Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åbo. Rudolf Hjärne - Alvastra. -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
staden med dess omgifningar. Blicken löper ut i en
vid, omvexlande krets. Nedanföre utbreder sig staden,
genomfluten af Aura, i vester ser man skärgården
med det inskärande eller omgifvande hafsvattnet,
och i nordost Auras dalgång, åtskilliga kyrkor m. m.
Ännu en offentlig byggnad af mer än vanlig storlek
möter oss i Elementarläroverkets hus. Det begränsar
i vester den rymliga öppna plats, som omgifver
domkyrkan. Hälften af denna plats, närmast skolhuset,
är planterad med en lund af löfträd, ur hvars midt
Porthans kolossala staty af Sjöstrand reser sig. Yr
äro här nära Aura, som i bredd liknar Fyrisån,
liksom dess strandgator påminna om Upsala. Af dessa
är i synnerhet den norra väl bebyggd och tar sig väl
ut från den vestra bron. Aura är ett godt stycke
särdeles vackert infattad i ramar af fint huggen
ljusgrå granit. Derifrån höjer sig en grönskande
gräsmatta, som vid gatan begränsas af lummiga löfträd.
Vi begifva oss nu i norra delen af staden och vandra
den breda gatan förbi societetshuset upp till stora
torget. Här i hörnet till venster ligger teaterhuset,
och der borta i hörnet snedt Öfver torget ser du ryska
kasernen och ej långt från dess högra sida den lilla
ryska kyrkan med grön kupol. Man synes alltför hastigt
upplåtit den rymliga platsen till detta tempel, ty
nu saknas utrymme för ett behöfligt nytt rådhus, som
just här haft sin rätta plats. Man har lärt sig inse
det och sänder en och annan sned blick mot kyrkan.
Åbo har sin största utsträckning i öster och
vester. Gatorna äro i allmänhet temligen breda. I
deras benämning
finner man ej, såsom i Helsingfors, något som påminner
om det nya herradömet. Här talas också endast svenska
och finska; det senare af en del af den tjenande
och arbetande klassen. Lefnadssättet synes enkelt,
tillförseln god. Finland har alltid i sina bättre
dagar varit en korn- och matbod för Sverige. Det är så
än, åtminstone längre norr ut, kring Vasa. Hernösand
och Sundsvall lefva sommartiden till en stor del af
finsk mat.
Af Åbo omgifningar hafva vi i de historiska
teckningarna nämt de märkligaste. Vi vilja nu endast
säga ett ord om Runsala. Det är en stor ö strax
vester om staden. Man kommer dit på vatten eller
land, men alltid med det gamla slottet på höjden
öfver sig. Detta ser väl ej nu ut som i forna,
lysande dagar, det är gammalt och grånadt, härjadt
och plundradt, men hvilka minnen allt från hedenhös
gömmer det ej i sitt tysta sköte! Vi gå det förbi
och på en lång bro öfver till Runsala. Denna ö var
fordom statens, en jagtmark, men öfverlåten åt staden
har den öppnats för enskilde att der bygga och bebo
lämpliga sommarvillor. Den som har råd, skaffar sig
ock här gerna en bostad. Här är skugga och svalka,
här är grönt och blomsterrikt, och vatten saknas
ej. Bland annat finner man här ett minne af skalden
Michael Choraeus. Det är »Chorsei källa», infattad
i granit. Men det är med vattnet här som med den
forna universitetslärdomen och poesien, det är i det
närmaste bortsinadt. Och med detta minne från Åbos
forna gyllene dagar i den högre odlingens solljus
säga vi den vänliga staden farväl och önska den en
lycklig framtid.
Rudolf Hjärne.
en leende och behaglig trakt af Östergötland, Vestra
Tollstads socken, vid södra ändan af Omberg, nära
Vettern, två mil från Vadstena ligger Alvastra forna
kungsgård, nu öfversteboställe vid kongl. första
lifgrenadier-regementet. Vid nuvarande mangården å
nämda militärboställe återfinnas, omgifna af en lund
af lummiga bokar och almar, ruinerna af Alvastra
kloster, i sitt slag måhända de skönaste i vårt land.
Alvastra kloster, det första kloster som inrättades
i Sverige och det första abbotsstift i Skandinavien
och Tyskland, skall ha blifvit anlagdt omkring
år 1140 af konung Sverker I:s gemål Ulfhild eller
Alfhild. Åtminstone gjordes anläggningen på hennes
bekostnad, efter hvad som kan in-hemtas af biskop
Brasks bref till konung Gustaf I, deri det heter:
»Alvastra vartt funderet aff Kung Svercke aff hans
Hustru Drottning Ullvilla morgongåfvo, gammalt frelse,
som fundationen clarlige bevisar.»
Efter denna drottning Alfhild uppgifves också
klostret i fråga ha erhållit sitt namn, som först
var Alfhildsstad eller Alfhildsrum, hvilket med tiden
förändrades till Alvastra och på latin Alvastrum.
I början var Alvastra kloster ringa och ett hemvist
för några benediktinermunkar. Men konung Sverker,
som från hedning blef ifrig katolik, utvidgade
efterhand den nya stiftelsen, och insatte der de
i riket inkomna och mycket berömda cistercienser-
eller bernhardinermunkarna.
Hvad konung Sverker begynt, fullbordade sonen konung
Carl VII, de kungliga föredömena följdes af andra
förnäma och högt uppsatta personer, och snart blef
Alvastra kloster genom donationer och testamenten
ett af de rikaste och mest ansedda i norden. Bland
dess välgörare nämnas sålunda herr Magnus Johansson
1293, uplandslagmannen hr Birger Pedersson 1314,
hertigarna Erik och Valdemar uti Nyköpings torn 1318,
utom flere andra, som ditsatte sina barn eller sjelfva
derstädes tillbragte sina återstående dagar. Fyra
konungar af den Sverkerska ätten jemte deras gemåler
och barn ligga här begrafna, nemligen: Sverker I,
Carl VII Sverkersson, Sverker II Carlsson och Johan
I Sverkersson. Dessutom erkebiskop Stefan, jarlen
Birger Brosa, riksrådet och
lagmannen Ulf Gudmarsson, den ryktbara S:t Britas man,
riksrådet Johan Christersson Vase, riksrådet Eggert
Krum-medick m. fl.
Detta klosters stora anseende framför andra af
samma orden kan ibland annat inhemtas deraf, att
när något cister-cienserkloster skulle byggas i
riket, tog man alltid förut råd af Alvastra abbot,
med hvilkens bifall det nya klostret först erhöll
sitt namn; dess anseende bevittnas vidare deraf,
att det utskickat kolonier till Interö, Longenäs,
Värnhem och Juleta; och slutligen deraf att munken
Stefan valdes härifrån år 1162 till Sveriges förste
erkebiskop. Påfven Bonifacius XI stadfäste år 1397
abbotens i Alvastra visitationsrättig-heter till
Skokloster. Klostret var till och med en asyl, dit
sjelfva det förolämpade majestätets arm ej förmådde
intränga, hvarför ock biskop Brynolf i Skara, då han
råkat i oenighet med konung Magnus Ladulås, tog sin
tillflykt till Alvastra, och vistades här i tvenne år,
till dess han återfick sin konungs nåd.
Med detta sitt stora anseende egde klostret äfven
en ofantlig rikedom. Biskop Rhyzelius anser det vara
för vidlyftigt att uppräkna alla de gårdar, qvarnar,
fiskerier och andra lägenheter, som tid efter annan
genom donationer, testamenten, köp och byten kommo
under dess ego. Hemmanen på Omberg ha, enligt gamla
handlingar, varit klosterhemman, och sannolikt har
större delen af den kringliggande trakten lydt under
Alvastra. Bland andra skatter egde klostret också
ett vackert bibliotek.
Den förste abboten i Alvastra var Gerhard från
Clair-vaux, hvilken, helt ung, dertill invigdes af den
helige Bernhard, och som, sedan han förestått Alvastra
i fyratio år, 1190 återvände till Frankrike för att
der sluta sina dagar. Den siste Älvas trä-abboten var
Thorkel år 1520, då klostret genom lutheranismens
införande började falla i anseende och inom kort
förlorade hela sin betydelse. Af dess priorer har
man endast reda på en enda: Petrus Olavi, ryktbar
in- och utomlands för sitt snille; han åtföljde
S:t Brita på hennes pilgrimsfärd till Compostella,
Rom, Neapel och Jerusalem, såsom hennes biktfader,
år 1350; skref mycket om S:t Britas uppenbarelser;
författade psalmer och ordensreglor; dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
