Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Krokaviken. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut fr. sid. 245.)
- Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elin sprang upp och skådade omkring sig; men tomt och
öde låg hafvet framför henne, och likväl blef rösten
allt tydligare och sången kom närmare. Hon ilade
bort från udden till berghällen; men ingen syntes,
och ändå hördes sången här ännu tydligare.
»Arvid!» ropade Elin, »Arvid!» upprepade hon med
högre röst och tryckte handen emot hjertat. Sången
tystnade, och fram om den motsatta udden mot den,
der Elin hade suttit, gled en båt. Den fördes liksom
af osynlig hand emot stranden.
»Är det en andesyn, eller är det en verklighet?»
hviskade Elin och hennes ögon hängde fast vid
båten. I den stod en man och nu var den helt nära. I
nästa ögonblick var Elin nere vid landningsstället;
ytterligare några minuter, och hon hvilade vid Arvids
högt klappande hjerta. De lyckliga! Vi lemna dem.
*
Morgonsolen sållade sitt guld öfver samma haf som
månen under natten silfverbestrött.
Inne i stugan sysslade Elin så varm och så röd.
»Vi komma sent ut i dag, min flicka», sade Sven,
»och du har ännu ej någon matbit att gifva mig,
märker jag.»
»Icke än, far, men genast», stammade Elin. »Du kan
ju gå ned till båten så länge, medan jag rustar i
ordning maten.»
Sven gick, men mumlade vid sig sjelf:
»Hvad går åt flickan min i dag? hon var sig icke lik.»
Då han kom ut och såg åt hafvet, tillade han vid sig
sjelf: »Det blåser hård vestan i dag och sjön går hög;
vi få svårt att gifva oss af ut.» Han vandrade af
ned till sjöboden. Här stannade han tvärt och förde
handen till ögonen liksom han
velat öfvertyga sig att han var vaken; ty det kunde
ej vara annat än en dröm att Arvid stod der nere
vid båten.
»Far, fångsten har varit god», sade Arvid och vände
mot den bestörte fadren sitt frimodiga ansigte. Det
var liksom de hade sagt hvarandra farväl i går
och alla dessa år, som förgått sedan de sist sågo
hvarandra, blifvit bortblåsta.
»Vi hafva nu båda återvändt hem», hviskade Elin,
som smugit sig efter Sven och nu stod vid hans sida.
*
Återförenade sutto nu Elin och Arvid vid fadrens härd,
och denne tackade innerligt och varmt den gode Guden
för sina återfunna barn.
»Jag har förtjent pengar», berättade Arvid, »men åter
förlorat allt; jag har sett mig omkring i verlden och
smakat på dess fröjder, men alltid längtat hem. Nu
är jag här åter, en skeppsbruten sjöman, som känner
hela lyckan af att hafva återvändt till den rätta
hamnen. Min hela åtrå är, att här få lefva och dö.»
»Hit längtade äfven mitt hjerta, då jag omgafs af
allt hvad verldens barn skatta högst», sade Elin. »Jag
ville tillbaka till vår stuga, till hafvet, till far
och till – vännen min.» Elin lutade sitt hufvud mot
Arvids skuldra.
Och vågorna sjöngo en högstämd sång för de unga,
om kärlek och tro, om lycka och frid.
När hösten kom var det ett af de tu.
Stormarna röto kring Krokavikens strand och hafvets
vågor slungades emot berghällen i fullt raseri;
men inne i stugan der rådde lugn och sällhet, dit in
trängde ej stormen.
Lyckliga dessa unga, som i tid bergats undan lifvets
stormar och ankrat trygga i kärlekens hamn!
*
Anekdotvurmarne.
Berättelse af Jo. Jo.
1.
Ett kapitel, som förråder mycken – näsvishet.
Kanske skulle vi börja med de båda älskande?
»En tum på en näsa gör mycket», säger ett gammalt
talesätt, men till och med bara en qvarts tum för
mycket på en rent grekisk näsa förlänar anletet något
af detta, som på trivialt språk kallas »långkatekes.»
Potentia Fyrsten innehade emellertid vid tjugo
år denna förtretliga fjerdedels tum för mycket,
mot hvilken hennes eget skönhetssinne förgäfves
protesterade och hvilken hon fått i arf af sin
längesedan aflidna mor, för att icke tala om arfvet
efter hennes far, borgmästaren, som, också han,
stoltserade med ett luktorgan af egendomlig längd
och tunnhet.
Potentia var, den fjerdedels tummen afräknad,
någonting liknande en skönhet, och hennes stora
själfulla ögon hade satt månget manligt hjerta
i brand; men trots alla de sorger och lidanden
ståndaktigheten framkallat för henne, var hon sitt
barndomsideal lika huld och trogen. Detta ideal
nickade just nu en förstulen helsning till sin sköna,
der denna satt vid fönstret med utsigt öfver stora
torget, följande framskridandet af ett hölass med
ett intresse, som om hon varit en »kogubbe» under
foderbristtider.
Men ack, bakom hölasset smög sig hennes Edvin,
nickande och nickande som en kinesisk docka och
oobserverad af den stränge herr borgmästaren, der
han vid dottrens, enda barnets lilla sybord rökte
sin aftonpipa och studerade tidningarna.
Edvin Hakonsson var son till tullförvaltaren Polle
Hakonsson – borgmästarens intime vän och gamle
trätobroder – och sjelf en ung tjensteman med »blåa»
framtidsförhoppningar, såsom han kallade de fjerran
belägna samhällshöjder, till hvilka han en gång ämnade
svinga sig.
För öfrigt var Edvin Hakonsson en af dessa jovialiska
naturer, med anlag för runda former och rosenröd
ansigtshy, hvilka taga dagen som den kommer, och
hvilka vanligen endast
ha en enda allvarlig känsla – den första
ungdomskärleken. Märkvärdigt nog är denna känsla
oftast den enda sentimentalt ljudande strängen
i deras själars glada harpolek, och den enda
återstående häfstången, som förmår lyfta upp dem från
glädtighetens mjuka blomsterbäddar till kraftens och
manlighetens granitgrund. Lika märkvärdigt är, att
allvarliga naturer, med bleka kinder, mörka ögon och
dyster verldsåskådning, ganska ofta byta om idealer
och svika sina ungdomsflammor, hvilka deremot för
nyssnämda muntergökar äro nästan heliga och skära.
Edvin och Potentia hade till följe af deras föräldrars
förtroliga umgänge och fädernas egendomliga vänskap
redan från späda åren varit lekkamrater, ehuru pilten
räknade sex lefnadsår mera än tösen. Den barnsliga
tillgifvenheten hade efter några mellantider, som
skilt dem åt, så småningom upplågat till kärlek,
och en vacker dag hade de – vederbörande pappor
och mammor oåtsporda – helt simpelt förlofvat sig
med hvarandra förmedelst ett par små guldringar,
föreställande ormar, som beto sig i stjerten, enkom
för att symbolisera – evigheten, och visa herrar
gymnaster en konst, som är värd att eftersträfva. De
gyllene odjuren buros likväl endast på venstra
handens lillfinger och inte på det betydelsefulla,
så kallade ringfingret.
Unga Hakonsson hade emellertid som begåfvad
upsalastudent och framstående sångare rustat om
något för mycket, satt sig i skuld och gjort sin
pappa, tullförvaltaren, icke så få bekymmer. Men,
enda barnet, var han fars och mors afgud, liksom han
till sitt yttre hotade att i en aflägsen framtid bli
sin kära pappas trogna afbild.
När vi säga hotade, så vilja vi icke dermed på minsta
vis förklena tullförvaltaren, som hade varit en
vacker pojke i sina dar, liksom sonen ännu var det,
utan endast uttala vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0256.html
