Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trollflickan. Saga af W. - Den döende arbetaren. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trollfliokaii.
Saga af W.
var en gäng en liten flicka, som kunde trolla. »Om jag
ville», sade hon till de andra barnen, »så skulle jag
få alla spinnrockshjulen till att gå af sig sjelfva.»
Det ville då alla barnen gerna se, och så fick hon
med ens alla hjulen att snurra omkring, mors rock
vid fönstret, mormors vid spisen och pigornas i
köket. Sedan ropade hon: »Nu ska’ ni stå!» och så
stodo de.
Sedermera kom den lilla trollflickan i tjenst hos en
skräddare, och der slet hon mycket ondt. Skräddaren
var stygg och skrädderskan ännu värre. För att hämnas
all deras elakhet, satte hon en vacker dag alla
skräddarens verktyg i gång. Saxen klef långa steg
omkring golfvet, press-jernet. lunkade tungfotadt
efter, alnen svingade sig lätt omkring och stolen
kom sist, den sprang icke så lätt, fast den hade tre
ben; alla dansade de dock som om de varit tokiga,
sist började skrädderskans alla grytor, stekspett,
.pannor och
ljusstakar att dansa kring stugan, till sluts,
till matmodrens stora undran och förfäran, äfven
huskatten. När nu flickan tyckte, att hon straffat
husbondfolket nog, ville hon stanna tingena, men
det lyckades ej. Förgäfves ropade hon: »Nu ska’
ni stanna!» det hjelpte ej, de dansande lydde
ej trollformeln. Hon hade blott lärt, att stanna
rockhjul, icke andra saker, hvarför skräddarens
verktyg blefvo vid att dansa och det var omöjligt
att mota in dem i skrålådan igen; mors husgeråd voro
lika uppspelta och det bar af ned för trappan, ut
på gården, inåt skogen, Öfver berg och backar. Och
flickan sprang förskräckt efter, det fortaste
hon kunde; ty hon var nästan lika förfärad som
skrädderskan, och aldrig mera såg nian till hvarken
verktyg, husgeråd eller trollflicka, och väl var det,
ty hade de fått tag i henne, så hade de bränt henne
lefvande för det hon varit trollkunnig, så som de
gjort med hennes farmor, som var en hexa och som lärt
den lilla flickan att trolla.
J>en ciöencle arbeta/ren.
Teckning af Sylvia.
var så tyst i kammaren. Ljuset brann på bordet invid
sängen och ett matt sken föll öfver den sjuke, som
feberhet och orolig kastade sig fram och tillbaka.
»Briggen skall i slipen», sade han, »tag hit sågen
. . . skrofvet är läck.» Den gamle skeppstimmermannen
gjorde några häftiga rörelser med sina händer; han
tyckte sig vara i sina helsodagar och i fullt arbete.
»Så far talar öfver sig", sade en fjorton års flicka
i det hon bekymrad lutade sig intill sin äldre bror,
»och nu vaknar Calle. Skall jag kanske bära honom in
till madam Petterson? Karin sade jag skulle göra det,
om hon kom att få dröja på apoteket. Kom, Calle lille,
skall faster ta dig?»
»Vill du sitta på pappas knä?» frågade den unge
mannen, i det han tryckte barnets rödskinande ansigte
intill sin skäggiga haka; »så länge han är tyst kan
han ju få vara? . . . far ville ju ha honom inne en
lång stund i går.»
»Bädden är såpad bra»», mumlade den sjuke, »så,
nu går den af stapeln . . . aj, a j, min rygg!»
»Farfar sjuk», sade barnet och såg med si öra runda
ögon bortåt sangen.
»Är du här, Carl Johan, och du också, Anna?» sade den
gamle skeppstimmermannen och såg sig liksom yrvaken
omkring. »Är det inte snart morgon?»
»Det har nyss börjat skymma», svarade flickan.
Den sjuke hemtade oroligt efter andan. »Ge lille
Calle den vagn farfar har täljt åt honom.»
»Gud vare lof, far talar nu redigt igen», hviskade
de båda syskonen till hvarandra i det den unge mannen
gaf gossen leksaken med en förmaning att vara riktigt
tyst och snäll.
»Se här är ett skedblad medicin.»
»Nej, nej, jag vill inte ha in!»
»Men det lugnade far ju nyss?»
»Nå, så gif hit det då, barn.» Den sjuke höll flickans
hand en stund sluten i sin.
»Så lik du är din mor, Anna», återtog han; »det är
mig emellanåt som vore du hon. Allting är mig så
underligt i qväll, det förgångna ser jag, liksom
skymtade det fram i ett spegelglas.
»Yet du, Carl Johan», fortfor den gamle efter en liten
tystnad, »jag minnes så grannt, då far min blef död,
och fast jag inte var större än pojken din, är det mig
alldeles som om det nyss hade händt. Mor låg på knä
vid sidan om hans säng, och utan återvändo ropade hon:
’Ske Guds vilja, ske Guds vilja!’ ... Så sade hon ock
då hon fick arbeta och träla för det dagliga brödet
till oss, så sade hon då jag som
timmerman drog ut till sjös . . . ja, så sade hon
också slutligen, då vår Herre kallade hennes själ
och hon fick dö ensam i stugan här, medan jag var
långt borta.»
Ett klart sken låg i den sjukes blickar och han
fortfor:
»Er mor, minnes ni henne, barn? Ett ljusare hår
och ett gladare skratt kunde ingen ha! Jag kommer
ihåg då jag varit i England och jag förde hem till
henne sex par gulrosiga kaffekoppar ... en hopsinkad
står ännu på hyllan qvar! . . . Eller då jag förde
hem till henne fjäderblommorna och den ljusblå
silkesschaletten. Inte drottningen öfver alla sina
prydnader eller allt sitt sammet och silke kunde vara
gladare an hon.
»Vi hade små gardinkappor för fönstren och blommande
krukväxter på fönsterbrädena, och hvar jag drog hän
i den vida verlden glömde jag aldrig stugan här och
Ingas ljusa hår och glada skratt.
»Men inga glömde dock snart att skratta.
»Hade man icke sagt henne att briggen jag var på
hade förlist och att kaptenen och besättningen
blifvit borta?
»Om Inga liksom mor min af hela sitt hjerta kunnat
säga: ’Ske Guds vilja’, så hade vi kanske fortfarande
fått lefva mången lycklig stund tillsammans; men
hon sade det inte, hon tänkte det inte, och blek och
tyst gick hon en tid omkring. Inga, Inga, jag blef ju
räddad! . . . Säg, var det mitt oväntade inträdande,
som skrämde dig till döds? Ack, ack, den tanken har
i åratal jagat sömnen ifrån mig!
»Jag vet inte huru länge jag höll Inga i mina armar
. . . den svåra sanningen kunde jag i början inte
tro . . . jag vet inte heller hvem som tryckte samman
hennes ögonlock; men jag vet att jag lade vid hennes
fötter fjäderblommorna och den blå silkeduken. Ingen
kunde ligga finare och nättare än hon i sin kista,
och fast hon drog på munnen der hon låg, kunde jag
dock inte säga: Ske Guds vilja! . . . Måtte Herren
förlåta mig nu och till evig tid!»
Den sjuke låg en stund tyst med sammanknäppta händer;
derpå, hemtande djupt efter andan, återtog han:
»Ja, minnes ni er mor, barn? Minnes ni alla blommorna
på hennes kista?
»Far var en dålig ersättning för hvad ni mist; men jag
öfvergaf er inte . . .jag gick till skepps värf vet
och arbetade och drog aldrig mera bort ifrån er, och
snart kunde du följa ut med mig på arbete, min gosse.
»Då jag såg dig sköta dina verktyg, tänkte jag att
man sällan kunde få se en flinkare och dugtigare
pojke än du.
»Så gingo åren, du hade nått min längd och fått skägg
på din haka; men med en gång blef din hurtighet liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
