Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millfords äfventyr. Originalberättelse för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Den rosiga morgonen slumrade än
På purprade bolstrar i öster.
Snart stiger han dock öfver bergen igen,
Gladt helsad af fåglarnas röster.
Det rodnar och flammar allt mera och mer,
Och synkretsen smälter i gull;
Och skuggorna sjunka så småningom ner.
Orkestern i skogen blir full.
Men rajahn, i sorgliga drömmarna sänkt,
Sin vän och sin tjenare saknar.
De bort hafva rymt - hans förtroende kränkt,
Han plågas, han ryser och - vaknar.
Hvad är det för syn, som derborta han ser,
I lönndörrn vid pelaren der?
Jo, Millford och Ali och krigare fler,
Samt glansen af blanka gevär!
I ögonblicket fattade rajah Mirza Nameh sin i närheten
liggande sabel och, rusande på Millford, ropade han:
»Förrädare!"
Höjande sabeln snarare skrek än uttalade han derpå
magerns spådom:
"Men dunkel är skriften: Förr’n rajahn har stigit I
kyliga, griften Ditt hufvud han fått."
Tvenne bergsskottar satte genast sina gevär för
rajahns bröst. Millford deremot lade armarna i
kors och, i det han lugnt betraktade den ursinnige
rajabn, vinkade han soldaterna att draga sig tillbaka
och sade:
.»Känner du mig ännu så litet, o, rajah Mirza
Nameh! att du tror mig vara en förrädare, jag,
som räddat ditt lif, och som nu hållit mitt löfte
att rädda dig sjelf, din stad, ditt land! Dessa
krigare, som nu befinna sig i dina salar och redan
bevaka ingången till ditt palats, äro dina vänner,
färdiga att lyda min minsta vink; de hafva kommit
bit för att återställa din makt, ditt välde ; inom
några timmar skola de efterföljas af tusen andra,
hvilka skola bortsopa dina fiender som blommornas
frön spridas för himmelens vind.»
Kastande ifrån sig sabeln, störtade rajabn i Millfords
armar.
Några minuter voro tillräckliga för Millford, att
förklara rajahn allt; och sedan den senare med vin
och mat i öfverflöd bespisat de af nattens marsch
uttröttade soldaterna, posterades dessa truppvis vid
slottets skottbryggor, dock så, att de för fienden
voro osynliga, på det att denne ej för tidigt skulle
märka den främmande bjelpen.
Yid niotiden började stormningen. Nuvaben af
Bisar anförde sjelf sina skaror, och öfverallt,
hvarest han befann sig, ådagalade han den största
tapperhet. Uppmuntrande sitt folk med löften om
utmärkelser och belöningar, flög han nedanför borgen,
på sin eldige springare, från det ena stället till det
andra. Hvar han visade sig följdes lian af en lång,
svartklädd man på en kolsvart häst; denne man svängde
i sin ena hand en dolk och i den andra en sidenfana,
fullsatt med hemlighetsfulla tecken. Det var Zohak,
som med säkerhet utlofvat seger åt nuvaben och hans
trupper. Redan voro stormstegar resta och portarna
anfallna, då en väl riktad eld ur trehundra refflade
gevär började anställa en förödande verkan i de
anfallandes leder. Förgäfves uppmuntrade nuvaben
sina krigare; förgäfves röt magern åt de vikande
och utdelade löften och hotelser. Detta härjande
och jemna kulregn, som snarare till-, än aftog,
dödade säkert och utbredde slutligen en obeskriflig
förskräckelse. Nuvaben måste draga sig tillbaka. Yild
af raseri, lät han kalla Zohak samt öfver-öste honom
med skymford.
»Bättre vore för dig, min herrskare, om du redan i
går anfallit din broders borg, ty dessa vapen, som
i dag hejdat dina tappre, hafva säkerligen kommit
i natt; de tillhöra våra fiender, engelsmännen, dem
Eblis måtte qväfva!» svarade magern lugnt och tillade
hastigt, i det ban höjde handen och visade nuvaben en
liten obetydlig luftballong, som uppsteg från stadens
norra sida: »Se der ännu ett bevis, att dessa fördömda
inkräktare nalkas oss. Den kula, du der ser, är
säkert en signal till deras vänner inom palatset;
nu, min herrskare, red dig till strid!»
Knappt hade magern slutat förr än trumpeterna
smattrade från Nahuns palats, och rajabn, i glänsande
rustning sjelf anförande sin här, gjorde ett utfall,
åtföljd af sin lifvakt och sina trognaste män. Elden
öppnades å de utfallandes sida af trehundra skottar,
hvarpå ett hårdnäckadt handgemäng uppstod.
Öfverallt, der striden var hetast, syntes rajah Mirza
Nameh på sin eldiga arab. Nuvaben af Bisar, alltjemt
åtföljd af Zohak, skonade sig ej heller. Under ett
ögonblick voro de båda bröderna helt nära hvarandra;
deras sablar korsades, hugg på bugg föll, då nuvaben
störtade af hästen, träffad af en kula från skottarnas
leder. Under tiden störtade sig Zohak med raseri mot
Millford, hvilken med största lugn höjde sin hand,
samt helt flegmatiskt afsköt det ena skottet efter
det andra på sin fiende. De tvenne första skotten
träffade magern i bröstet utan att tyckas hejda
honom. Miliford höjde åter sitt vapen och vid
tredje skottet tumlade Zohak, träffad i pannan,
från hästen. Med sin dolk rispade han i detsamma
Millfords häst; ögonblickligen började djuret
skälfva, samt störtade i nästa ögonblick pustande till
marken. Giftet verkade omedelbarligen, och det skott,
hvarmed engelsmannen förkortade sin hästs plågor,
var nästan öfverflödigt. Hastigt anträdde fienden
en vild flykt. Anfallna i ryggen af sir Campbells
fördelning, hvars marsch: »Sir Campbell, I coming»,
med hurrarop besvarades af skottarna under Millford,
kunde nuva-bens trupper, numera utan anförare, ej
vidare tänka på försvar.
Sir Campbell förföljde de upproriske ända till den
på vägen till Lahore liggande lilla staden Subhalu, i
hvars sköna dal engelsmännen lägrade sig. Rajah Mirza
Nameh, hänryckt öfver sin seger, utdelade frikostiga
belöningar till de trehundra bergsskottarna, hvilka
så väsentligt bidragit till densamma, och af hvilka
lian för de närmaste månaderna fick behålla omkring
etthundra man qvar, för att ega hjelp i händelse af
behof vid de reformer, som han ämnade på Millfords
råd införa i sitt återvunna rike.
Dagen derpå
Sadlade stå
Hästar med skinande länder;
Gnäggande hårdt,
Styras de svårt
Af svarta slafvarnas händer.
Furstens baner
Höjas man ser,
Midt i den prålande hopen.
Rajahn till slut
Sjelf träder ut,
Njuter af hurraropen.
Hastigt och lätt,
Med ridderligt sätt
Kastar han sig i sin sadel,
Skyndar i qväll
Möta Campbell,
Omgifven utaf sin adel.
Genom de tjusande lummiga skogarna framdrog den
brokiga skaran. Hästarnas kromningar, banerens
fladdrande och musikens toner gåfvo ökadt lif åt
täflan. Millford, i sin österlänska drägt, hade
dragit sig några steg bakom rajahn, vid hvars sida
han förut ridit, då hastigt alla hästarna syntes
intagna af en panisk förskräckelse och en stor
kungstiger störtade sig Öfver den i spetsen för
tåget ridande rajahn med en sådan fart, att häst och
ryttare ögonblickligt störtade till marken. Tigern
hade redan bitit rajahn i bröstet på samma gång
han öfverfallit honom, och skulle just förnya sitt
angrepp, då en kula från Millfords gevär inträngde
genom odjurets öra. Rytande föll tigern åt sidan,
och lif vakten s lansar påskyndade hans död. Millford
hastade emellertid att förbinda den sårade rajahn,
som, i det lian långsamt öppnade sina ögon, sakta
och liksom omedvetet framsade magerns spådom:
"Åt blodstörstig tiger
Dig, rajah! jag gifver.
Dig, hund! jag inviger
Att dela hans lott."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
