Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millfords äfventyr. Originalberättelse för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran - Ungdom och vår - Örhängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
»Lugna dig, o rajah!» sade engelsmannen tröstande-,
»ditt sår är ej farligt, tigern är dödad, och du
skall inom en halftimme befinna dig hos dina vänner,
engelsmännen.»
»Spådomen! spådomen!» mumlade rajahn, under det
han, med tillhjelp af sin omgifning, åter steg till
häst. Dyster red han i spetsen af det förut så glada
tåget, och efter en kort stund anlände kavalkaden
till sir Campbells läger.
Strax utanför detsamma mottogs rajahn af generalen
med hela hans stab, och då sir Campbell, som kände
österlännin-garnas tycke för prakt, på det festligaste
hade smyckat lägret, samt med flygande fanor och
klingande spel emottog den genom honom befriade
bundsförvandten, så uppklarnade rajahns anlete,
och snart tycktes alla obehagliga minnen af dagens
äfventyr vara utplånade.
Ett år har på tidens vingar flugit fram öfver Sirmoors
blomstrande land. I dess hufvudstad, det tjusande
Nahun, herrskar rajah Mirza Nameh, numera rajah
af Sirmoor och Batinda samt nuvab af Bisar. Sedan
rajahn ingått förbund med engelsmännen, hade han
snart, med deras tillhjelp, utvidgat sitt rike,
och då Millford af sin regering blifvit utnämd till
sändebud hos honom, hade rajahn, haft det förståndet
att i de flesta fall följa sin engelske väns råd och
anvisningar. Liksom före kriget, hade äfven dessa
råd haft för hela Sirmoor vigtiga följder. De förut
osunda och sumpiga trakterna i landet buro redan
rika skördar; en liflig handel blomstrade; fabriker
och konstnärliga handteringar hade på flere ställen
uppstått, och den indiske fursten hade, i stället
för att dröna bort sin tid, sjelf börjat att med
ifver och intresse sätta sig in i dessa för honom så
nya förhållanden.
Sällan förgick numera någon dag, utan att
fursten och Millford gemensamt besökte schal-
och indigofabrikerna, samt den senare undervisade
och lärde. Ofta företog rajahn, på egen hand, och
endast åtföljd af den trogne Ali, vandringar bland
sina arbetare, och en gång blef förvåningen stor,
då fursten sjelf vid en af väfstolarna in väfde
några trådar.
Under fredens hägn uppblomstrade sÉunda industri och
konst i Sirmoors dalar. Befolkningen var lycklig,
och i
*) Indiska arbetare på indigoplantagerna.
den oförderfvade, känslofulla och tänkande menniskan
är naturen alltid den första och omedelbara
uppenbarelsen af gudomen ofvan oss, lika mycket om
vi betrakta henne såsom verkande kraft eller såsom
verkan. Hvarje gång, derför, som våren återvänder,
då ett spirande knoppande ungt lif träder i den stela
vinterhvilans ställe och hela skapelsen åter kläder
sig i sin rikaste, fullaste skönhet, så öppnar sig
menskobjertat och höjer sig i from tacksamhetskänsla
till verldarnas Herre; det jublar täflande med lundens
befjådrade sångare, med alla naturens röster, och Jean
Paul kallar derför våren, lika kort som träffande,
för »mennisko-barnens skönaste predikant». Sjelfva
ålderdomen, som söker skydd vid den lugna, husliga
härden och insveper sig i torr lefnåds vishet, emedan
den alltid till någon del förlorat för-
rajahns palats tömde man glädtigt den fyllda pokalen,
sedan dagens mödor voro Öfverståndna.
Millford, hvars helsa på de senare t klema försvagats,
beslöt efter några år att återvända till sitt
hemland. Detta var ett hårdt slag för rajah Mirza
Nameh, och han var nästan otröstlig, ty han älskade
nu Millford som en broder, och prunkande voro de
löften, den indiske fursten slösade på sin vän. Dock,
Millfords natur kräfde ett annat klimat, och rajahn
måste finna sig i sitt öde.
Det var en vacker afton, då afresan skulle anträdas,
på det sommardagens heta timmar måtte kunna egnas
åt hvilan. På palatsets balkong stodo rajahn och
engelsmannen.
»Se, min vän», sade rajahn, i det han lade sin arm
på Millfords axel och betraktade de från sina arbeten
igenom dalen återkommande ryoterna. *) »Jag har genom
dig och ditt snille förbättrat hela mitt rike! Hör du,
med hvilka muntra sånger arbetarne återkomma? Ja,
i sanning! Zohak hade rätt; hans spådom har slagit
in; ty genom dina råd och din undervisning har jag
erhållit kunskaper: och kunskaper äro hufvudet för
allt. Du har verkligen gifvit mig ditt hufvud.»
"Förrn1 rajahn liar stigit
I kyliga griften
Ditt -hufvud han fått."
På borggården stampade med otålighet hästarna under
den del af furstens lifvakt, som skulle utgöra
Millfords eskort, och med hvilken följde flere
elefanter, lastade med alster af allt hvad Indien egde
dyrbarast. Det var furstens af Sirmoor afskedsskänker
till sin vän.
Millford steg till häst, och länge skådade rajahn af
Sirmoor med tårfyllda ögon efter den vän, som räddat
hans lif och välde.
Skön Hinda satt sedermera ofta vid rajahns sida i den
månupplysta natten, och det dervid alltid återkommande
ämnet för deras samtal, under hvilka timmarna stundom
fram-skredo tills natten flydde för dagens gryning,
var Millford
och lians äfventyr.
ooh vår.
mågan af lifligare känslor, erfar vid den utsprickande
glädjefulla våren någonting föryngrande till kropp
och själ, anda och sinne. År det då att undra på,
om ungdomen, ehuru den liksom medvetslöst njuter
det närvarande, känner sig i alla pulsar lyftad och
förnyad af vårens ljufva flägt? Ungdomen är ju äfven
lifvets vår, då de blomknoppar drifva och öppna sig,
ur hvilka mannaålderns frukter skola mogna. Och denna
skapelsens och menniskolifvets dubbla vår, denna
blyga kyska utveckling af det skönaste och herrligaste
inom och utom oss har konstnären velat skildra i den
ljufva bild, hvaraf gravyren på sid 132 är en kopia:
det unga paret på sin konstlösa gunga midt i en
nylöfvad, solljus lund tyckes här med öga sänkt i öga
erfara den första aningen om hvad en menniska genom
sjelfförsakande trogen kärlek kan vara för den andra.
betrakta den frågan såsom med ja besvarad, att
fruntimren enligt det skönas lagar äro berättigade
att bära fritt hängande smycken i öronen. Ingen art af
smycken, till och med diademet och kronan inbegripna,
har en större betydelse för qvinnans sköna hållning
och behagfulla rörelser än örhänget, blott att
detta icke urartar i berlocker och spiraler sådana
som forntidens romarinnor buro, emedan de tyckte om
deras pingel, eller förvandlas till climinu-
tiver af körsbär, blommor och dylikt som vid den
ringaste rörelse sättas i vibration. Fransmännen
gifva örhängena beteckningen pendants tforeittes och
karakterisera dermed ganska riktigt deras bestämmelse;
blott vid vackra, afmätta rörelser kan örhänget kallas
skönt och åstadkommer det ett välgörande intryck.
Den smakfullaste och mest ideala form för örhänge
är den aflångt ovala - päronformiga perlor eller i
denna form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
