Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstjernas lärare. Berättelse af C. Georg Starbäck. V. Vid Luthers graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
att kunna åstadkomma. Han förvånades och bad om
en förklaring.
En sådan kunde Carpus icke gifva. Skulden var ärligt
utdragen ur köpman Gåspars böcker, och han utförde
blott sin herres befallning.
«Jag eger dock nu inga penningar», förklarade Jonas.
Carpus kunde knappt dölja den glädje, som detta svar
förorsakade honom, men han sade med den ljufvaste
röst, att till morgondagen kunde han med nöje lemna
anstånd, men då skulle han resa, och då måste han
hafva penningarna, ty utan dem vågade han icke
träda inför sin stränga herre. Derpå bugade han sig
och gick.
Förgäfves sökte Jonas utgrunda, hvad som vållat
denna märkeliga förändring hos den välvillige
köpman Gäspar. Hade han fått tid på sig att
skrifva titt honom, skulle han hafva gjort det,
huru mycket än hans stolthet uppreste sig deremot,
men nu måste förklaringen öfver denna gåta lemnas till
framtiden. Nu var frågan att skaffa penningar. Men det
var en gåta, som var fullkomligt lika svårlöst. Huru
Jonas än ansträngde sin hjerna, så var det lika
omöjligt^för honom att finna, hvarest en sådan
summa skulle tagas. Åtskilliga svenskar vistades
väl vid universitetet, och han besökte dem alla,
men ingen kunde hjelpa. Då tog han dristigheten till
sig och gick upp till professor Hungras. Nej, icke
heller han kunde. En annan af professorerna var icke
hemma. Alldeles förtviflad återvände den stackars
unge mannen till sin ensliga bostad.
Om natten kunde han knappt få en blund i sina
ögon. Först fram mot morgonen somnade han in, och
i drömmen fortsattes plågandet, Han tyckte sig stå
framför ett berg, som omärkligt flyttade sig framåt
och ofelbart skulle krossa honom utan att han hade
förmåga att komma undan. Men plötsligt blixtrade det
bakom bergets hjessa och i ett haf af ljus såg han
Luthers skepnad, som sträckte ut handen och sade:
"Här står jag och kan icke annorlunda! Gud hjelpe
mig, amen!"
Drömmen var så lefvande, att Jonas vaknade och sprang
upp. Men vid tanken på, huru mycket den store mannen
måst lida och fördraga, föreföll honom den smärta,
som han sjelf led, så ringa, att han återvann lugn
och jemnvigt i sin själ. Ännu på morgonen ville han
besöka den professor, som han föregående dag förgäfves
sökt, och kunde ej heller han hjelpa, så finge allt
gå såsom Herren beslutat.
Men professorn kunde icke. Det var ett hårdt
slag och satte den unge studentens själsstyrka
på ett hårdt prof. Den kraft, som till följd af
drömmen genomströmmat honom, började svika, och han
tänkte ett ögonblick på att fly. Då gick hans väg
förbi slottskyrkan. Hans öga öfverför ofrivilligt
kyrkodörren, der Luther en gång uppspikade sina
95 theser.
Framför dörren stod en yngling, som noga betraktade
densamma, liksom om han ville se hålen efter de
spikar, hvarmed Luthers theser varit fastade. Det
var en yngling med mörka lockar, klädd som en ädling,
sannolikt någon nyss anländ resande, som i den tidiga
morgontimmen ville betrakta stadens märkvärdigheter.
Ännu hade Jonas en timme på sig, innan han skulle
träffa Carpus, och äfven han drogs liksom af en inre
maning in i templet. Derinne hvilade Luther och hans
vän Melanch-ton. Tid deras grafvar ville Jonas ännu
en gång genom-lefva sin dröm och höra i sitt hjerta
Luthers om kraft och ödmjukt sinne vittnande ord på
det stora mötet i Worms. Och han gick in, och vid
Luthers graf stannade han, och der stod han, utan att
tänka på den flyende tiden och det öde, som nu väntade
honom. Plötsligt afbröts han af en man, som räckte
honom den af Carpus dagen förut förevisade räkningen.
"Unge man», sade han, "denna räkning masten I betala,
för så vidt som icke något ännu värre skall ske!"
Jonas rycktes upp ur sin dröm och stirrade på mannen,
som var en af akademiens rättstjenare.
"Min vän", svarade han, sedan han hemtat sig,
"jag vill visst betala, men jag hoppas, att den
gode köpmannen gifver mig något anstånd, ty nu kan
jag icke.»
"Det vore att väl,mycket räkna på köpman Gåspars
godhet", återtog mannen. "Han anklagar eder för
stöld ....»»
"Stöld!»» ropade Jonas med en röst, som tillräckligt
förrådde både hans öfverraskning och hans harm.
"Ja, stöld", fortsatte rättstjenaren, "Och det är
endast köpman Gåspars godhet, som låter saken falla,
om I med penningar ersätter, hvad I hafven på oärligt
sätt åtkommit,"
Detta öfvergick allt hvad den fattige studenten kunnat
tänka. Det var väl klart, att han inför rätta skulle
kunna fria sig från den förfärliga anklagelsen, men
redan det, att hafva varit anklagad för ett sådant
brott, var tillräckligt att alldeles förkrossa honom.
"Penningar hafver jag icke", var det enda han kunde
framstamma.
"Så följ mig då, Jonas Eothovius!" yttrade den
oblidke-lige rättstjenaren.
I detta Ögonblick framträdde ynglingen, som Jonas
sett framför kyrkdörren. Hans hållning var så ädel
och hans blick så Öppen och genomträngande.
"Jag känner eder på eder broder», sade han till Jonas,
"Och jag vill betala de penningar, hvarom här är
fråga!"
"Och hvem aren då I?" sporde rättstjenaren.
"Mitt namn är Axel Gustafsson, och denne mannens
broder är min prseceptor. Gif mig blott tid att
gå hem och hemta min prseceptor, så skolen I hafva
penningarna i handen. Jag. bor här strax bredvid."
Jonas visste icke om han hörde rätt. Men
rättstjenaren, som icke hade något att invända mot
förslaget, lät den unge herren gå och lofvade att
vänta honom, och det dröjde icke länge, förr än så
väl han som hans prseceptor infunno sig.
"Jonas!" ropade den senare, och störtade fram mot
brödren, som han slöt i sina armar.
YL Mäster *Jöi»geiis spådom*
Sålunda möttes bröderna från den aflägsna
smålandsbygden vid Luthers graf. Isak hade studerat
i Upsala och der af fru Barbro Axelsdotter Bjelke
blifvit antagen till lärare för hennes söner Axel
och Gabriel Oxenstjerna, med hvilka han detta år 1598
anträdt resan till Tyskland.
Nu blef det en tid af idel fröjd, och arbetet gick med
fördubblad fart. Efter ett par år hemkallades Isak,
att blifva hertig Carls hofpredikant i Nyköping,
och då fick Jonas förtroendet att blifva bröderna
Oxenstjernas lärare, ined hvilka han fortfarande
vistades i Wittenberg och sedan gjorde resor i öfra
Tyskland, Schwaben och Schweiz. Härunder befästes
allt mera vänskapen och förtroendet mellan lärare
och lärjungar, och hvad sådant hade att betyda,
inser man lätt, då man besinnar, att denne Axel blef
Gustaf II Adolfs vän och den yppersta man i Sveriges
rike, för att icke säga i Europa, på sin tid. Ar
1602 återvände bröderna Oxenstjerna hem, men Jonas
Rothovius qvar dröj de ännu ett par år. På genomresan
i Wittenberg besökte han åter Luthers graf. Här mötte
han Leonhard Kreutzheim, som nu var gift med Gertrud
och redan skaffat sig ett namn såsom läkare. Han hade
hållit det löfte, som han gaf sin vän vid afskedet,
och Gud hade icke satt honom på det hårda profvet
att gå miste om sin Gertrud.
Jonas kände sig något besvärad, ty han kunde icke
glömma köpman Caspars oädla beteende. Men han sade det
rent ut till vännen, hvilken dervid upptändes af harm,
fullt ut lika mycket som han sjelf.
"Carpus var i alla sina dagar en led bedragare", sade
han, "ty om detta vet min svärfader intet, Carpus hade
kommit hem från sin Wittenbergsresa mäkta förgrymmad,
och han hade fortsatt i samma riktning. Han ville
bringa sin husbonde till tiggarstafven, för att sedan
kunna uppträda som räddare och då kunna tilltvinga sig
Gertruds hand. Men bedrägeriet hade upptäckts. Han
hade med skam och nesa blifvit afskedad och sedan
framsläpat sitt lif i elände samt slutligen blifvit
för stöld straffad till lifvet i Hamburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
