/inna. Så i ena som andra
afseendet, var hon »nästan aldrig borta». Ty äfven i
det sistnämda vistades hon helst inom sitt hem; hon
såg vanligen blott från sina egna fönster den verld
hon målade. »Den snilleblick, som uppfattade föremålen
för hennes pensel, var likafullt så genomträngande»,
yttrar Atterbom i sin teckning af hennes skald-
skåp, »att detta afstånd aldrig hindrade dem
öfverflyttas på hennes duk med en sanning, lika
lefvande och oförlikneligt igenkänlig, antingen
de uppenbarade den finare dårskap, som yfdes
bakom fransade förhängen, eller den gröfre, som
undan-svann i grändernas mörker. Hvarken trumpeten
eller ko-thurnen ansåg hon tillhöra sig. Husliga
förhållanden och uppträden voro de, som af hennes
sångmö valdes med nästan uteslutande förkärlek;
i allmänhet sådana ämnen, som närmast ligga eller
kunna ligga inom qvinnans synvidd; hvarvid ock en
stor gåfva för skämt, för mer eller mindre komisk
uppfattning, gerna gaf sig luft. Att skildra det
moderna sällskaps-lifvet, sådant det framträdde
inom kretsen af hennes åskådning, att afspegla det,
stundom i dess förgängliga men småtäcka behag, oftare
i dess sjelfparodiska förvändhet, med en tillsats,
å ena sidan af idyllisk naturkänsla, å andra sidan af
didaktisk betraktelse, öfver hvilken en lindrig fläkt
af humor spelar: - se der det anborna, det egendomliga
området för hennes konstnärskap. Härigenom sker,
att hon kan ega beröringspunkter och frändskapsdrag
i vissa afseenden med Kellgren, i vissa - och kanske
flera - med Leopold, i vissa till och med äfven med
Bellman, ja Hallman, utan att derför mindre vara -
sig sjelf. Sålunda ständigt hemmavarande, eller
helst befintlig i siii huslighets gifna omkrets,
älskar denna sångmö ej att vara hvad fruntimren kalla
»klädd»; men ehvad hon må bära, måste man derom i
samma mening säga, att det »klär». Sin hvardagsslöja
draperar hon med ett henne eget behag; och smyckar
hon sig stundom med ett band af perlor utan färg
och glans, så förråder dock snart dess vällukt,
att de äro gjorda af rosor. Af något sökt, lånadt,
siratligt, kostbart, röjes i sättet att framträda icke
det ringaste spår: men det omedelbart egentliga och
träffande deri vet förena med det enkla det tankrika,
med det familjera det poetiska, - mången gång äfven
i detta ords högre, någon gång jemväl i dess högsta
betydelse.
»Till och med i templet behåller hon denna hemdrägt,
eller åtminstone det mesta deraf ... Den IHwIc på
Grafven, som med skäl blifvit upptagen bland vår
kyrkas andaktssånger, är en fullständig ingifvelses
verk; likaså Adams och Evas Morgonsång. Ehuru i dem
helt andra ljud blifvit anslagna än man vanligtvis
tänker sig vid fru Lenngrens namn, så likna de dock
de öfriga fullkomligt i osöktheten, enkelheten,
bortovaron af allt oratoriskt bemödande. Å sin
idyllsida betraktad, är hon i alla fall mest
igenkänlig i det sistnämda stycket, emedan det är
sjelft en liten idyll ur Eden. Dervid finna vi med
hennes vän Franzén betydningsfullt, att vid tanken
på det Eden, dit vi andra vanligen se tillbaka med
vemodsblick, diktade hon derom, icke en klagosång
öfver det paradis vi förlorat, utan ett l of qväde
öfver det, som ännu var våra icke fallna ur fäder
s. Detta är i sanning ett betecknande drag af hennes
icke-sentimentala poesi, .hvilken ej vore så rent
naiv till uttryck och form, om den ej vore det till
hela sin anda.»
Helst se vi henne dock, som sagdt, då hon målar sina
småtaflor, så friska och omedelbara, så sanna och
naiva, så gisslande och skalkaktiga. Och allmänheten
känner ju dem alla, dessa qvicka, men på samma gång
täcka miniaturer. Hvem mins t. ex. icke den af ett
det gladaste, ljusaste leende belysta tafla, som hon
kallar »Kärleken och Dårskapen», der man ser i komisk
färgton den olympiska verld, hvaruti
Jofur tummade på åskan, Sorgfri mellan skål och
vägg, Drack med ifver och i brådskan Spilde nektar
i sitt skägg.
Jimo värmde sina fötter, Fina, retliga ock små -
Knaprade på pepparnötter, Smekte Moppe då och då.
Venus knypplade manchetter (Till julafton något
spratt); Gracerna på taburetter Hvar en vid sin
båge satt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
