Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åbo. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Ännu i konung Adolf Fredriks tid anmärkteo konungen
sjelf på sin rundresa 1752 genom Finland, att Åbo län
var det mest odlade i landet. Skulle väl finnarna,
som kommo från öster, här längst i vester börjat sitt
fredliga odlingsarbete ? Nej, det var svenskarnes
verk, kanske före Erik den heliges ankomst. Må hända
voro äfven då de närmaste trakterna kring Auras
mynning bebyggda på ett sätt, som helt naturligt och
småningom gaf anledning till en stad, till hvilken
Erik fogade slottet, hvars anläggning i afseende på
tiden äfven är okänd. Platsen behöfde ett försvar,
som tillika blef stödjepunkten för fortfarande
verksamhet i religionens och odlingens tjenst. Äfven
slottet kan vara först anlagdt och förorsakat ökad
bosättning i närmaste omgifning och deraf uppväxte
staden Äbo. Vi röra oss på gissningarnas osäkra mark,
men sannolikheten kan gifvra antagliga skäl.
Hvad historien med visshet känner, är Erik den
heliges ankomst och dermed det begynnande arbetet
för kristendomens införande i landet. Bland de
honom medföljande presterna intogs främsta platsen af
biskopen i Upsala, Henrik. Han var född engelsman. Det
var en af dessa den kristna hänförelsens män, som ej
drogo i betänkande att blifva martyr för sin sak. De
första till kristendomen Öfvergångna finnarne skall
han, enligt legenden, hafva döpt vid Kuppis’, nära
Åbo belägna, helsokälla. Den har derför ock blifvit
kallad S:t Henriks.
Då Erik återreste till Sverige, lemnade han biskop
Henrik qvar i Finland. Denne fortsatte oförtrutet
sitt arbete, predikade och döpte. Han skall så hafva
framträngt ända till Kumo elf i Satakunta. I en by
(Ylistaro) visas ännu en bod, hvari han enligt
traditionen skall hafva predikat. Sådana voro de
första tillfälliga kyrkorna. På andra året af sin
verksamhet blef han dock i Nousis’ socken med en yxa
ihjelslagen af en förmögen bonde, som hette Lalli. Man
känner ej med visshet anledningen. Uppgifterna
äro olika.’ Händelsen skall hafva inträffat d. 19
Jan. 1157 eller 58. Mördaren berättas hafva tagit
biskopsmössan och satt den på sitt hufvud, men
den skall hafva så hårdt fastnat, att både håret
och köttet medföljde, då den borttogs. Häraf ljöt
handöden. Men dessförinnan ångrade han sitt brott
och befallde sina tjenare spänna tvänne oxar för en
släde och bortföra Henriks lik, för att begrafvas
på den plats, der oxarne stannade. Så skedde,
och här byggdes sedan en kyrka. Bonden skall äfven
afhuggit biskopens finger, prydt med en ring *),
men hvilken han tappat. En korp skall sedan hafva
upptagit den, och då han flög förbi en blind, fick
denne, säger legenden, sin syn igen. Åbo domkapitels
sigill framställer ännu i dag S:t Henriks finger och
ring. Af kyrkan förklarades den mördade biskopen för
helgon. Vallfärder anställdes till hans graM Nousis,
och när hans ben 1300 d. 18 Juni flyttades till Åbo
domkyrka, hvilken till hans ära uppbyggdes och efter
honom benämdes, färdades man hit från alla trakter
i landet, i synnerhet de stora högtidsdagarne d. 19
Jan., hans dödsdag, och den 18 Juni, då hans ben
flyttats. Aflat eller syndaförlåtelse utdelades
nemligen då ymnigt och man ville deraf blifva
delaktig. Denna sammanströmning af folkskaror gaf
anledning till en ganska stor byteshandel, och
så uppkommo de marknader, som ännu på dessa dagar
bibehålla sig i Åbo.
S:t Henriks bild målades, utskärs i trä eller höggs
i sten och dyrkades i många kyrkor. Hans ben hadeo
undergörande kraft. De infattades i silfver och
förvarades i Åbo domkyrka, liksom Erik den heliges i
Upsala, i ett silfverskrin. Men under kriget i början
af 1700-talet försvunno de spårlöst.
Äfven utom Finland dyrkades S:t Henrik som helgon. Så
flerstädes i Sverige, der hans bild af rent silfver,
vägande 285 lod, skall hafva funnits i Stockholms
storkyrka. Vi hafva ännu i vår almanacka qvar namnet
Henrik för d. 19 Jan. och samma dag börjas den bekanta
marknaden i Örebro, kallad »Hinners-(Henriks)messan»,
o som säkerligen har samma upphof, som den ofvannämda
i Åbo.
*) Biskopsringen. **) Af Kuusisto, som betyder
granskog.
Sådana äro Åbos eller dess omgifnings äldsta
minnen. De gåfvo den redan varande eller blifvande
staden dess karakter, antydde dess betydelse för det
öfriga landet.
Först 1198 namnes staden Åbo i historien. o
Novgo-roderna härjade då i Finland och nådde ända till
Åbo, som uppbrändes. Detta bevis för stadens tillvaro
50 år efter Erik den heliges besök ger temligen säker
anledning att förflytta dess grundläggning åtminstone
till hans tid.
Finland fick emellertid efter Henriks död sina
egna biskopar, och kyrkan fortsatte under dem att
utbreda kristendomen, att lära och upplysa. Kloster
upprättades, som äfven voro den tidens skolor. Ett
kloster fanns i Finland 1254. Under biskop Magnus
I (fr. 1290) finner man detta kloster i Åbo. Det
har gifvit namn åt en stadsdel. Under denne biskop
gick ock en länge närd plan till en domkyrka i Åbo i
fullbordan. Innan den ännu var fullt färdig och inredd
med den prakt, som ansågs tillhöra en sådan kyrka,
pålystes aflat för dem, som besökte henne. Genom de
gåfvor, som härvid tillflöto, ville man skaffa medel
för hennes behöriga inredning. Slutligen invigdes
hon högtidligen, som vi sagt, 1300 till Jungfru
Marias och S:t Henriks, Finlands skyddshelgons, ära,
och hans ben hitflyttades. Den kulle eller höjd, på
hvilken kyrkan byggts, kallades Unikangas, sömn-eller
hvilokulle, antingen emedan här varit eller nu kring
kyrkan blef en begrafningsplats. Biskopen, åtföljd
af sitt kapitel, tog nu äfven i Åbo sitt säte.
Dessa händelser voro för staden af stor vigt. Den
började att betydligt tillväxa. Kyrkobyggnaden
hade erfordrat en mängd handtverkare af olika
slag. Troligtvis bosatte de sig här. De stora
högtiderna hitförde en hop folk från alla trakter
af landet, hvaraf handeln lifvades och handelsyrket
omfattades med stigande begärlighet af ett växlande
antal män, som derför slogo sig ned på denna
plats. Åbo förblef ock i århundraden Finlands
förnämsta stad, ej blott som den högre odlingens
utgångs- och medelpunkt, utan äfven genom handel,
och näringar, hvartill landets styrelse betydligt
obi-drog, genom vissa företrädesrättigheter, som
tilldelades Åbo till de öfriga städernas förfång.
I början af 1300-talet delades Finland i tre
ståthållare-domen, hvaraf likväl Åbo ansågs som det
förnämsta. Dess ståthållare synes haft någon makt
att befalla öfver de andra i Tavastehus och Viborg.
Förenämde Magnus I var den förste biskop, som
begrofs i Åbo (1308). Hansoefterträdare Kagvald II
anlade Kuusto **) slott l 1/å mil från Åbo. Ända
till reformationen blef detta biskoparnes vanliga
residens. Det skulle tjena biskoparne under dessa
oroliga tider, då Finland ofta var utsatt för
fiendtliga anfall från öster, till skydd och hade sin
egen höfding med behörigt manskap. Likväl skall så
väl detta slott som Åbo stad blifvit 1318 uppbrända
af ryssarne, hvarvid domkyrkan plundrades på sina
flesta dyrbarheter.
En af Finlands mest nitiske biskopar var biskop
Hemming, som ock efter sin död omkring 1365 åtnjöt
dyrkan som helgon. Han befordrade pr ester skåp
et s anseende genom införande af nya embeten och
värdigheter. Så domprostembe-tet i Åbo 1340. Det
första bibliotek i Finland upprättades af honom. Det
var en manuskriptsamling i teologi och kyrkolag och
bestod af 30 volymer. En bok motsvarade denna tid
i värde ett hemman. Dessa handskrifters författare
hörde till medeltidens ypperste. De förärades
åt domkyrkan, som efterhand betydligt ökade sitt
bibliotek. Sex volymer af denna samling funnos ännu
qvar i vårt århundrade, men gingo förlorade i Åbo
brand 1827. Hemming var för öfrigt helt och hållet
en kyrkans man i medeltidsstil. Målet för hans
sträfvande var att öka kyrkans anseende och makt. I
Åbo domkyrka firades ock gudstjensten med största
möjliga prakt. Ett fattighus inrättades i staden
under hans tid, äfvenså en skola, hvari undervisades
i »kyrkosång, grammatik, dialektik och rhetorik»
för blifvande prester. Det skall äfven varit Hemming,
som fäst påfvens och folkets
35*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
