Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. III. Vikingar - September-månsken. Motiv från Amerika. Prosper Block
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
sjömansyrket; men den omständigheten, att nordboarna
ej allenast byggde olika fartyg för strid och för
handel, utan äfven hade flere sorter af hvardera
slaget, bevisar ovedersägligt att de experimenterade
i skeppsbyggen och sjömanskap, dock endast på praktisk
väg, ty teorien var dem alldeles främmande.
Då man i de gamla nordiska sagorna finner berättelser
om skepp, som kunde segla både i med- och motvind,
ligger den slutsatsen nära till hands, att skeppets
egare förstod konsten att kryssa, en konst, som,
då den först uppfanns, måste slagit menniskorna
med förvåning; ty att tvinga en vind, som blåser
t. ex. rakt från norr till söder, att småningom föra
fartyget under olika kurser rakt emot norr, är för
de i naturläran oinvigde den underbaraste företeelse.
Vikingarna hade sitt hufvudsakliga tillhåll på Norges
vestra och södra kust, i Bohuslän, på Gotland, i
Blekingsskären samt i skärgården vid Södermanland
och Upland. Namnet viking lärer komma deraf att
vikingarna hade sitt egentliga hem i vikarna, der
deras flottor utrustades oj3h hvarifrån de seglade ut
på sina härfärder. Vanligtvis följdes flere fartyg åt
under en gemensam anförare. Konungasöner och de mest
ansedda odalbönders söner voro anförare och kallades
sjökonungar, då de endast egde ett eller flere skepp,
men icke något land. Ehuru dessa sjökonungar med
sina besättningar icke voro annat än vilda, djerfva
sjöröfvare, fanns dock en viss ridderlighet i deras
tänkesätt och handlingar; deras yrke ansågs af
dem sjelfva och deras landsmän vara hederligt och
ärofullt. Ofta sammandrabbade två vikingaflottor
med hvarandra, i synnerhet om någon af dem eller
begge förut förvärfvat rikt byte. Efter utkämpad
strid ingingo de stundom förlikning och följdes åt
på nya äfventyr.
Island upptäcktes af norska vikingar omkring 860
år efter Christi födelse, och var då obebodt; men
omkring år 874, då Harald Hårfager gjort sig till
envåldskonung i Norge, drogo många af de förnämsta
odalmännen ur landet och nedsatte sig på den af
deras landsmän upptäckta ön. Den mäktigaste af de
utflyttande var Ingolf, som med sitt husfolk och sina
stora egodelar, åtföljd af fränder och vänner, begaf
sig till Island och der anlade Reikiavik. Emedan
de utflyttande voro Norges mäktigaste, rikaste
och kunnigaste män, så öfverförde de till Island
hemlandets lärdom, hvilken genom inbördes strider
gick förlorad i Norge. Nästan all vår kunskap om
Nordens äldsta historia hafva vi från Island, der
den af skalder och häfdatecknare bevarades.
Hos de män, som nedsatt sig på Island, fortlefde den
gamla hågen för äfventyr och upptäcktsresor. Erik
med tillnamnet den rode, en till tagsen man, som hört
talas om, att
en norrman, GunribjÖrn Ulfsson, skulle på en resa
vester ut från Island sett ett dittills obekant land,
men icke brytt sig om att undersöka det, beslöt att
göra en upptäcktsfärd dit. Han använde två år på
resan och undersökningen af det nya landet, hvilket
han vid sin återkomst på tredje sommaren beskref för
isländarne och kallade Grönland, i afsigt att namnet
skulle locka folk att bosätta sig der, hvilket äfven
lyckades. Sommaren derpå afseglade trettiofem fartyg
med nybyggare, under Eriks anförande, från Island,
för att bosätta sig på Grönland. Många förolyckades
på vägen, så att blott fjorton fartyg, hvaribland
det som hade Erik ombord, lyckligen framkommo. Detta
skedde år 986. Kolonien anlades, och Erik var dess
styresman till dess han vid hög ålder afled.
Några år efter det kolonien på Grönland blifvit
anlagd, skulle en berömd sjöfarande, Bjarne
Herjulfsson, segla dit från Island, men blef af en
häftig nordanvind drifven för långt i söder, och fick
omsider sigte på Nordamerikas fasta land. Utan att
landstiga på kusten eller att taga någon kännedom om
det dittills obekanta landet, styrde han nordvart
till dess han uppnådde Grönland. En mera vetgirig
och företagsam man, Leif, son till den ofvannämde
Erik, fick lust att närmare undersöka det af Bjarne
upptäckta landet, drog derför år 1000 dit med sitt
fartyg och i stället för att som Bjarne segla mot
norr då han fått kusten i sigte, fortsatte Leif
seglingen mot söder, så att han slutligen uppnådde
en trakt, der vintern var så mild att boskapen
kunde gå ute, der gräset knappt vissnade, och der
det fanns vindrufvor. Leif och hans följeslagare
byggde sig der en vinterboning, i hvilken de
inqvarterade sig. Följande sommar återvände Leif till
Grönland, medförande afhuggna stammar och grenar med
vindrufvor. Han kallade landet Vinland. Man finner
lätt att detta var mellersta delen af Nordamerika.
Leifs berättelse om Vinland lockade andra nordboar
att begifva sig dit, och åtminstone under loppet af
flere år underhölls förbindelse mellan Grönland och
Vinland; men kolonisternas strider så väl sinsemellan
som med de vilda inbyg-garne, hvilka af nordboarna
benämdes SJcrälmgar, gjorde att de ditflyttande ej
kunde bibehålla sig der. Så t. ex. företog Thorsind
Karlsefne (den kraftige) år 1007 en stor utfärd
till Vinland. Inalles voro etthundrasextio personer
i sällskap, hvilka bosatte sig der Leif förut bott
och uppförde flere hus, men de ständiga anfallen af
skrälingarna gjorde att Karlsefne och flere med honom
ledsnade vid stället och efter tre års vistande der
återvände till Grönland.
Med kristna lärans införande i Norden upphörde
så småningom vikingafärderna, och andra skådespel
framställdes på hafvet.
Motiv från Amerika.
ff I.
* e, månens strålar skälfvande sig smyga ’ Igenom
vinlöfsrankor, saftigt gröna, In på balkongen,
der miss Jane, den sköna, Sig ter bland rosor och
violer blyga.
Och drömmande hon låter tanken flyga Tillbaka till
triumfer hon fått röna; Hon tänker öfver, hvem hon
skall belöna Af alla, som sin kärleksglöd betyga.
I val och qval den vana tärnan sitter - Oeh Bostons
hundrade kupoler glimma Likt lågor i Septembermånens
strimma.
Allt är så stilla i den sena timma:
Ut öfver floden fuktig aftondimma
Sig breder som ett flor med silfverglitter....
II.
Nu, smygande kring murgrönskransad trappa, Da väntar
finna en förälskad sprätt Med slokig hatt och dolk
och cigarett, Guitarren gömd inunder veckrik kappa.
Af rädsla för la sennorita’s pappa
Han tassar fram på tå så lätt, så lätt,
Och sotto voce klingar en sonett,
Som kommer flickans hjerta hörbart klappa. ...
Men slikt du blott i Spanien finna kan: Se vår don
Juan är en Yankee han, Hans tunga inga kärleksfraser
läspar. -
Med benen på balkongens barrier,
Allt för beqvämlig för att vara kär,
Han - vänder tobaksbussen blott och gäspar.
Prosper Block..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
