Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLVII. Bengt Erland Fogelberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt
XL VII.
Bengt
gripa en tanke från ofvan, göra den till lysblosset på
sin väg i lifvet, att inmänga honom med sitt inre och
sjelf gå upp deri, att aldrig lemna honom ur ögat och
ur hugen, att lefva, lida och segra med den - detta
har alltid varit och skall alltid varda vittnet af en
stor man, vare sig att hans väg sträcker sig längs den
af alla sedda bergspetsen, eller nere i en undangömd
dalgång, oskådad af mängden. En sådan man var Sveriges
kanske främste bildhuggare, Fogelberg, hvars lif
var ett ständigt offer på konstens altare, der han
nedlade tid och tillgångar, mödor och ansträngningar,
helsa och krafter. Högst af alla karak-terer ställa
vi sådana, som, ej blott mäktiga en kallelse, äfven
kunna lefva och dö för denna; som kunna bortse från
sig sjelfve, det är från sin borgerliga personlighet,
för att vara sig sjelfve, det är sin idés apostlar,
lansbärare eller stridsmän. Det är desse män,
som fört och skola föra verlden framåt; ty de se
blott sitt mål och äro frie från den sjelfviskhet,
som bildar i sagan halte-fans klumpfot. Utan en stor
karakter alstras intet stort, säger en tänkare; och
de högsta tankar födas ej blott i hufvudet, men i
hjertat. Och det fanns hos vår man både hufvud och
hjerta, men framför allt en stor karakter, med hvad
mått du än vill mäta den.
Bengt Erland Fogelberg föddes den 8 Augusti 1786
i Göteborg, der fadren, Erland Fogelberg, var
gelbgjutare, och modren var Margareta Maria Lind. Han
skulle enligt den tidens sed, som hade sina goda
sidor, följa i yrket och verkstaden sin fader. Men
han röjde redan tidigt skulptur-anlag, hvilka drefvo
honom att forma bilder af allt hvad som kom i hans
händer, såsom då han, till stor harm för sin mor,
skar figurer af rofvor i köket. Detta förmådde fadren
att söka taga vara på den synbara bildningsgåfvan,
hvarför den lille Erland sändes till Stockholm, der
han sattes i lära hos hof-ciselören, professor Rung,
i hvars verkstad metallarbeten utfördes med mer än
vanligt konstnärlig behandling. Erland, som inskrefs
hos Rung såsom lärgosse den 21 Juli 1804, blef gesäll
den 7 Augusti 1806 och väckte jemväl här uppmärksamhet
för sina anlag, hvilka han sjelf upp öfvade genom
att använda sina lediga stunder till ritning, efter
de grunder han sökt inhemta i Målare-akademiens lägre
teckningsskolor. Denna flit belönades ock, i det han,
18 år gammal och ännu lärgosse, vann utmärkelse i
Fria Konsternas akademi och sedan hvarje år hemförde
derifrån sin trofé, tills akademien slutligen, 1812,
kallade honom till agrée.
Sergell, som af sjuklighet hindrades att deltaga
i akademiens sammankomster, men hört omtalas
Fogelbergs framsteg, lät säga honom, att han ville
se hans modelleringar. Det var vintertiden, berättar
Beskow. Fogelberg lastade alla sina konstförsök i lera
och gips på en släde och drog den sjelf till Sergells
boning. Han hade icke sofvit om natten, af fruktan
för det väntade utslaget. Sedan han med klappande
hjerta uppställt sina små bilder i ateliern, inträdde
Sergell och betraktade dem länge, utan att säga ett
ord. Slutligen yttrade han med blicken fäst på ett
utkast till Filoktet: »»Den der behåller jag!» och
gick. Dessa ord bestämde Fogelbergs framtid. "Aldrig»,
sade han i sin sista tid, »har någon beställning
eller något loford gjort mig så glad som dessa ord
af Sergell.»
Bekantskapen med Sergell var nu gjord och öfvergick
till ett vänskapligt förhållande. Fogelberg blef en
gerna sedd gäst vid mästarens glada måltider, liksom
han ock kom i nära beröring med flere af den tidens
förnämsta konstnärer och konstvänner,. såsom Breda,
Ling, af hvilka i synnerhet den senare kom att utöfva
ett stort inflytande på den från handtverksgesäll nu
en ung, lefvande konstnär blifne Fogelbergs utveckling
och konståskådning.
Tid denna tid inträffade nemligen den stora brytning
inom svenska litteraturen, som delade dennas idkare
i trenne
IT ogellb ers»
stora flockar: den gamla skolan, den nya skolan och
den götiska skolan. Denna sista var i synnerhet
en märklig företeelse. Franska revolutionen hade
framkallat denna kosmo-politism, som gifvit sig det
vackra namnet folkens broderskap, hvilket Napoleon
I skref på sin fana, då han drog ut att eröfra
verlden. Men nu vaknade åter de olika folkens
nationalitetskänsla, hvilken slugt begagnades af
regenterna till vapen mot Napoleon. Denna känsla,
som snart tog form af hänförelse, spred sig snart
öfver hela Europa och skaffade sig uttryck i
litteraturen. Hon nådde äfven Norden, först ilande
genom det danska folket, der Oehlenschlägers snille i
national riktning frambragte skaldeverk af odödlig
skönhet. Deras ljud klingade öfver sundet och
anslogo Tegnér, hvars landtvärns-sångår 1808 var
det egentligen första hänförande slaget på den nya
götiska nordmannaharpan. Strax derefter framstod Lings
Gylf e i sin första skepnad (1810), och året derpå
stiftade Adlerbeth Götiska Förbundet, under det Geijer
började utgifva skolans tidskrift Iduna. Nu blef
det rik blomstring i den nordiska diktens lustgård,
hvarifrån utgingo Tegnérs Svea och Geijers Vikingen,
Den siste skalden, Den siste ’kämpen m. fl. Det är,
säger Fryxell, det är omöjligt att beskrifva, hvilken
förtjusning dessa dikter väckte. I hvarje bildad
krets läste och åter läste man med hänryckning de
af fosterlandskärlek glödande, af skönhet strålande
orden. Att känna Asaläran och våra gamla sagor blef
ett oafvisligt kraf hos hvarje bildad, nästan hos
hvarje fosterlandsvän. Mången, som eljest föga aktade
vitterhet, skaffade sig nämde sånger samt betydliga
boksamlingar i fornhi-storisk väg.
Det var naturligt, att äfven den unge Fogelberg skulle
gripas af den allmänna hänförelsen, men ej stanna
dervid, utan med sitt djupt begrundande sinne söka
fullt anamma den nationala åskådningen med dess varma
kärlek till forntiden. Med beundran lyssnade han till
Ling, som lär haft en sällsam förmåga att öfvertyga
och vinna; och då Ling tillbjöd honom bo hos sig,
skyndade den unge konstnären att begagna sig deraf,
för att af asabardens samtal suga daglig näring för
de idéer, som rörde sig inom honom och der sträfvade
att skaffa sig uttryck.
Nu uppträdde Geijer, som började oroas för sin
skolas håg till en farlig öfverdrift, och förklarade
i en märklig skrift, att de nordiska myterna icke
äro lämpliga för användning i skön konst, emedan
i dem formen är uppoffrad för betydelsen, såsom då
det heter att Oden var enögd, som solen, emedan han
pantsatt sitt ena öga för en dryck ur visdomskällaa,
hvilket v%l kan herrligt uttryckas af skalden, men ej
af den bildande kostnären. Geijer sade rent ut, att
man i fråga om konsten knappt kunde tala om nordiska
mytologien; och Fria Konsternas akademi instämde. Ling
vardt häröfver mäkta vred och utträdde ur förbundet,
svarande en person, som sporde honom om rätta orsaken
till detta beslut: »Skulle min herre vilja förblifva
medlem af en kristlig församling, om någon der
uppstode och med bifall förtalade vår Herre Kristus?"
Det är sjelf klart, att han meddelade sin misstämning
åt sin vän Fogelberg, som också besvarade Geijers
skrift med sina första bilder af Odin, Thor och
Frej, hvilka visserligen voro blott ungdomsförsök,
men dock vittnade om sjelfständighet och kraft hos
konstnären att vilja bryta sig en egen väg. Det var
på Götiska Förbundets konstutställning 1818, som
äfven inrymde Sandbergs beundrade tafla Valkyriorna,
dessa Fogelbergs första utkast blefvo föremål för
offentligheten. Uppmärksamheten fastades nu ock så
mycket på den lefvande konstnären, att han omsider
1820, då 34 år gammal, på Konstakademiens förslag
erhöll ett resestipendium om 500 mark Hamb.Bko, för
att besöka Italien. Han ville dock först begifva sig
till Frankrike, och gick ombord på ett han-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
