Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. och slut fr. sid. 115.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en kusin till min mor, en den allra hederligaste själ,
en ogift fröken, som redan bakom sig hade mer än ett
halft århundrade.
»Nej, hvilken lycka», utbrast jag »tant Martina!»
»Edmund» skrek gumman, »är det du, käre gosse? Ditt
skägg och dina mustascher, utom de lagliga
polisongerna, gjorde att jag ej kände igen dig. Jag
har flyttat upp till Stockholm och har en nätt våning,
der jag lefver med min hushållsmadam. Du skall få
rätt goda middagar, och jag vet att du icke kommer
för pengarnas skull» ... »Nej, det har, min själ,
tant rätt uti, men jag är ursinnigt förtjust i tants
flyttning hit ... Jag behöfver hvarken pengar eller
borgen, ty förutom mina förtjenster i tidningarne
har jag nu en plats i riksbanken; men jag behöfver
min gamla tant.»
Då Lydia läst igenom detta stycke, lade hon så vackert
kinden mot handen: »Huru i all verlden», hviskade hon,
»kan han så hänföras af nöjet att träffa en tant?»
Men hon tog åter upp brefvet och läste vidare:
»Skall jag vara rätt uppriktig, dyraste Lydia (från
»dyra mamsell Lydia», hade det längesedan öfvergått
till: »dyraste Lydia»), så känner jag mig långt ifrån
lugn med afseende på ert närvarande hem. Jag anar att
ni der är både för mycket och för litet älskad. Tag
icke för djupt intryck af något.»
Huru ofta Lydia begrundat dessa rader, slogs hon
dock nu för första gången af den tanken att Edmunds
instinkt anat hvad som föregick hos enklingen och
att det var på honom han syftade, då han bad henne
»icke taga för djupt intryck».
»Ja, ja», sade hon, »det är verkligen detta han
menar.» Hon skakade sitt lilla visa hufvud... »Hur
kunde han tro?» Men blyg för sin egen tanke, skyndade
hon hem, der hon med en glädjesprittning såg två bref
på sitt bord... en bedröflig glädje, dessa bref voro
visst välkomna, dock voro de ej de, som väntades.
Det första, som Lydia öppnade, var dateradt
Stefanelund och ifrån friherrinnan sjelf, som
underrättade sin gamla favorit att hon haft ett
långt bref från fru Justine, hvars hufvudsumma blef
att Lydia nu vore i saknad af fast plats. Utan att
vidare ingå i någon detalj af de många, som hennes
sonhustru vidrört, erbjöd den hederliga damen sitt
vänliga beskydd och anmodade den unga flickan att
från sin närvarande uppehållsort resa direkte till
Stefanelund. Justine och hennes brukspatron skulle ej
komma före slutet af sommaren. Och både friherrinnan
sjelf och gossarne längtade efter Lydia ...
Lydia, rördes djupt af detta vackra och hedrande
bevis på deltagande från sin gamla matmor, men hennes
beslut var fast, att aldrig mera blottställa sig för
att komma under fru Justines omedelbara uppsigt.
Andra brefvet var från kapten Brink och lydde så:
»Charmanta mademoiselle Lydia.
Två timmar sedan vi förlorat vår älskvärda gäst, kom
vår lilla intrikata slarfva till dotter hem från min
svåger, i hvars hus hon skulle stannat ett år för
att gemensamt med husets döttrar åtnjuta en finare
lärdom under guvernant. Mina är snart femton år och
borde vetat bättre. Emellertid påstår min hustru att
allt påräknadt i educationsväg skulle blifva mer än
ersatt för flickan, ifall mamsell Lydia, som från
hufvudet till tåspetsen är en dam, behagade emottaga
vår enträgna inbjudning att återkomma i egenskap
af lärarinna med en lön af tvåhundra riksdaler. Min
hustru ber mig förklara två saker, den ena att hon
fullkomligt senterar skilnaden mellan en husmamsells
och en guvernants ställning, och för det andra att
hon skulle skrifvit sjelf, om hon ej hoppats att,
som det hette vid regementet, ’den satans Brinken
har sin egen tur hos damerna’.
I afvaktan på att detta oskyldiga loford icke heller
nu skall komma på skam, anhålla vi att mamsell
Lydia behagade, att efter icke längre än åtta dagars
betänketid, sända oss sitt svar.
Med all högaktning
Clas Brink.
P. S. Anhålles att få meddela att efter sista
handsklagningen aldrig någon vidare supplik i denna
väg skall ingifvas.
Min dotter får utslutande besväret dermed . . . .»
Detta bref, som lifligt återkallade bilden af den i
sin egen person förälskade kaptenen, gaf Lydia rätt
mycket att betänka ... Om ingenting under följande
veckan yppades, var det väl ingen annan råd än att,
under de nu så förbättrade utsigterna, återvända till
Hinstorp.
Men hon suckade, och allt som dag efter dag
summerades utan att ens ett bref från tanterna
hördes af, suckade hon allt djupare. Så hade
hon nu hunnit till sjunde dagen...
»I morgon blir det afgjordt!» Hon anade icke att
solen ej skulle gå ned för än det redan var afgjordt.
-
17.
På vestkusten. Fortsättning och slut.
Denna märkliga sjunde dag utmärkte sig för en stark
hetta, så att Lydia hade klädt sig i en af sina
luftigaste eleganta sommardrägter. Det var strax
efter middagstiden och äfven strax efter ångbåtens
ankomst, då hon, icke tänkande på hvarken ångbåt
eller passagerare, icke ens vårdande sig att tänka
på de många beundrande blickar, som följde henne,
helt tankspridd promenerade utåt gatan. Men plötsligt
spratt hon till vid ett utrop förrådande en blixtrande
glädje i hvarje ton.
»Mamsell Lydia!»
Hon såg upp – framför henne stod Edmund Lannerkrans,
som handlöst släppte en gammal dam, hvilken stödde
sig på hans arm.
»Herr Edmund!»
»I egen person ... Men det är verkligen oförsvarligt
handladt af mamsell Lydia att på två års tid taga till
så der i strålande skönhet.» Och nog strålade Lydia nu
– ja, så vacker hade hon aldrig varit... »Se här»,
fortfor Edmund, »min tant, fröken Martina von Y. Det
är en alldeles förträfflig dam, som gör allt i verlden
för att röfva mig från mamsell Lydias tanter.»
»Hon har kommit före oss!» yttrade fröken, i det
hon med ett trohjertadt småleende räckte sin hand åt
Lydia, som i tjusande förvirring och ödmjukhet kysste
den, i det hon undrande upprepade: »Före oss?»
»Nå men, kära tant», återtog Edmund, »Mamsell Lydia
är ju icke alls invigd i vår hemlighet. Det är blott
hennes egna tanter ... Men jag föreslår nu», tillade
han med hörbar otålighet, »att jag genast följer tant
till vår bostad, så att tant får hvila sig. Emellertid
går mamsell Lydia tillbaka till majorskan Gyllen med
helsning från tant, som vänligen anhåller att få se
denna hennes forna bekantskap på te. Och så väntar
mamsell Lydia en halftimma på mig för att få sällskap
på promenaden. Blir det icke bra det, mina damer?»
»Jo», svarade fröken, »och för säkerhets skull att
er promenad råkar bli något utdragen, skall jag hemta
min gamla vän eller skicka min jungfru efter henne.»
»Ack», sade Lydia, småskrattande, »det är långt
till tédags!»
»Yar god och motsäg aldrig min tant!» förmanade
Edmund. »Hon är utmärkt för goda idéer ... Och nu
farväl på en halftimma!»
Den unge mannen lyfte hatten från det vackra
svallet af ljusa lockar, som, uppstrukna öfver
hans höga panna, gåfvo honom ett äkta nordiskt
utseende. Derefter drog han hastigt tanten med sig,
men vände sig två gånger tillbaka, i hopp om att möta
ännu en blick från Lydia, men hon var icke den som
vände sig tillbaka för sådan orsak.
Hans blossande, häftiga rörelse och allt hvad hon
i öfrigt förstått af detta möte i flykten hade
så upprört henne, att hon med verklig tacksamhet
mottog den lyckan att en stund få vara ensam med den
uppväckta stormen i sin egen själ.
Sedan hon i dörren framfört bjudningen till majorskan,
som, liggande på sin soffa, halfsofvande förklarade
sin stora benägenhet att emottaga den, flög Lydia
upp till sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
