Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoburg på Gotland. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
»Min husbonde helsar er höfviskt en god dag»j sade
drängen, »och beder er, att ni, såsom ofta tillförene,
ville hjelpa honom vid hans fiske i morgon, så att han
månde få "icke blott många, utan ock stora fiskar.»
»Hvad står nu på», sporde gubben, »eftersom din
husbonde denna gång behöfver stora fiskar? Förr var
han alltid belåten äfven med små, när det icke föll
sig bättre.»
»Jo, se! saken är den, att hans hustru blifvit
välsignad med en lifsarfvinge, och han skall ställa
till barndop, hvadan det också är hans ödmjuka bud
och begäran, att ni skall komma och stå fadder till
den nyfödde. Han räknar på, att ni bevisar honom och
hans tarfliga hus denna stora ära.»
Af denna inbjudning blef gubben synbarligen mycket
smickrad, och han svarade:
»Så gammal och grå jag är, har ännu aldrig någon visat
mig en sådan uppmärksamhet. Helsa derför din husbonde,
att jag skall komma. Och hvad hans fiske angår, så
skall jag se till, hvad jag kan göra. Men, hör på:
hvem skall mer än jag bli fadder?»
»Sankt Per.»
»Är Sankt Per bjuden, så vet jag icke om jag kan
komma. Vi likas icke väl med hvarandra. Dock, efter
din husbonde gjort mig den glädjen att bjuda mig,
så skall jag infinna mig. Jag får försöka att reda
mig med Sankt Per. Men hvem är vidare bjuden?»
»Sankt Mikael.»
»Jaså, då lär jag väl näppeligen komma. Ty med Sankt
Per ensam torde jag väl hafva redt mig, men kommer
Sankt Mikael till, så blir det mig omöjligt. Men -
lika godt, efter som ingen förut har hedrat mig på
detta sätt, skall jag väl ändå komma, om jag ock
skall sitta afsides i spiselvrån och endast se på
hur de andra dricka barns-öl. Skall det kanske ännu
blifva några fler manfolksfaddrar?»
»»Nej!»
»Hvem skall bland qvinfolksfaddrarna bära barnet?»
»Sankt Gertrud.»
»Han slår fasligt stort på, din fattige husbonde, med
förnäma faddrar. Kanske har han också tingat på några
spelemän, enär allt annat är så stort och ståtligt?»
»Äfven derpå hår min husbonde tänkt. Trumslagaren
skall bli speleman, och han har bestämdt lofvat
att komma.»
När den allt hitintills vänlige och blide
Hobergs-gubben fick höra detta, blef han plötsligt
trumpen och tvär. Med »Trumslagaren» betecknades på
den tiden thordönet, och guden Thors utrotningskrig
mot jättar och troll var ännu i friskt minne. Efter
en stunds besinning yttrade gubben:
»Då jag nu hör att också Trumslagaren kommer dit,
så måste jag tvärt afslå din bjudning. Ty han är
mig så barsk och bister och står städse efter mitt
lif. För några dagar sedan var jag ute och vandrade,
för att se om mina hvalf och kamrar här i berget;
då uppväxte med ens ett svart moln på himmelen,
och Trumslagaren begynte slå på sin trumma så
hårdt, att jag blef ganska förfärad. Jag skyndade
hem hals öfver hufvud; men när jag kom till porten
af min sängkammare, slungade han efter mig sin ena
trumpinne» (-hvarmed gubben menade en thors-kil eller
åskvigg -) »och träffade mig på det ena lårbenet,
hvaraf jag ännu har mycket men. Kommer han nu att
spela vid gästabudet, så sårar han mig kanske också
på det andra benet, i fall han ej gör något vida
värre. Helsa du din beskedlige husbonde och tacka
honom för hans vänlighet; men denna gång är det mig
platt omöjligt att komma. Säg mig dock i förtroende:
är det of ligt, att de bjudne vid sådana tillfällen
gifva faddergåfvor ?»
»Eftersom ni spörjer derom, måste jag nämna, att
det så är skick och sed. Alla de, som vilja något
hedersamma vara, underlåta det icke.»
Då gick Hobergs-gubben in i sin kammare och vinkade
drängen att följa med. De vandrade genom en hvälfd
sal, som på ett underbart sätt upplystes af skimret
från gnistrande
bergkristaller å väggar och tak, och stannade
slutligen i ett litet rum, kring hvars sidor stodo
stora skrin och prydliga kärl fulla med silfver
och guld.
»Håll hit säcken, som du bär under armen!» sade
Hobergs-gubben, i det han tog en stor skofvel och
öste med den ur ett af kärlen en massa silfvermynt i
säcken. - »Säg mig», fortfor gubben, »plär någon-gifva
mer än detta?»
»Nog har jag sett en och annan, som gifvit mer»,
sade drängen, döljande sin glädje under en lugn och
menlös uppsyn.
»Icke vill jag vara den sämste», återtog
Hobergs-gubben, och öste på nytt en skofvel
silfvermynt i drängens säck. »Säg mig nu sannfärdigt,
om någon plär gifva mer än hvad nu jag gifvit?»
»Sanningen att säga», genmälte drängen, nen har jag
sett, som gaf mycket mer.»
»Nåväl! Ingalunda vill jag vara den sämste.» Och för
tredje gången öste Hobergs-gubben i säcken en full
skofvel med silfvermynt, och frågade:
»Har du sett någon gifva mer, än hvad detta är?»
Men drängen, som redan af säckens tyngd förstod,
att han icke skulle orka bära mera, försäkrade nu,
med en djup bugning, att han aldrig hade sett någon
gifva mer.
»Så gäck då hem med detta och helsa till din
husbonde! Hvad fiskarna vidkommer, kan du säga honom,
att han i morgon, när det qvällas och just när sol går
ned, lägger ut sina garn (väl rensade och så rökta,
som han vet) - midt emot Grumpevik, så skall han få
fisk nog för sig och sina gäster.»
Med detta besked och med den tunga faddergåfvan
återvände den flinke och trogne tjenaren till sin
husbonde, och blef af denne högligen prisad. Bonden
blef nu en mäkta förmögen man; och drängen blef qvar
hos honom till döddagar, och der hade han det så godt,
att han aldrig kunde få det bättre.
Här slutar sagan om Hobergs-gubben och hans
faddergåfva.
Anmärkningsvärdt är, att bilden af Hobergs-gubben
framskymtar äfven i Gotlands båda grannprovinsers,
i Smålands och Östergötlands, fornsägner.
I Lofta socken af Kalmar län bodde gubben, som
här kallades »Puken», i det efter honom benämda
»Pukeberget», der en grotta finnes af fem alnars höjd,
men ingången till grottan liknar öppningen till en
bakugn, såLjitt man måste krypa för att komma dit
in. Denne gubbe skildras i folkets berättelser såsom
rik, hedersamt gifmild, förbittrad på och rädd för de
kristne och deras helgon. När »den hvita bjellre-kon>»
(Lofta kyrka med sin klockringning) började besvära
honom, slungade han i vredesmode från sitt höga
berg en stor sten för att krossa kyrkan, men stenen
träffade icke, och ligger der qvar ännu, helt nära
till helgedomen. Nu lastade han flere vagnar med guld
och silfver för att flytta öfver till Gotland. En
af vagnarna sjönk i hafsviken nedanför berget,
och skall, såsom det heter, än i dag emellanåt vara
synlig. Många försök hafva gjorts för att få upp den
dyrbara skatten, t. ex. med hjelp af tvillingfödda
oxar, m. m.; men intet har velat lyckas, fastän man
stundom var nära målet.
Sägnen från Östergötland förmäler, att i ett berg,
ej långt från Kisa kyrka i Kinds härad, bodde ett
bergatroll, som, när klockljuden från den åt »hvite
Krist» invigda kyrkan för honom blefvo odrägliga
att höra, flyktade derifrån till en stor ö ute i
hafvet. Innan han ined sina skatter drog åstad,
röfvade han klockan från kyrkan och sänkte den i en
djup å ett stycke derifrån. Sägnen tillägger, att
många försök blifvit gjorda, att med tolf par oxar och
på många andra sätt få tempelklockan upp ur djupet,
rnen alla försök voro fruktlösa, och än i denna dag
ligger hon, der hon ligger.
C. J. Bergman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
