Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Enkans hem. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut från sid. 174.)
- Vadstena slott och dess minnen. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan en suck eller klagan nedsjönk Ebba på samma
trappsteg hon rest sig från. Doktorn böjde sig ned
till henne och hviskade:
«0m du älskar honom, så var stark. Gråt, då natten
gömmer dina tårar; men aftorka dem, då dagen gryr. Han
väntar dig, gå; men förjaga sorgens moln från din
panna och låt honom fröjdas af din åsyn. Har du
förstått mig?»
Ebba böjde jakande på hufvudet och steg helt långsamt
uppför trappan. I hennes ansigte lästes striden
mellan den häftiga smärtan och viljan, som sökte
underkufva den.
*
Dagen derpå sade Ivar till fostermodren:
"Nu, moder, skall du uppfylla min enda återstående
önskan. Vill du det?"
Fru Aurora såg sorgset på honom och förde sin hand
smekande öfver den bleka pannan, då hon svarade:
»Det skall således lysa för dig och Ebba om söndag?»
Han kysste hennes hand och log helt gladt.
På söndagen lystes det. Församlingsborna kommo med
lyckönskningar och gåfvor åt de unga, helt glada öfver
att af de tu skulle blifva ett; men de aflägsnade
sig från Enkans hem sorgsna i hågen; ty de funno
fästmannen mera lik en som är redo att nedstiga i
sin graf, än den som skall fira sitt bröllop.
Tredje söndagen derefter, då gudstjensten var
afslutad, qvardröjde församlingen i kyrkan för att
öfvervara vigselakten emellan de båda fostersyskonen.
Blek, aftärd och nedböjd af svaghet, men med
glädjestrålande blick stod den unga presten vid
sin hvitklädda bruds sida. Hon bar hans myrten i sin
krona, men det fanns en törntagg i den, som gjorde att
kinden var blek och ett vemodsfullt drag hvilade på de
leende läpparna. Ack, hon visste tyvärr alltför väl,
att hennes sällhetsdagar icke skulle blifva många.
Den högtidliga vigselakten afslutades med en psalm,
hvaruti hela församlingen instämde, och sedan gingo
de unga makarna arm i arm långsamt genom den kring
dem samlade folkhopen. Stund efter annan stannade
de för att utbyta en hjertlig helsning, mottaga en
lyckönskan eller besvara en handtryckning. Ivar hade
för hvar och en ett ord af vänskap och välvilja,
ehuru hvarje drag i hans ansigte talade om att han
väl mycket ansträngde sina svaga krafter; den gången
måste dock kroppen lyda den lifliga och starka själen.
*
En festmiddag var ordnad i Enkans hem för de nygifta;
men i den deltog icke någon annan gäst än kyrkoherden,
som vigt dem.
Ivar satt så lycklig och glad bredvid sin brud, och
hans ögon sade huru kär hon var honom. När middagen
var slutad, tackade han ännu en gång fostermodren
för all
lifvets glädje, och derefter fattade han
sin hustrus hand sägande:
»Min älskade, snart skymmer aftonen och vi veta
icke om morgondagen randas. Jag behöfver hvila»,
tillade han matt och vinkade åt Carl att komma
och understödja honom. »För mig upp till min lilla
fristad», hviskade han.
När han kom upp dit, sjönk han ned på soffan och sade
med ett gladt leende:
»Här är mig godt att vara.» Han bad Carl aflägsna
sig, och Ebba knäböjde vid hans sida, under det han
några sekunder låg helt stilla med ögonen hvilande
på henne. Aftonsolen kastade sina sista strålar in
genom fönstret på de unga två och dröjde lekande
kring hans hufvud, liksom de velat förläna hans drag
en ännu ljusare prägel. En sakta vind susade i träden
och den lilla fågeln i buren höjde helt munter sin
röst till en afskedssång åt solen. Då log Ivar och
slöt Ebbas hand ännu fastare i sin.
»Ebba, min maka, sätt dig och låt mitt hufvud hvila i
ditt sköte», hviskade han. Ebba lydde och tryckte det
kära hufvudet till sitt beklämda hjerta. En förrädisk
tår föll ned på hans panna.
»Gråt icke, min älskling», sade han med knappt hörbar
röst, »vi äro ju förenade inför Gud, och skiljas blott
för att åter förenas, och det för evigt. När jag gått
hem. sörj icke, utan gläds åt min lycka, och låt den
ömhet du hyst för mig förvandlas till en innerlig och
varm menniskokärlek, så blir saknaden ej så stor. I
utöfvandet af det goda ligger den största tröst för
alla sorger. Gif mig en kyss, och så än en kyss –
och Gud välsigne dig, min lefnads goda engel, för
all din kärlek till den föräldralösa fosterbrodern,
den döende maken. Nu vill jag sofva.»
Lugnt, som ett barn slumrar vid modrens hjerta,
insomnade Ivar, och Ebba satt med hans hufvud i sitt
sköte, hjertat uppfyldt af namnlös sorg och lyssnade
och lyssnade till dess i morgonen randades, då hennes
mor inträdde och fann henne i samma ställning;
men hon lyssnade icke mera. Hennes brudgum hvilade
lugn och kall med ett förklaradt leende på de
marmorhvita läpparna.
*
Tiotal år hafva sedan dess förrunnit; men än i denna
dag är allt sig likt i Ivars lilla kammare. Buren,
som fågeln sjungit uti, hänger qvar, men fågeln är
borta och ingen sång höres vidare.
När aftonen inbryter, då sitter vid fönstret en
blek mild qvinna och blickar längtande dit bort till
kyrkogården der hennes makes stoft hvilar, jemte den
bortgångna modren. När morgonen gryr, lemnar hon den
för henne heliga fristaden, för att med kärlek och
nit sköta de pligter hon iklädt sig.
Hvilka äro då dessa pligter? De äro fostrarinnans. Den
föräldralösa unga prestens enka har, till tröst i sin
sorg och till minne af sin make, förvandlat Enkans
hem till – ett hem för föräldralösa fattiga barn.
*
Vadstena slott och dess minnen.
I.
Få ställen i vår nord kunna berömma sig af så stolta
och lysande minnen, som det obetydliga Vadstena.
I Magnus Smeks tid låg här en kungsgård, hvilken samma
konung, i sitt i Lödöse 1346 upprättade testamente,
skänkte till ett kloster. Den heliga Birgitta, som
ville öka sin helgonglans genom inrättandet af en ny
klosterorden, upptog sin kunglige frändes plan och
efter en tids förlopp var kungsgården omskapad till
nordens första Birgittinerkloster. Sin egentliga
ryktbarhet vann dock stället först efter Birgittas
död och sedan hennes jordiska qvarlefvor här fått
sin hvilostad. Från denna stund blef Vadstena en af
de heligaste orter i
hela katolska kristenheten. Klostret skyddades,
begåfvades och omhuldades af konungar och rikets
store. Att göra en pilgrimsfärd till Vadstena, ansågs
lika förtjenstfullt som ett korståg mot saracenerna,
och en grafplats inom klostermurarna var en lycka,
som knappt kunde betalas med guld.
Men i mensklighetens utveckling finnes intet
stillastående. Det ena går omärkligt öfver i det
andra. Den plats, som under medeltidens sista skede
sett vallfärdande botgörare med helig andakt nalkas
klostermurarna och lyssnat till messan från den
upplysta klosterkyrkan, såg, innan tvenne sekler gått
till ända, klosterhusen stå tomma och öfvergifna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0183.html
