Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidemands bilder ur norska bondelifvet. Karl Wetterhoff - Åbo. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
har i hans typer och hans framställningssätt velat
finna att en främmande verld allt mer och mer ställt
sig emellan hans inre öga och den norska bygd, det
norska folk, han fortfarande vill måla. Måhända kan en
sådan anmärkning ega något fog, men hvem är den, som
vågar fälla en afgörande dom i slika mål ? Hvem borgar
för att han icke i hemlandet skulle gått förlorad för
konsten? En nybörjare kan komma ut för tidigt, det
ser man ofta; en mästare kan komma hem för tidigt,
det ser man stundom. Detta sistnämda har alltid
hos oss i norden inträffat, då konsten ännu icke
haft nog värme och ljus att bjuda den återvändande
konstnären. Och när så mejseln mer och mer röjt den
domnande handen eller penseln det skumma ögat, har
samtidens dom sällan varit mild öfver dessa konstens
martyrer. Måhända är det oundgängligt att konstens
sena vår i norden skall kräfva sådana offer, men en
svala gör ju i alla fall ingen sommar, och allra minst
en, som kommer för tidigt, endast för att förfrysa.
Det ligger vigt uppå att en egen sjelfständig
konstskola slår fast rot i hemlandet, men vid en
sådan skolas första gryning är det ock af stor vigt
att de snillen, som äro kallade att gifva en afgörande
väckelse, få, så vidt möjligt, helt och fullt utveckla
sig under ostörd utöfning af sin konst.
Tidemand, liksom Gude, hafva båda, vid den tidpunkt
då de nalkades middagshöjden af sitt mästerskap,
återsett sitt fädernesland och, medan de uppfriskade
sina studier efter naturen, qvarlemnat minnesmärken
af sin konst i en serie bilder, som äro att betrakta
såsom de betydelsefullaste bladen i det unga Norges
konsthistoria.
Det var 1848 då den revolutionära jordbäfningen
plötsligen spred oro och osäkerhet öfverallt i
Europa. Äfven i den annars så fredliga och lugna
konstnärskolonien vid Rhen ansåg man sig ej rätt
säker på hvad som komma kunde. Må hända var det
blott en mindre sökt än lätt funnen förevändning för
de båda unga norska mästarne, som redan förvärfvat
europeisk ryktbarhet, att efter vunna lagrar återse
det nordiska fädernesland, som de båda hvar på
sitt sätt förherrligat. Det behöfver icke sägas
att de helsades med hänförelse af sina landsmän,
och, hvad bättre var, det bereddes dem det hos
oss i norden sällsynta tillfället att bidraga
till den konstnärliga utstyrseln af ett monumentalt
byggnadsverk. Såsom sådant må vi nemligen, trots dess
ganska små dimensioner, betrakta den kungliga villa,
som Oscar I då nyss uppfört på
Ladugårdsön invid Kristiania. Genom det sätt,
hvarpå en tjusande belägenhet blifvit arkitektoniskt
tillgodogjord, är Oscars-hal att betrakta såsom
en verklig juvel - en norsk kronjuvel. Men annars
har väl aldrig ett kungligt lustslott haft en mera
folklig karakter, och härtill bidrager i sin mån just
Tidemands följd af bilder ur det norska bondelifvet,
under det att andra fursteboningars utsmyckning i
allmänhet företrädesvis plägat afse kunglighetens
förherrligande. I stället ser man här en under taket
fortlöpande fris af bilder ur allmogens familjelif
från vaggan till grafven. Man kunde säga att denna
fris sålunda likt en ram inrymmer hela Tidemands
konstnärsverksamhet, och följaktligen äfven de två
teckningar vi här återgifva, ehuru dessa härröra
från hans outtröttliga pensel under en senare tid,
efter att han åter snart lemnat Norge, der han fann
hemmet för trångt för sin vidt omfattande verksamhet.
Björnstjerne-Björnsons senaste berättelse
Brude-Slaatten (Brudmarschen) är ursprungligen
skrifven för en tysk illustrerad tidskrift såsom text
till fyra teckningar af Tidemand. De tvenne här,
meddelade teckningarna tillhöra denna serie. Till
förklaring öfver dem må anföras följande rader ur
slutet af nämde ’berättelse:
»Det är de ungas bröllopsdag. Inga, Mildrids
syskonbarn, som nu sjelf var gift, hade kommit för
att kläda bruden. Uppe i loftskammaren försiggick
klädseln; den gamla kistan, hvari slägtens brudsilfver
låg förvaradt, krona, bälte, bröstduk, spännen och
ringar, var framdragen. Farmor hade nyckeln till den;
hon var sjelf med att öppna, och Beret, brudens yngre
syster, följde henne som adjutant. Mildrid hade redan
fått på sig brudklädningen och alla de prydnader som
tillhörde henne sjelf, då herrligheten (som Beret och
farmor veckan förut hade putsat) kom i dagen, skinande
och tung. Smycke efter smycke profvades. Beret höll
spegeln för bruden. Den gamla förtäljde huru många
af hennes slägt, som hade burit detta silfver på sin
hedersdag, men lyckligast af dem alla hennes egen
moder, Aslaug Haugen. Nu ljöd slägtens brudmarsch
utifrån in till dem.–––-1 -
Yid kyrkan hade så mycket folk strömmat till,
att ingen påminde sig ha vid något tillfälle sett
maken. Hvar och en bland denna menighet kände slägtens
historia och huru denna knöt sig vid brudmarschen,
som jublande i solskenet nu dallrade öfver brud och
brudgum.»––––––
Karl Wetterhoff.
5 et finnes i Finland ingen stad, som genom sina
minnen så fängslar uppmärksamheten som Åbo. Den är den
finska odlingens vagga och var i flera århundraden
intill senaste tider landets hufvudstad. Der var
centralpunkten för både den verldsliga och andliga
styrelsen, der var hjertat, hvarifrån bildningen göt
sina lifgifvande och friska blodströmmar genom hela
statskroppen. Har ock den gamla. staden uppgått i
lågor och med en ny stad, en ny tid, nya förhållanden
kommit, som till en annan plats förflyttat flera af de
institutioner, hvilka i det förflutna gjorde ÅboUill
Finlands hjertpunkt, så är hon dock och skall länge
genom sina rika och ädla minnen förblifva sitt lands
märkligaste stad. Man ser det ej med nutidens blick,
man måste skåda tillbaka i det förflutna, man måoste
rådfråga historien. Låtom oss derför vid ankomsten
till Åbo stiga upp till den der på bergsluttningen
anlagda lilla tjusande villan, Sampa-linna, som
är en skänk till staden af fabrikör Rettig, och i
minnet återkalla hvad i dessa trakter i fordomtima
tilldragit sig. Måhända skall intresset för hvad vi
nu se för våra ögon derigenom mångfaldigt förökas.
O.
Finnarne vilja gerna anse sig vara det folk, som
undan-dref Finlands, liksom Ålands, så vidt man
vet, ursprungliga befolkning, lapparna. Deraf deras
påstådda odelade rätt till sitt nuvarande land. Men
de sanningsenlige forskarne kunna dock ej helt och
hållet förtiga sagans uppgift, att svenskar bosatt
sig vid kusttrakterna af det sydvestra Finland långt
innan finnar invandrade från öster. ol så fall är det
troligt, att svenskar förut innehaft äfven Åland,
som just är den södra, något brustna länken mellan
de båda länderna på båda sidor om Bottenhafvet.
Då Erik IX, den helige, 1156 eller 57 drefs af sitt
varma nit för kristendomen att öfvergå som apostel,
enligt tidens sed, med bibeln i den ena handen och
svärdet i den andra, till Finland, är alltså icke
osannolikt att i hans plan äfven ingick att bistå
sina der förut bosatta landsmän och tillbaka-tränga de
eröfrande hedniske finnarne*). oLandstigningen synes
hafva skett just i trakten af nuvarande Åbo. Historien
vet ingenting att berätta om tidpunkten för denna
stads grundläggning; hon vet blott, att det är
Finlands äldsta stad. Landet i dessa trakter synes
ock varit det tidigast odlade.
*) Bland skälen för sin ankomst åberopar ock
konungen, att Finland under Erik Väderhatts och Erik
Segersälls tider lydt under Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
