Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstjernas lärare. Berättelse af C. Georg Starbäck. V. Vid Luthers graf - Då eller Nu? C. P-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Men Leonhard släppte icke Jonas förr än han lofvat
att taga återvägen öfver Rostock, dit de båda följdes
åt. Glädjen hos köpman Gäspar var stor. Gertrud
rodnade och gret ömsom, men slöt sig kärleksfullt
till sin Leonhard, och gubben Gäspar nödgade Jonas
att mottaga en dyrbar gåfva såsom minne af sig och
Gertrud, en gåfva, hvilken i värde vida öfversteg
den summa, som Jonas fått utbetala till Carpus.
»Till Svenborg!»- sade han leende, då han tryckte
handen till afsked.
»Ja, Svenborg!» Hjertat klappade högt i den
återvändande magisterns barm, då han såg sitt hemlands
berg uppdyka i fjerran och tänkte på, huru allt der
kunnat förändras under hans frånvaro.
Till föräldrarnas stuga vid Rotsjön gick hans första
stig.
Gubben Börje satt och slöjdade och modren satt
med en stickstrumpa i handen, då han trädde öfver
tröskeln. De voro sig lika, och åldern tycktes föga
hafva böjt dem, fast deras hufvuden voro hvita. De
sågo upp vid hans inträde, men kände knappt igen
honom.
»Jonas!» ropade slutligen modren och steg upp, och
fadren upprepade: »Jonas!»
Deras själafröjd behöfde för öfrigt icke mycket
af ord eller åthäfvor. Men modrens öga simmade i
tårar och fadren lade bort sitt arbete för att med
mera uppmärksamhet kunna höra den hemkomne sonens
berättelser om sina färder och hvad han upplefvat i
främmande land. Och när han slutligen omtalade för
dem, att biskopen i Wexiö ville hafva honom till
kyrkoherde i Angelstad, efter nu prosten Petrus vore
mäkta gammal och svag, då räckte fadren handen åt
modren, nickade och sade:
»Så har Herren i sin godhet hört våra böner, mor!»
hvarpå han tillade: »Kom hit, pojke, ty du är värd
ett ärligt tack af fader och moder och deras hjertans
välsignelse!»
Svenborg var sig lik. Det sades att hon haft en
enträgen friare i den rike kronofogden, och modren
visste förtälja för sonen, att Svenborg sagt nej och
att hon ännu väntade på honom, fast kronofogden med
säkerhet hade sig bekant, att Jonas var död. Svenborg
hade slutligen begärt ett års betänketid, och det
var väl nu vid lag tilländalupet, så att tänkte
sonen fortfarande på Svenborg, så komme han nu rätt
i grefvens tid.
Redan samma qväll hade Jonas velat begifva sig till
prestgården, men måste dock gifva sig till tåls, ehuru
natten syntes honom mer än tillbörligt lång. Tidigt på
morgonen vandrade han emellertid den välkända stigen
Öfver ljungen bort till Angelstads prestgård.
Det var en herrlig vårmorgon med ljumma vindar
och fågelsång. Aldrig hade det känts så fridfullt
inom och utom honom, som denna morgon. Hvarje sten,
hvarje blomma, sjelfva vinden, som smekte hans kind,
föreföllo honom såsom gamla bekanta. Kyrkan stod som
smyckad till brud och speglade sitt anlete i sjön.
Just som han närmade sig prestgårdsgrinden kom ifrån
andra sidan en man med styf gång och tillbakadraget
hufvud. Det var den rike fogden, som föregående
afton kommit till prestgården och gästat der öfver
natten. Han gick med stolta låter fram åt gården till
husets ingång.
Jonas gick förbi denna grind, för att genom en annan,
hvilken förde in till trädgården, så oförmärkt komma
in till andra sidan af byggningen och om möjligt få
träffa Svenborg.
Men hon befann sig i trädgården och stod med
hufvudet lutadt mot handen invid ett blommande
körsbärsträd. Jonas stannade, när han fick se
henne. Alla hans minnen sprungo fram, alla hans
förhoppningar under de långa årens försakelser, mödor
och arbeten, och så som de ställt den hulda jungfrun
framför honom i hans drömmar, så stod hon der nu,
skönare än någonsin.
»Svenborg!» hviskade han helt sakta.
Men hon hörde hviskningen och vände sig om, och hon
rodnade som en ros inför hviskarens öga.
»Minnes du mig?» sporde Jonas och räckte henne handen.
Hon svarade icke, men det såg han väl, att hon
mindes honom.
»Så beder jag dig nu blifva min och följa mig genom
lifvet!»
Svenborg svarade intet, men hon lät honom behålla
sin hand, och när han sedan bad henne följa till den
gamla prosten, så följde hon.
Men gamla Märta, som stod på afstånd och såg efter
dem, sade att det såg alldeles ut sona om de vandrat
på rosor, :så öfverlyckliga sågo de ut.
Gamla prosten blef som ung på nytt, vid åsynen af den
käre Jonas. Han gaf med innerlig glädje sitt samtycke
till deras giftermål. Men kronofogden erinrade sig
plötsligt, att han hade ett vigtigt ärende i andra
ändan af häradet, och försvann.
Sjelfva midsommardagen firades bröllopet. Det var
tjugo år efter den minnesvärda dagen, då Jonas vid sin
faders hand vandrade till mäster Jörgen i Annestad. Nu
voro de närvarande, alla’ de kära, och mäster Jörgen
förrättade vigseln.
Den gode gubben såg så genomlycklig ut, hvar gång
hans blick träffade brudparet, och när han en gång
kom att stå invid fader Börje, ’sade han:
»Se till, fader Börje, om jag icke säger sannt,
att din son slutar som biskop.»
»Det säger I icke första gången», menade fader Börje.
Och den gamles spådom slog in. Han upplefde det
icke sjelf, icke heller prosten Petrus, som efter
ett par år dog i sin svärsons armar, men fader Börje
och hans hustru, de fingo upplefva den dag, då Jonas
blef biskop eller, som det då hette, superintendent i
Kalmar, äfvensom den dagen, då Isak blef biskop i Åbo.
Båda bröderna hafva lemnat ett kärt och vördadt
minne efter sig, och mellan dem och den store Axel
Oxenstjerna varade vänskapen, så länge de lefde.
I>å eller
) ill välbekanta nejder nyss jag kom, Och minnets
vindfläkt ljuft mitt hjerta smekte, Förgäfves dock
mitt öga såg sig om: Jag nästan intet fann af allt
det, som Mig fordom gladt och än för hågen lekte.
Nu for ej mer en munter bäck åstad Med lätta språng
emellan gröna tufvor, Och inga blommor böjde sina
blad Och lyssnade som förr till hvad han qvad, Och
i hans flöde drucko inga dufvor.
Hvar fanns det allt, det som i forna dar
Af platsen skapade ett himmelrike?
Ack, ängen nu en upplöjd åker var,
Och bäcken blifvit - förr så fri och klar -
Ett rättframt, smutsigt och prosaiskt dike.
Nå, än jag sjelf! Har jag så helt gått fri Från samma
odlings - samma ändrings - oro? En nyttans mark visst
håller på att bli Mitt sinnes blomsterverld: men säg
när vi, . Min barndomstrakt, de lyckligaste voro?
C. P-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
