- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
250

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mars och Venus. (Grupp i bränd lera af Sergell.) Karl Wetterhoff - Krokaviken. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut fr. sid. 245.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sårade Eneas. Denne sistnämde rycktes hastigt
undan striden af Venus. Diomedes sprang då med fälld
lans efter gudinnan och sårade henne lätt i den späda
handen. Vid det jemmerskri gudinnan uppgaf då hon
såg sitt blod rinna ropade Diomedes:

        Vik tillbaka, du dotter af Zeus, från krig och förstöring,
        Eller är ej dig nog att vekliga qvinnor bedåra?
        Men om du vill dig blanda i krig, då tror jag förvisso
        Att du skall rysa för krig, om du äfven i fjerran det spörjer.
        Sagdt; och förvirrad hon bort sig begaf, ty svåra hon qvaldes.
        Henne då tog vindfotade Iris och förde ur hvimlet,
        Öfvergifven af svedan; och svart var dejliga huden.
        Snart till venster om striden hon fann den stormige Ares
        Sitta; men höljd var i töcken hans lans och hans eldiga hästar.

(Minerva, grekernas skyddsgudinna, hade nemligen
öfvertalat Mars att med henne lemna drabbningen,
på det man skulle få se, åt hvilkendera af de begge
parterna Zeus ämnade förläna segern. Derigenom
undandrog hon trojanerna den mäktiga krigsgudens
hjelp.)

        Föll så på knä inför sin broder med ifrig begäran;
        Honom hon bad om hans spann som pryddes af gyllene pannband.
        Broder, o skaffa mig bort härifrån, och lemna mig spannet,
        Att till Olympen jag må hemkomma, der gudarna dväljas.
        Hårdt jag qväljs af ett sår, som nyss jag fått af en dödlig,
        Tydeus’ son, som väl nu med Zeus sjelf djerfves att strida.
        Talade så; och han gaf sitt spann med gyllene pannband.

Venus for på krigsgudens vagn genom skyarna till
Juno, som vid åsynen af sin dotters belägenhet,
och efter berättelsen om det lika djerfva som ovärdiga bemötande
hon rönt på jorden, utöser de förfärligaste hotelser
öfver de dödlige, som på ett sådant sätt vågat skymfa
gudomligheten. Men då Venus äfven beklagar sig för
Jupiter, får hon till svar: »Min dotter, du har
blandat dig i göromål, som ej anstå dig; de mildare
konsterna, de ljufvare krigen höra dig till. Låt
Mars och Pallas befatta sig med krigsbragderna; till
dina yrken höra ljufva blickar, ömma småleenden och
tjusande behag.»

Om vi sålunda med ledning af den homeriska dikten
söka göra oss klart hvad ögonblick konstnären
tänkt sig, så nödgas vi komma till den slutsats,
att han icke följt originalet, utan förmodligen,
såsom de flesta bildhuggare göra, låtit sig nöja med
att hemta motivet ur någon mytologi, der det helt
enkelt berättas att Mars fört den sårade Venus ur
striden. Det är vindfotade Iris, som för den sårade
och förvirrade Venus ur stridstumlet, och då Venus
sedermera, på begäran, får låna sin broder Mars’
vagn för att begifva sig till sin moder Juno,
är det intet som antyder att Mars skulle burit
henne vanmäktig i sina armar. Ännu mindre må man
vid denna grupp tänka på något kärleksförhållande
mellan Mars och Venus, en saga som tillhör en långt
senare tid än den homeriska. Deremot är det icke
svårt att på plastikens område finna den förebild,
som medvetet eller omedvetet gifvit idéen till
denna sammanställning. Det är den berömda så kallade
Pasquino-gruppen, hvaraf en replik finnes i Loggia dei
Lanzi i Florenz, framställande Ajax med Achilles lik.

Karl Wetterhoff.

*



Krokaviken.
Skiss af Marie Sophie Schwartz.
(Forts. och slut fr. sid. 245.)

Med skötarna fulla af fisk vände Arvid och Gusta tidigt på
morgonen hemåt. Den förre sjöng så gladeligt; men den
senare satt tyst och blickade sorgset ned i djupet.

»I dag skall Elin till herrgården», utbrast hon
slutligen.

»Jag tänker som så jag», svarade Arvid, »att när
det kommer till att hon skall gifva sig af, så –
stannar hon. Elin håller hafvet och stugan för kär
för att lemna oss.»

»Lita ej på det, Arvid. Elin är ett barn, och i hennes
håg leka många ting», sade Gusta. För öfrigt kunna
vi väl önska att hon blef hos oss? Hvad hafva vi att
bjuda henne?»

»Kärlek, frihet och hafvet med dess skatter.»

»Och dess grafvar», hviskade Gusta.

»Hm, faster Gusta, ni är missmodig i dag.»

»Jag känner bittert att hon skall gå och jag aldrig
mera återse henne; derför är det missmod i mitt
hjerta. Elin skall blifva en fin dam och hon skall
glömma oss!»

»Möjligt, men jag tror det ej. Skulle så hända likväl,
böra vi trösta oss med att hon är lycklig och tacka
Gud derför. Ohoj», ropade Arvid, »ser faster, der på
udden står vår lilla vild-and.» Med några raska årtag
förde Arvid båten till udden och Elin hoppade i den.

»Det märkes då grannt att hon ej ämnar lemna oss»,
tänkte Arvid då Elin glad och munter satt vid hans
sida.

Snart hamnade de vid Krokaviken, och då de kommo upp
till stugan, stod Sven söndagsklädd på förstugubron.

»Hvart skall du hän, far?» sporde Arvid.

»Till herrgården», svarade Sven och såg på Elin.

»Han skall dit och säga dem, att Elin blir hos oss»,
tänkte Arvid, helt förnöjd.

»Nu till bön, mina barn», uppmanade Sven, gick in
i stugan och satte sig vid bordet, der bibeln låg
uppslagen. Med djupt allvar läste han ett kapitel,
derpå sjöngs en psalm och så var morgonbönen
slut. Sven satt likväl länge med hufvudet nedlutadt
mot de sammanknäppta händerna, och då hån slutligen
lyfte upp det, fäste han en mild, kärleksfull blick
på Elin. Gusta skyndade ut, hennes kinder voro våta
af tårar.

»Kom hit, min flicka», sade Sven till Elin. Hon gick
fram till honom. Han lade sin hand på hennes hufvud
och böjde det något uppåt, så att han riktigt kunde
blicka in i hennes ögon.

»Säg mig nu ärligt», återtog Sven, »vill du gå till
herrgården och stanna hos den fina frun?»

»Jag vill dit och få den vackra lilla klockan»,
svarade Elin, och mötte helt frimodigt den pröfvande
blicken.

»Vill du verkligen gå bort ifrån oss?» utropade Arvid
och sprang upp.

»Jag går, för att snart komma åter och hafva klockan
med mig och alla de många pengarna och de granna
kläderna man lofvat mig, och då skola vi bygga oss
ett stort fartyg och fara vida omkring på hafvet»,
sade Elin.

»Du kan således lemna oss», hviskade Sven och sköt
henne helt sakta ifrån sig.

»Elin, Elin, hvi gör du detta?» utbrast Arvid,
satte sig ned och lutade hufvudet i händerna.

Elin sprang till honom och lade armarna om hans hals,
sägande:

»Jag går i dag, för att komma åter i morgon.» Derpå
vände hon sig till Sven, tilläggande: »Far, jag är
här igen innan kort.»

»Nog vet jag, att du skall vända hem igen», inföll
Arvid och reste sig upp i sin fulla längd. »Hafvet
skall nog då helsa dig välkommen; men hvem vet
om stugan då står qvar och om du återfinner dem
du öfverger? Dock, det är nu så, att du har gjort
ditt val.» Arvid gick hastigt ut och läste dörren
efter sig.

Sven slöt flickan till sitt bröst och sade rörd:

»Välsigne Gud din bortgång och välsigne Han din
återkomst. Gör dig nu redo att följa mig.»

Elin knäppte samman händerna och hviskade rörd:

»Bevare Gud oss alla och detta mitt rätta hem.»

*



Efter ytterligare tio år syntes allt oförändradt vid
Kroka. Den röda, stora stugan, som låg vid bergets
fot, var sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free