Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländska giljareseder - Acacierna. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Förlofningstiden är, såsom en författare anmärkt,
äktenskapets noviciat.
Om emellertid den unga flickans heder är blottställd,
så är en brytning icke mera möjlig. Den unge mannen
skulle då vara tvungen att lemna icke allenast byn,
utan provinsen eller Ön åtminstone. Öfverallt, der
han blefve känd, skulle man betrakta honom såsom
en missdådare.
Denna ledsamma upplösning är ovanlig.
I några byar på Walcheren och i synnerhet på
Zuid-Beveland fms ett annat sätt att trolofva sig.
I Goes och distriktet deromkring har flickan först
begärt lof af sina föräldrar att låta tycka om sig,
utan att nämna sin friares namn, eller åtminstone
utan att vara tvungen att nämna det.
Om föräldrarna val upptaga sitt barns begäran,
begifver sig den unge mannen om aftonen till laJckeet
(saltsjuderiet) eller laJcshoven (bagarstugan). Det
är vanligtvis stora salar, målade i mörkgrönt, och
belägna i en byggnad, skild från
hufvudbyggnaden. Han håller i handen en pepparkaka,
zoetelcoek, och ber den unga flickan äta af den
tillsammans med honom. Om hon samtycker, är det ett
godt tecken; om hon vägrar, bör han aflägsna sig ifrån
henne efter den fjerde pröfvolördagen. Man säger då om
honom att han återvändt hem med sin kaka på hufvudet:
Met de koek öp het hoofd te Jims kornen.
I det nord-holländska låglandet är det ett tecken
till godt mottagande om den unga flickan blir stående
och bjuder en stol; men om hon rör vid eldtången,
kan den unge mannen betrakta sig såsom afvisad. Deraf
ordspråket:
» Voor de läng - Zijn de vrijers läng.» »Älskarne
äro rädda för eldtången.»
De holländska bondbröllopen firas mecl förtjusande
ceremonier. Det eviga bandet respekteras i detta land
af qvinnan så väl som af mannen. Den unga flickan har
haft frihet att välja sitt lifs följeslagare; då detta
val är gjordt och stadfäst af lagen och religionen,
fasthåller hon dervid. Lifvet för pligten börjar.
den södra verlden finnes det en mängd växtformer,
andra afvikande i sina naturförhållanden - helt säkert
der-som synas uteslutande tillhöra densamma och tyckas
för att de ej undergått så synnerliga jordrevolutioner
i likhet enkom vara till för att pryda den med sina
fin- l med gamla Europa eller höjt sig senare ur
hafvets sköte -
gestaltade former, fylla den med sina dofter och
lyckliggöra den med sina produkter. Träder man in i en
af dessa djupa, halfdunkla, orangerivarma och fuktiga
urskogar, der jättestam skjuter upp bredvid jättestam,
omslingrade ända högt upp af de små svaga hoptrasslade
lianerna och nedtill inhöljda i den djupa rika mattan
af tusentals skönblommande Örter, så ser man bredvid
dem andra, ofta smärta, om ock resliga stammar gå upp
ända mot jätteträdens krona och der uppbära ett hvalf
af den ljusaste grönska, den ytterligaste finhet, der
bladen likna en tunn genomskinlig fjäderbeklädnad och
allt har mera utseendet af ett bo slumrande fåglar än
en löfmassa af blad, och der långa borstar af gullgula
eller purpurglänsande blommor fylla de mellanrum,
som de täcka bladskifvorna lemna. Men när natten
kommer och temperaturen blir svalare och mörkret
ännu djupare, då är det som vidrördes alla dessa
fina, ljusa, strålande löfmassor af en mäktig hand,
bjudande dem hvila; då lägga de det ena lillbladet
intill det andra, då nedböja de liksom sörjande sina
grenar och bladskaft och af dagens prakt och glans
finnes endast mycket litet öfrigt.
Dessa växter äro acacierna. Linné kallade,dem Mimosas,
och han kände icke mera än 43 arter. Nu bilda dessa
Mimosa) en hel naturlig växtfamilj, en grupp af mellan
7-8,000 species, fördelade i ett ganska stort antal
växtslägten, och af dem är slägtet Acacia ett af de
mest betydande.
Ett jemförelsevis ringa antal af dem förekommer i de
hetaste delarna af Brasilien, Ost- och Vestindien;
och dessa bibehålla ännu sin karakter af höga träd
med ytterst fint fördelade eller, som botanisterna
saga, enkelt eller dubbelt parbladiga blad, hvilka
ega denna förmåga af sömn, eller åtminstone att vid
vidröring lägga sig tillsammans. Flere af dessa träd
utmärka sig för en betydlig hårdhet i sin ved och
en art af dem, A, Farnesiana, från Vestindien, har
öfverflyttats till gamla verlden, så väl Orienten,
som Medelhafs-trakterna, der den trifves godt och
odlas i stor mängd för sina vackra blommor, som hafva
en synnerlig vällukt och användas i tusentals skålpund
till de angenämaste parfymer,
j särdeles i. Frankrike. Men det land på jorden,
som är rikast på arter, om ej just på individer af
acaciér, är Nya Holland
j och dess kringliggande ögrupper.
Men som dessa trakter liksom sträfva att se
underliga och främmande ut, från alla
G-reii af Aeacia arabiea.
så förete acacierna der det mest kuriösa
utseende. Största delen af dem öfverensstämma med
hvarandra deruti, att de ej pryda sig med några platta
mjuka släta blad, utan hos de allraflesta har der
utvecklat sig s. k. phyllodier, d. v. s. från grenarna
utgående upp- och nedvända blad, som antingen äro
platta och styfva eller ock mycket långt utdragna,
än som vore grenarna betäckta af stickande barr på
alla kanter, än åter som vore sjelfva grenen spö-likt
svag och hängande. I ena fallet ser hela växten ut
som en hotande taggig buske, tät-klippt och ruggig,
i det andra som ett stickande barrträd eller sörjande
tårpilar - i de flesta såsom något risigt, höstlikt,
gifvande åt hela denna ny holländska natur en karakter
af torrhet, som knappast finnes annorstädes. Åter
ser man i andra fall arter med par delade blad, men
ingalunda som hos de fina, eleganta tropiska formerna,
utan mera stadigt, säkert och känslolöst som andra
fina ärtblommiga samslägtingar; men i båda fallen
äro buskarna och träden så öfversållade af de rikaste
småbollar af gula blommor med utskjutande ståndare,
att de vid blomningstiden stå som helt förgyllda
ruskor, vanligen spridande kring sig en vällukt så
ljuf, som den endast i dessa välsignade trakter kan
framalstras. Jag minnes ännu, för många år sedan,
då jag i början af 1850-talet ströfvade omkring på
en af dessa slätter söder om Sidney på Nya Holland,
som genom ymnigheten af sina strålande växter mera
se ut som sängar i den skönaste botaniska trädgård
än en vanlig hed: på ena kanten.af densamma stod en
liten allé-likt ordnad lund af Acacia melanoxylon,
ett vackert, lindlikt, rundkronadt träd; men denna
bladkrona alldeles doldes under ett hölje af gullgula
blomgyttringar, hvilka doftade såsom hela nejden varit
genomparfymerad. Och när jag närmade mig dittill och
slutligen tog upp en sten för att slunga den och se
huru dessa gullblommor skulle regna eller snöa ned
under den ljusblå himmelen, då höjde sig med ett
föga välljudande skri en flock, väl hundradetals,
af mångbrokiga papegojor, sättande ny färg, nytt
lif i den sköna täflan. Detta är, som nyss sades,
karakteren af den nyholländska blomsterprakten. En
sak, som är icke mindre anmärkningsvärd, är den
egendomliga fördelning genom sitt vegetationsområde,
som dessa acaciér förete. F. Mirtler i Melbourne har
i de senare åren med stor flit granskat dessa växter
genom hela det södra Ulimaroa. Detta delas så att
säga i trenne flor-områden, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
