Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. och slut fr. sid. 115.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kastade sig hejdlöst i första stol hon
påträffade. Hvad hon nu erfor hade hon aldrig ens
drömt sig. Hon brast i tårar, ty hon kunde icke
hejda denna nya starka ström, som fordrade tårar,
om den icke skulle qväfva henne. Hon mindes hela sin
glada bekantskap med honom, från hvilken hon nyss
skilts. Och hon visste att de två år, under hvilka
han hvarje månad skrifvit till henne genom tanterna,
allt mer och mer gjort henne förtrolig med honom,
men huru kunde hon veta att den mystiska känsla,
som orsakat att de erhållna giftermålsanbuden,
förekommet henne motbjudande, skulle återfinnas i
den första blick hon mött från hans ögon ...
Halftimman var förfluten. Lydia hade med qvinnans
medfödda blygsamhet och takt lyckats komma i en
alldeles lagom sinnesstämning.
Då hon träffade Edmund nere i förstugan, var hans
utseende förändradt. Under tystnad lade han hennes
arm i sin och under tystnad förde han henne till
en temligen aflägsen planterad plats, der de fullt
skyddade kunde få utbyta sina förtroenden.
»Lydia», sade han, sedan de satt sig och han, utan
fruktan att observeras af andra ögon än hennes, lät
sin blick hvila på henne med en sådan underbar makt
att hon sänkte sin, »Lydia, vet du hvarföre jag icke
skrifvit på sista tiden?»
»Nej!» hviskade hon, darrande vid detta första du.
»Jo, derför att jag med dina tanter, som länge haft
hela mitt förtroende, och från hvilka jag medför bref,
öfverenskommit att jag skulle uppsöka dig i A. för
att säga dig hvad jag nu ärnar säga, men att, då den
der omstörtningen kom emellan, jag i stället beslöt
att möta dig här. Hade jag emellertid skrifvit derom,
fruktade jag att du icke kommit, och så fruktade jag
äfven att jag ej längre förmått tiga, i hvilket fall
jag gått miste om allt det förtjusande jag nu ser
och får se.»
»Denna tystnad», svarade Lydia, »var ...» Men längre
kom hon icke.
»O, tala, säg, var den det ringaste smärtsam för dig?»
»Jag egde icke rättighet att erfara en sådan känsla.»
»Behöfver man rättighet till sådant? Jag har erfarit
tusen sting af svartsjuka, oro och ångest under dessa
två år. Men har jag väl begärt din tillåtelse att
erfara allt det der – du» bifogade han med ett så
frestande leende, att Lydia under djup rodnad måste
fullborda sin förhastade mening.
»Nåväl, det var svårt!»
»Tack, tack ... Hör nu vidare! Jag har tagit ett
arrende på trettio år, ett mycket, ja, utomordentligt
vackert landtställe med litet jordbruk, utom
trädgården. Det är väl bebygdt och blott en half mil
från staden. Jag har nu under hela våren haft en mängd
arbeten att göra der, innan jag kunde komma ifrån,
och jag har besvarat min egen brinnande otålighet med
den ständigt upprepade försäkran: afkastningen skall
blifva så vinstgifvande, att jag måste ha tålamod,
och när detta icke velat förslå, har jag framkallat
bilderna af den lycka, som jag nästa år vid samma
tid hoppas njuta der.»
Han tystnade och försökte uppfånga en blick, men
Lydias ögon hvilade oafbrutet på sanden. Då tillade
han ömt: »Men som jag omöjligt kunde uthärda ett helt
år ännu att lefva skild från dig, så döm om min lycka
att träffa min hederliga gamla tant. I hennes hus,
emottagen som en kär slägting, skall du ju vilja
tillbringa ett år och med detsamma följa oss till
Stockholm.»
Yid denna punkt såg Lydia hastigt upp. »Ack, jag kan
ingenting rätt fatta ännu!» svarade hon.
»Min högt älskade Lydia, jag har talat så här härs
och tvärs för att bespara dig ett ordentligt frieri,
hvaraf du haft nog. Och för min del, det bedyrar jag,
har jag ansett mig trolofvad med dig allt sedan vi
tillsammans planterade kål på Stefanelund. Icke sant
att du sedan dess vetat att jag älskat dig?»
»Nej, då trodde jag det visst icke, men kanske trodde
jag det, då du på stationen lemnade mig de hvita
törnrosorna just som trainen skulle gå.»
»Ja, jag hoppades att du förstod mig. Men dels var
du så ung, och dels var min egen ställning då ännu
så sväfvande, att jag skulle ansett mycket orätt att
söka binda dig. Men för ett år kan förlofning gå an,
då jag kan hålla kontroll öfver dig ... O, hvad jag
fruktat för herr Adrian, allt sedan tidningsläsningen
begynte.»
»Du kan icke tro hvilken god själ han är! Jag led
verkligen af att ...»
»Tyst, tyst... Jag är säker att han skall trösta
sig hos den unga damen, som alltid ville ta hand om
barnen, du får se att det går så.»
»Gifve Gud ... då får Cecilia en värdig
efterträderska.»
»Men märk nu, min Lydia, att skilnaden mellan herr
Adrian och mig är den att, om Gud toge dig ifrån
mig, du aldrig (det kan jag svära på) skulle få en
efterträderska. Nå, hvad tänker jag på, jag har ju
ännu icke fått dig. Säg mig utan alla omvägar att du
vill af hjertat dela det lif, som jag kan erbjuda
dig. Det är mycket likt det jag tecknade för dig,
då vi gingo tillsammans till kyrkan öfver ängen vid
Stefanelund.»
»Jag mins det väl: jag ville hvarken hafva en rik
eller fattig man.»
»Och jag uppdrog då en tredje klass: en man, som
hvarken vore rik eller fattig, men som erbjöde en
nödtorftig och hygglig lefnadsställniDg, der – om
jag ej missminner mig – det var fråga om att mamsell
Lydia genom sin husliga verksamhet, sitt glada,
förtjusande och lifvande lynne finge fylla den brist,
hvaröfver hon beklagade sig ...»
»... Och som ännu finnes.»
»Lyckligtvis! Kan det för en man finnas något
ljufvare, än att arbeta för den qvinnas välstånd,
som han öfver allt på jorden älskar? Hvad behöfva
vi rikedom, då vi ha kärleken ... Men det är ju som
förtrolladt, att jag ej får ditt ja!»
»Jag tycker», svarade hon med leendet på läpparne,
men tåren i ögat, »att du under hela tiden antagit
det såsom redan gifvet. Var derför nog ädelmodig och
anse äfven nu att du erhållit det. Mitt hjerta har
under två år allt fastare slutit sig till ditt ädla,
manliga och trogna hjerta.»
Det är onödigt att säga det majorskan och fröken
hunno både dricka te och kollationera alla sina
ungdomsminnen, innan de trolofvade erinrade sig sina
pligter, och lika onödigt är att meddela den djupa
ledsnad, kapten Brink erfor, då han fann att ett
fruntimmer i skapelsen kunnat motstå honom.
-
Såsom postskriptum meddela vi att fru Justine dånade
af förtrytelse, när hennes svärmor meddelade henne
den angenäma nyheten om Lydias förlofning med Edmund,
hvaremot brukspatronen genast uppgjorde att Manne
och Svante skulle skickas till det unga herrskapet
för sin uppfostran, som bäst sköttes l Stockholm.
I ett sista postskriptum kunna vi meddela att, innan
det lystes för Edmund och hans brud (till hvars
bröllop tanterna under ett helt år beredt sig),
hade redan i A. ett annat bröllop egt rum mellan
grosshandlaren herr Adrian H. och mamsell Carolina
Haller ...
»Ack, Gud vare lof, det var den käraste
nyhet jag kunde få höra», sade Lydia, då
hennes fästman uppläste denna tidningsnotis.
»Jag säger också Gud vare lof!» svarade Edmund
glädtigt, »Ty nu hoppas jag att du tänker endast på
mig och tanterna; förstås, de ömma själarne, hvilka
skickat dig gåfvobref på deras enda fasta egendom,
en nödpenning, som det heter, då du nu på allvar ger
dig ut – på lifvets stig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
