Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. III. Vikingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skildringar ur sjöväsendets historia.
Af G. C. Witt. III.
Vikingar.
"När det stormar medomakt, hissa seglen i topp!
det är lustigt på stormande haf: Låt det gå, låt det
gå! den som stryker är feg;
förr’n du stryker, gå hellre i qvaf!"
T7- r.
|ikingarna, dessa hafvets söner, hvilka under det
första årtusendet af vår tidräkning från sina klippiga
skär i den höga norden svärmade omkring hela Europa
och brandskattade söderns rika länder, voro den tidens
djerfvaste och erfarnaste sjömän. Deras fartyg voro
ej stora, men den fasthet, hvarmed de byggdes, och
den säkerhet, hvarmed de manövrerades, måste varit
så mycket större. Deras vågsamma upptäcktsresor åt
Island och Amerika bevisa att de ingalunda voro rädda
för öppna hafvet. I de gamla nordiska sagorna förvaras
många berättelser om deras äfventyr och bedrifter.
De allra äldsta fartygen i norden utgjordes blott
af en urhålkad trästam, alldeles som de kanoter,
söderhafsöboarna nu för tiden begagna. Kom man med
en sådan båt till en landtunga, som skilde tvenne
sjöar åt, bar man båten öfver land och nedsatte
den från andra stranden. Sådana farkoster voro
naturligtvis endast tjenliga för kortare resor,
fiske och dylikt. Men nordboarna lärde sig snart nog
att sammansätta sina fartyg af särskilda timmer och
plankor och göra dem lämpliga för resor på hafvet. De
voro dock icke större än att de om höstarna kunde
temligen lätt halas upp på land, der de förvarades
under skjul. Orvar Ödd hade på sina vikingafärder
skepp med hundra mans besättning, och i femte eller
sjette seklet förekommo skepp med tvåhundrafemtio
mans besättning. Man får dock ej af detta antal
sluta till någon ovanlig storlek på skeppen; ty dels
behöfdes mycket folk vid årorna, som på den tiden
begagnades jemte seglen, äfven på större fartyg, dels
medtogs folket för stridens skull och icke endast
för att sköta fartyget. Yidare måste man erinra sig,
att vi icke hafva några mönstringsrullor sedan den
tiden och att manstyrkan kan hafva vuxit i antal
under de muntliga berättelser, hvilka från den ena
generationen till den andra förkunnade våra förfäders
bedrifter. Öm Frithiofs skepp Elliåa berättas, att
det fordrades trettio man; för att ro det, två man
vid hvarje åra, men att Frithiof ensam kunde ro med
tvenne åror, hvardera af tretton alnars längd. Olof
Tryggva-sons namnkunniga skepp Ormen Långe skall
hafva haft trettio-
fyra roddar b ankar, varit af etthundrafyr ti åtta
fots längd i kölen och haft femhundra mans besättning
då det år 1000 kämpade vid Svoldern. Intill den tiden
hade icke något så stort skepp blifvit bygdt i Norge.
De fartyg, som voro ämnade för färd i öppen sjö,
be-nämdes Jiafsskepp och voro af tvenne slag: Mrskepp
(krigsskepp) och krämareskwtor (handelsskepp). Så
väl inom ena som andra slaget förekommo större och
mindre fartygscerter af olika byggnadssätt, ehuru
man ej af de i sagorna förvarade benämningarna kan
bestämdt sluta till, hvaruti olikheten bestått. På
krigsfartygen hade man benämningarna: långskepp,
drake, snäcka, skuta, bark, ask; på handelsfartygen:
knorr, kugg, lyrding, m. fl. Af dessa namn har
ett och annat bibehållit sig till vår tid. Ett
slags krigsfartyg, som kallades lärd, skall hafva
fått sitt namn deraf, att en hvass jernkant liksom
en bård omgaf skeppssidan. Man vet att de största
krigsskeppen voro drakarna, hvilkas förstäf pryddes
af ett drakhufvud och som akter ut hade en i bugter
gående drakstjert. De utspända seglen, som liknades
vid drakens vingar, förfärdigades vanligen af vadmal,
stundom af dyrbarare tyg, och voro antingen svarta
eller af lysande färger.
Mot slutet af vikingatiden nyttjades äfven andra
bilder än drakhufvuden framför stäfven på fartygen^
såsom: lejon, gripar o. s. v. Figurerna voro den tiden
lösa och ombyttes efter olika omständigheter. Ett
gapande hufvud på stäfven utmärkte att man nalkades
i fiendtlig afsigt. I en på Island utgifven lag
föreskrifves: "Ingen får segla mot land med gapande
hufvud på stäfven, för att icke förskräcka landets
beskyddande gudar.» (!) .
Fartygen voro målade öfver vattnet och stundom
utvändigt långs relingen beklädda med en rad
sköldar. De voro odäckade, men då de lågo stilla
öfverspändes de med tält, och på de störreo fanns
akter ut en liten kajut, som kallades lyfling.
Åtminstone i de första århundradena hafva
vikingaskeppen icke haft fler än en mast, ty de
gamla sagorna tala väl om masten, men icke^ om
mastema. Masten, eller >soni $en då hette rasen»,
pryddes med flagg och vimpel af siden eller
annat dyrbart tyg, hvilken ’prydnad vanligen var
förfärdigad af sjö-hjeltens utkorade brud. För öfrigt
är det ej möjligt att af de sagor och historiska
berättelser, som afhandla vikingatiden, få någon
noggrannare beskrifning på den tidens sjöväsende,
ty historieförfattarne hafva sällan haft reda på
det egendomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
