Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoburg på Gotland. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öga, näsa, läppar och haka i tydlig profil. Det är
naturligtvis bilden af den, som i sagotiden residerade
i grottan och som herrskade öfver trakten – den rike,
mäktige, skrytsamt gifmilde, trollske Hobergs-gubben.
På omstående tafla synes (längst till venster för
åskådaren) den märkliga bröstbilden. »Sängkammaren»
ligger längre till venster och har icke fått rum på
täflan, men af vignetten i början af vår uppsats får
man ett begrepp om sjelfva grottöppningen, sådan
denna visar sig sedd från "kammarens» inre. Längst
till höger synes det egentliga Hoburg med sin släta,
tvärt afskurna platå. –
Den odödlige naturforskaren och eljest så fridfulle
blomsterdrotten, af hvilken vi här ofvan redan på
ett par ställen hafva lånat uttrycksfulla ord, kom
vid anblicken af Hoburgs egendomliga form och läge på
helt krigiska tankar, och i sin reseskildring nedskref
han om försvarsväsende och befästningskonst åsigter,
hvilka här må meddelas såsom ypperliga bidrag till
ställets karakteristik.
Berget är – säger Linné – af fast och grof kalksten,
bart och slätt eller något litet inåt sluttande, så
att, om man här ville uthugga en reservolr, skulle
allt vattnet, som folie på detta fält, sjelft samla
sig dit. Och om man ville påkosta några tunnor krut,
för att bortspränga några klippor vid uppgången,
vore det omöjligt att komma här upp, derest man ej
blefve med rep hit uppvindad, då det åtminstone i
krigstider skulle vara en temligen säker tillflykt för
inbyggarne. Här vore lätt att hugga ut kamrar och rum
i berget, uti hvilka, liksom i källare, folket kunde
bo. Man förundrar sig, att ett så märkvärdigt ting,
på hvilket naturen, som aldrig gör något utan orsak,
anlagt ett så stort mästerstycke, och ställt det på
ett så synnerligt ställe och på yttersta udden af
denna ö, skall stå så alldeles onyttigt – ja, så,
att ej en gång en fyrbåk här är inrättad, fast så
många skepp, förvillade af storm, mörker och ström,
förolyckats vid dessa stränder. Besynnerligen vore
en sådan fyrbåk lätt att inrätta på ett land, som
har tjära och sälspäck i öfverflöd. –
Linnés här anförda befästningsplan, hvarigenom
Hoburg skulle ha kunnat bli ett nordiskt Gibraltar i
miniatyr, torde väl aldrig komma att sättas i verket;
men angående en fyrbåk härstädes har den store mannen
fått sin (år 1741 uttalade) önskan uppfylld, ehuru det
dröjde dermed i jemt 105 år. Fyrbåken blef dock icke
satt der, hvarest Linné hade tänkt sig dess plats:
Hoburg fick ej den äran att på sina marmorskuldror
bära det höga tornet med dess i mörkret varnande och
vägledande ljus: det blef uppfördt ett stycke i norr
från berget, på ett ställe som heter »Klefven».
Det runda, hvita tornets blänkfyr är 195 fot öfver
vattenytan och 62 fot öfver marken, samt lyser
vidpass sex å sju mil till sjös. – Att tornet ej
blef bygdt på sjelfva Hoburgs höga plan, dertill
lär orsaken varit en farhåga så väl för de remnor,
som genomgå berget, som ock för den betydligt ökade
kostnaden, enär blott en brant gångstig finnes upp
till planen, och anläggandet af en ordentlig väg för
framforslandet af byggnadsmaterialierna skulle hafva
blifvit nödvändigt. –
Om Hoburgska bergstraktens daning torde här några
ord anspråkslöst få anföras. Man anser vanligen
Gotland vara en stor kalkklippa, bestående af flere,
men hufvudsakligen likartade formationer. Dervid
måste dock ett undantag anmärkas. På det sydliga
Gotlands vestkust upphöra nemligen de vanliga
kalkstens-arter, som utmärka öns norra och mellersta
formationer, och en annan kalkstens-art möter här, den
s. k. oolithen eller romstenen, som liknar fiskrom och
är sammansatt af små korn, hvilka vanligen hafva ett
litet sandkorn till kärna: denna oolith är blandad
med tunna lerlager, och derunder ligger ett lager
af sandsten. Mellan Grötlingbo och Burgsvik äro
sandstenen och oolithen icke öfverlagrade af någon
annan stenart, och i Burgsvikstrakten finnas ofantliga
sandstensbrott, från hvilka, såsom nämdt är, betydliga
massor af s. k. »Gotlandssten» utskeppas. Men när
man från Burgsvik kommit in på den lilla halfö, som
upptages af öns sydligaste socknar, Wamlingbo och
Sundre, börjar åter en hård kalkart att bilda ett
nytt öfre lager. Man träffar här den formation, som i
Hoburg framträder i sin största mäktighet. Der äro
vilda, ödsliga höjder lagrade öfver sandstenen och
oolithen, på så sätt, att näst dessa stenarter kommer
ett lager, som består af omvexlande mergel och tunna
kalkbälten, och öfverst ligger en diger massa af hård,
marmorlik, röd- och grönådrig kalk med oräkneliga
stjelkar af vackra enkriniter (förstenade »liljelika»
stråldjur) inbäddade i det härigenom färgrika
kalklagret. Och de stora, förut omnämda block, som
lösryckts ur berget och som ligga kringströdda på
stranden, äro snart sagdt helt och hållet bildade utaf
sönderbrutna delar af nämda försteningar. Det är ett
nöje att dem beskåda. Den som önskar närmare kunskap
om Gotlands daning, hänvisa vi till G. Lindströms
lärorika arbete: »Geologiens grunder», sid. 153-155.
Således slutar Gotland i söder med en kalkklippa,
liksom det med idel kalk begynner i norr. Man kunde
nästan säga, att naturens Herre i sin vishet icke
ansett det rådligt, att låta den lilla, smala öns
sydliga, för det vilda hafvets anfall blottställda
spets bestå endast af det nyssnämda lösa och låga
sandstenslagret, och att han derför ofvanpå detta
lager murat en väldig borg af kalksten, invid
hvars väggar de framstormande vågorna skulle finna
åtminstone ett starkare motstånd. –
Hvad sjelfva Hobergsgubben angår, så vet en hvar,
att om honom en saga är gängse, men mången känner
dock ej till sagans innehåll. Den är lika god som
andra folksagor, som härröra från brytningstiden
mellan hedendom och kristendom, och den må derför
här meddelas på det enkla sätt, hvarpå vi hört den
berättas.
Sagan om Hobergs-gubben,
.
eller
Den rika faddergåfvan.
Det var en gång på Gotland ett rikt och mäktigt
bergatroll, som i det ensliga Hoburg hade sin bostad
och som deraf kallades Hobergs-gubben. I närheten
af detta berg bodde en mycket fattig bonde, hvilken
det vid många tillfällen hade lyckats att ställa sig
väl med gubben, så att han med dennes hjelp haft god
lycka både på jagt och fiske.
Nu hände det sig, att bondens hustru födde ett
barn. I stället för att glädja sig deröfver,
blef den arme mannen bekymrad och sorgsen. Han
tänkte på det blifvande barndopet och
fadderbjudningen, och på alla omkostnader, som
förestodo.
Samme man hade en rask, fyndig och förslagen dräng,
som var sitt husbondefolk mycket tillgifven. När
denne såg bedröfvelsen i bondens anlete, frågade
han vänligt om orsaken dertill.
»Kan jag annat än vara bedröfvad», svarade bonden;
»du vet hur smått och knappt jag har det, och nu
skall jag göra barnkristning med thy åtföljande
gästabud. Dessutom skola faddrar bjudas, och det
blir en kinkig sak. Går jag förbi Hobergs-gubben,
som bevisat mig så många goda tjenster, så blir han
mig afvog, och af honom har jag sedan i nödens stund
ingen hjelp att förvänta. Deremot, om jag bjuder
honom, så skall han, ett troll som han är, komma att
med sin närvaro störa den kristliga förrättningen,
och dessutom lär han ensam förtära allt, hvad mitt hus
kan förmå; ty du vet, att han är af annan natur än vi,
och att han icke är lätt att mätta. Jag skulle komma
att blifva till spott och spe för mina öfriga gäster.»
»Var lugn, kära far!» inföll drängen. »God vän är
egen klokhet, heter det, och jag vill åtaga mig att,
när jag bjuder gubben, på samma gång med goda lampor
och fagert tal ställa så till, att han icke skall
komma. Kanhända, om lyckan är god, skall han dessutom
sända er en hederlig faddergåfva.»
»Hvad du säger», genmälte bonden, »likar mig icke
illa, och lyckas det dig med ditt ärende, så blir
jag dig tack skyldig, så länge jag lefver.»
Drängen drog åstad och tog med sig en större tom säck.
När den unge fadderbjudaren kom till porten af den
hvälfda kammare, der Hobergs-gubben bodde, bultade
han på, och inom kort framträdde gubben ur berget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
