Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLV. Anna Maria Lenngren. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Hvem strofen:
Mercur, sysslolös ej heller. Gaf ut ordres till supén;
Astrild sög på karameller Och red käpp på caducén.
Mars, som ögnade gazetten, Stötte hatten på
treqvart, Skrek förtjust till Gudaätten: Bravo,
bravo, Bonaparte!
har ej skrattat åt det bisarra i Vauxhallen med
Vauxhall! du liknar vår verld:
Menskan der fiker
Och svettas otroligt,
Väsnas och skriker
Och tror sig ha roligt;
Tråkar i stoj och besvär,
Knotar, fronderar och svär;
Men ej dess mindre så gerna är der.
eller åt det groteska i Kalaset:
Frun vill i dag slå på stort: Samtliga gästerna bjudna
på kort -
Hör, stekvändarn gnäller! Herrar och fruar, matronor,
mamseller Trippa så lätt in i herrskapets port.
«
Värden är trumpen. Kontanter det gäller
. .. Helsning och nigning som aldrig ta slut! Gällt
man i dörrarna klappar och smäller.
Knärackan skäller, Frun ropar idligt:
"Välkommen!" "Vet hut!"
Hvem har ej med rikaste hjertlighet deltagit i Den
glada och sett, huru
Uti prestgåln slamrades med mortlar: Brådtom hade alla
husets hjon, Pigor svängde sig med helgdags-kjortlar
Och på spettet satt en gödd kalkon. Gamla prestmor
sågs beställsamt trippa, Hade mycket att bestyra om,
Tummade sin blanka nyckelknippa, Nickade så fromt åt
hvem som kom.
eller betraktat de ystra Pojkarne, med skaldinnan
Jag mins den ljufva tiden, Jag mins den som i går, Då
oskulden och friden Jemt följde mina spår, Då lasten
var en hexa Och sorgen snart försvann, Då allt -
utom min lexa - Jag lätt och lustigt fann.
etc. etc. -suckande:
Men mina ungdomsvänner, Hur tiden ändrar sig! Jag
er ej mera känner, I kännen icke mig. De blifvit män
i staten, De forna pojkarne, Och kifvas nu om maten
Och slåss om titlarne.
Har väl någon kunnat glömma Nella med en den täckaste
Bukett, som någonsin bundits:
Nella sprang med glädtig min Snabb från
morgon-toiletten, Sökte rosen och jasmin - Gissa hvem
som får buketten?
Än en hyacint hon bröt,
Än tulpan och än narcissa,
Knöt ooch sjöng och sjöng och knöt -
Men åt hvilken? Du får gissa.
From och enslig på en vind Bodde herrgålns gamla
Anna. Krämpan bleknade dess kind, Åldern skrynkacle
dess panna.
Alla husets vackra barn Fordom hon med trohet
skötte. Med sin psalmbok och sitt garn Hon sin ålder
nu förnötte.
Sist för Nellas späda år Vakade dess hulda möda. Nu
var grånadt hennes hår, Hennes ögon voro röda.
Nella mindes ömt och grannt Att den gamlas fest
var inne. Derför hon buketten bandt Af ett tacksamt
kärligt sinne.
Nu hon kom så glad och god Att sin lilla skänk
förära. Gumman re’n med muntert mod Sjöng: "Vak upp,
min själ, gif ära!"
Nella smög sig fram i hast Att den gamla hjertligt
klappa, Skänkte nu sin blomsterqvast Och en penning
ifrån pappa.
Gumman gret en känslig tår - Bort sprang Nella,
menlöst yster. Englarne i hennes spår Gladdes öfver
deras syster.
Huru mycket vi än känna oss frestade dertill, skulle
det likväl föra oss för långt att återgifva flere af
fru skaldinnans ypperliga taflor, af hvilka vissa ännu
äro oupphunna. Vi inskränka oss derför till att här
blott erinra om »Grefvinnans besök i prostgården»,
"Källan», »Det högförnäma äkta paret», »Fröken
Lise», »Kontrasten» - i hvilka alla hennes komiska
teckningskonst, huru djerfva och skarpa lineamenterna
än må vara, innerst är lika naiv och godlynt, som
qvick och slående. Blott några ord om den berömda
lärodikten »Några ord till min kära dotter, i fall
jag hade någon», om hvilken Beskow i sin skrift om
Leopold meddelar ett bref från skaldinnan till denne
senare skald, hvilket måhända ej är kändt för den
stora allmänheten, hvarför följande ur detsamma må
här finna plats:
»Jag har ej vapen att försvara mig och måste
i nödfall påkalla bistånd af herr Magnus Blix,
häradshöfding. Duren-eran, hvars personliga bekantskap
jag gjort, torde ej heller neka mig sitt beskärm,
Ty jag bör hoppas ett förbund Med denne gamle
skaldebroder, Emedan, som och alldenstund Att han är
far till Ingemund*),
Och jag är Bettys hulda moder. Men hvad för sent
nu gör min sorg, Och hvarom jag i hast ej drömde,
Det var, att jag i dopet glömde Att kalla flickan
Ingeborg.
Sådan hon nu är, och med det namn hon en gång fått,
skall hon väl inom kort i all blygsamhet framträda
i stora verlden,
Som en.tärna, gauche och ny,
Från provinsen arriverad,
Simpelt klädd, - med solbränd Ly,
Menlös uppsyn, tät fichu,
Fromt och sedligt educerad,
Hastigt första da’n lorgnerad
Och den andra icke nämd.
Mor och dotter rekommendera sig i herr
expeditionssekreterarens indulgence.»
Brefvet är dagtecknadt den 22 Mars 1798.
Sannt och träffande yttrar Atterbom i slutet af sin
allmänna dom öfver hennes diktning detta:
»Under den så kallade fosforismens period tycktes
en och annan granskare anse den ambrosia och nektar,
som i dessa dikter iskänktes, vara nog mycket tarflig
husmanskost. Man hade deruti orätt. För det första
utmärkes fru Lenngren tvifvelsutan genom den ära,
att i det slags vitterhet, som består i talangfull
återspegling af det inom skaldens personliga synkrets
förekommande alldagslifvet, hafva frambragt det
fullkomligaste, som Sveriges tungomål hittills har
att upp-
*) Liljestråle hade skrifvit ett förlöjligadt
skaldestycke "Fideikommiss till min son Ingemund".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
