Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krokaviken. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut fr. sid. 245.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles lik som för tjugo år tillbaka, då Per förde dit
sin lilla dotter. Hafvet sjöng nu liksom då sin höga
sång i duett med skogen och lärkan slog sin drill då
hon sväfvade öfver åker och äng.
På samma plats, der Arvid för tio år tillbaka satt och
lyssnade på Elins sång, finna vi nu Sven helt allena
och upptagen af att laga sina skötar. Det hvilade ett
sorgens moln på den förr så molnfria pannan; det fanns
silfver i håret och ögonbrynen hade af ett par djupa
veck mellan dem blifvit förda närmare tillsammans.
Ingen Gusta stod på förstuguqvisten och spejade
utåt sjön, utan der satt en katt och slickade sina
tassar och gjorde morgontoilett. Solen lyste varm
och klar ned på den ensamme mannen, den tomma stugan
och katten. Ingen mensklig stämma talade, endast
hafvet och skogen utbytte tankar. Hvad var det som
nu gjorde den vackra dalen, der Svens hem låg, så
ödslig, trots sol och grönskande mark? Jo, det var,
att mannen satt der så tyst och så allena.
Der borta, vid slutet af den stora, blomstersmyckade
ängen är en grind, som leder till vägen genom
skogen. Der rör sig någon. En qvinna är det. Hon står
lutad mot gärdesgården och blickar bort öfver ängen
på stugan och på katten, som fortfarande tvättar
sina fötter. Ung och fager är hon, men blek. Öfver
de gyllene lockarna är knuten en bomullsduk och vid
hennes fötter ligger ett litet knyte. Öfverväldigad
af sina känslor står hon och stirrar med tårfyllda
ögon på det öde hemmet. Slutligen aftorkar hon
tårarna, öppnar grinden, tager upp knytet och går
med snabba steg fram på stigen öfver ängen. Hon
stannar först vid stugans trappa. Här sjunker hon
ned på knä, sträcker armarna mot hafvet, liksom mot
en länge saknad vän, och rodnar och ler af glädje,
af tacksamhet. Derpå reser hon sig upp. Hennes blick
fästes på den ensamme mannen vid stranden.
Katten, som undrande betraktat henne, hoppar nu ned
och springer till sin husbonde, hvars uppmärksamhet
han söker ådraga sig genom att murrande stryka
sig mot hans ben. Sven gaf ej akt på katten, utan
fortfor att arbeta. Plötsligt lades ett par små mjuka,
fina händer öfver hans ögon och flägten af en varm
andedrägt vidrörde hans kind.
»Elin, min förlorade Elin!» utropade Sven och tog
hennes händer bort från ögonen; du kom ändå åter!»
»Far, älskade far!» stammade Elin och hvilade nu vid
hans bröst. På en lång stund förmådde ingen af dem
tala; deras tårar blandades.
»Så är jag då än en gång i mitt rätta hem», utbrast
slutligen Elin och tillade med djup rörelse: »Hon,
som skilde mig derifrån, är död.»
»Död!» upprepade Sven.
En våg rullade mot berghällen och det ljöd som en
suck från hafvet. Elin spratt till och log sorgset.
»Min moder är död», återtog Elin. »Redan dagen
efter den då du förde mig till herrgården, ville
jag hit tillbaka; men då sade hon mig allt. Jag måste
stanna. Ångern frätte då hennes lif. Nu är det lyktadt
och jag återvänder till dig lika fattig som då jag
gick bort härifrån. Det arf min moder lemnade mig
kunde jag ej taga emot. Jag ville ej hafva något af
det guld, som lockade henne och i böljorna bäddade min
fader. Min längtan och mitt hjerta drogo mig hit till
eder alla, som ären mig kärare än någonsin. Guld,
granna kläder och öfverflöd passade ej för mig,
min håg var en annan. Jag vantrifdes, jag frös i det
rika hemmet. När hennes lif slocknade, voro vi långt
borta i främmande land. Jag återvände genast. Lika
omöjligt det var mig att mottaga arf efter min mor,
var det att stanna hos den, som röfvat lyckan och
lifvet från min fader, och jag afslog hans anbud
att blifva hans dotter. Nej, hit, hit till mitt hem
trängtade mitt hjerta.»
»Och här, min flicka, finner du mig ensam», sade Sven
och smekte hennes kind, från hvilken all färg flydde.
»Hvar är då Gusta?» sporde Elin.
»Gusta är bäddad i jordens mull. Hon dog året efter
sedan du gick bort ifrån oss.»
Elin gömde ansigtet i händerna och gret. Hon vågade
ej spörja mera; men slutligen måste hon:
»Och Arvid, hvar är han?»
»Långt, långt härifrån. Han gaf sig till sjös, då
du blef qvar hos henne. Han skulle ut i verlden och
försöka sin lycka, han ville äfven blifva något bättre
än en simpel fiskare. Nu är det ett år sedan jag
hörde af honom. Han skulle då segla till de kuster,
der gula febern går och fara öfver de haf som slukat
så månget skepp.»
Elin lutade sitt hufvud mot Svens bröst. Ett ögonblick
af modlöshet följde. Hade hon då under alla dessa år
så troget bevarat sitt hjerta och hoppats så innerligt
på en återförening, för att, då hon kom hem igen,
finna att hon älskat, trott och hoppats förgäfves?
Men hafvet det sjöng sin friska, sin brusande sång för
henne, och bort öfver dess vågor flydde modlösheten,
och Elin blickade upp i himlen och tänkte:
»Han skall komma åter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
