Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den döende arbetaren. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
bortblåst och du gick fåordig och orolig omkring. Jag
förstod godt hvad det var, Carl Johan; hade jag
inte en lång tid sett huru du smög dig omkring
efter Karin. Huru det led, sken glädjen en dag
åter ur ansigtet på dig, och du sade mig rent ut,
att du tänkte gifta dig med Karin och att hon hade
intet deremot.
"Jag vill inte neka till att jag tänkte på att hon
var fattig, och att om du velat, du nog kunnat se
högre upp. Men du såg så bönande ut och det rann mig
just i sinnet: ’Att vara gudelig och låta sig nöja
är vinning nog’, och jag tänkte på att flickan hade
ett godt ord om sig, och så svarade jag: Jag är nöjd
med den sonhustru du vill gifva mig, matgrytan skall
med Guds hjelp inte tryta hvarken för henne eller
oss och i stugan är plats för oss alla.
"Så kom din Karin, det var just en solskensdag,
och hon såg så blid och nöjd ut och skrattade till
så att det klang i huset. Då tog jag hennes hand i
min . . . och jag tror inte hon haft något att klaga
öfver mig sedan den tiden?"
far och mor . . . hvem vet? . . . ja, kanske jag också
kan komma upp igen; men jag vill likväl bedja dig om
en sak, Carl Johan . . . lägg din hand här i min och
lof va att för den föräldralösa vara i faders ställe,
och huru än lifvet må vända sig, låt henne i * ditt
hem alltid ega ett huld och skydd."
"Jag vill söka till, far, jag vill söka till», sade
Carl Johan med oklar röst.»
"Gud hör ditt löfte . . .jag lemnar med lugn henne
åt dig», sade den gamle i det han visade på Anna, som
satt på en pall borta vid bordet och dolde snyftande
ansigtet i sina händer.
»Och nu, barn, glömmen aldrig de orden: ’Att låta sig
nöja är vinning nog’ . . . lifvets sorger och bekymmer
skulle vara ett intet, om vi städse rätt kunde säga:
Ske Guds vilja!»
Den gamles hufvud sjönk ner emot örngottet, en stark
färg hade sprungit upp i hans fårade ansigte och
han anda»
Den döende arbetaren.
(Teckning af F. Weiss.)
»Nej, nej, far, det har hon inte», hviskade Carl
Johan, »jag vet inte hvad hustru min ej skulle vilja
göra för fars vänlighet mot henne.»
»Ja, vi ha lefvat nöjda tillsammans, Carl Johan;
med Karin kom trefnad och glädje i huset igen och
hvita gardinkappor för fönstren och krukväxter på
fönsterbrädena.»
Den sjuke, som talat kort och afbrutet, låg några
sekunder tyst med slutna ögon; plötsligt spratt han
häftigt till och såg upp.
»Det börjar bulta och slå i tinningen igen ... ge
mig in ett skedblad af flaskan der, så kanske det
lar yrseln bort.»
"Ja, Anna», fortfor den gamle, "Carl Johan gifte sig
och du lekte med dockor; men du har nu vuxit ifrån
lekarna . . . du skall ut i verlden . . . kanske står
du der snart utan både
des med häftighet; den korta sansen var borta och
feberfantasierna började ånyo.
Karin, Carl Johans hustru, inträdde nu med lätta steg;
men den nya medicin hon medförde kunde icke stilla de
tilltagande plågorna, och den sjukes sans återvände
blott för några flyktiga sekunder.
Den gamle arbetaren hade gjort upp sin räkning med
verlden.
En afton kort härefter kastade ljuslågan ett svagt
sken öfver hans allt blekare och orörligare ansigte,
lyste med matta strålar öfver de stilla sörjande
vid dödslägret.
»Trygga dig till mig, Anna, huru det än må gå ... nej,
gråt inte så!» bad Carl Johan i det han lade sin hand
pä systerns axel, »kom ihåg: Ske Guds vilja!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
