Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alvastra. -g. - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Vadstena 1390, och begrofs med mycken ståt
i Alvastra af biskop Nicolaus i Linköping och
Alvastra-abboten Tydhemann.
Genom Vesterås recess kom Alvastra kloster 1527 under
kronan. År 1528 erhöll riddaren Börje Nilsson det
i förläning, med vilkor att han skulle försörja de
qvarblifna ålderstigna nunnorna samt årligen till
kronan betala en viss afgift. År 1545 och följande
år, då Vadstena slott var under byggnad, blefvo
en del af klostrets murar nedbrutna och stenen
förd till Vadstena. En mängd grafmonumenter måtte
härvid ha gjort sällskap. Grefve Per Brahe hade
länge med höga vederbörandes goda minne fört tegel
af gamla Alvastra kloster till Visingsö; det blef
honom slutligen förvägradt af Konung Johan III,
som umgicks med planen att återupprätta Alvastra,
men hvilket uppsåt ej kom till verkställighet. Af så
fast byggnadsart var dock klosterkyrkan, att ännu i
förra seklet ett förslag kunde framkastas om hennes
iståndsättande till en ståtlig sockenkyrka. Vildast
framför vandalismen mot denna sköna lemning af
medeltidens konst under de sista decennierna af
förra och de första af detta århundrade, då man
tillgrep qvaderstenen för nybyggnader vid angränsande
egendomar och brände kalk af det forna templet. Först
under senare hälften af 1820-talet vidtogos några
åtgärder mot förstörelseverkets fortsättande, och
hvilka ledde till framläggande i dagen af hvad som
då var qvar. Detta bestod i föga betydliga lemningar
efter klostret, men ansenligare dels grundmurar,
dels murar, pelare m. m. efter kyrkan, hvilken
derefter beräknas ha innehållit ett treskeppigt
långhus, tvärskepp, chor med rak altarvägg,
och sidokapeller utefter tvärskeppets östra sida
och delar af choret. Mellanskeppet har haft 89
1/2 fots längd, 23 1/4 fots bredd, 36 1/2 fots höjd;
sidoskeppen hade 61 2/3 fots längd, 12 1/2 fots bredd,
23 1/2 fots höjd, och voro skilda från det förra af
fyra par pelare; tvärskeppet var 77 1/2 fot långt,
24 1/2 fot bredt, choret 30 1/4 fot långt, 21 till 23
fot bredt. Vid tvärskeppets södra gafvel har legat
en utbyggnad, sannolikt begagnad till sakristia,
och der konung Sverkers graf skall ha funnits;
vid norra sidoskeppet en annan yngre utbyggnad
med Ulf Gudmarssons till Ulfåsa, S:t Britas mans
graf. Kyrkans yttermurar hålla 3 1/4 fot i tjocklek,
pelarne 3 1/2 fots sida. Stilen har både af spetsbåge
och rundbåge. Hela byggnaden, åtminstone allt det
äldre, har varit af Ombergs kalksten. Hvad som ännu är
att se har utom grundmurarna hufvudsakligen hört till
mellanskeppets vestra och tvärskeppets södra delar,
södra pelarraden o. s. v. Bland sjelfva klostrets
lemningar upprinner en källa.
Med Alvastra står namnet Ålebäck i så nära
samband, att de till och med tros ha ett gemensamt
ursprung. Vid Folkungarnas uppresning under Knut Långe
mot konung Erik Läspe 1229 hölls ett fältslag den
28 November samma år, hvaruti den kungliga hären led
ett stort nederlag och konungen sjelf måste fly till
Danmark. Rimkrönikan och inskriften på konung Eriks
grafsten i Värnhems kyrka nämna att detta fältslag
stått vid Alvastra; andra åter säga att det stått
vid Oluström. Ett ställe med detta namn finnes icke
inom Östergötland, der man likväl med bestämdhet vet
att drabbningen försiggått. På grund häraf har den
gissning framkastats, att detta namn kunde vara en
misskrifmng eller missläsning, så att det borde vara
Alu- eller - kanske Aleström, i stället för Oluström,
och från denna gissning leder man sig till den
förmodan, att gården och, efter den, klostret Alvastra
har sitt ursprungliga namn, icke af drottning Alfhild,
utan af den i trakten framflytande bäcken Albäcken,
som i äldre tider tyckes varit kallad Alström eller
kanske Alfström. Ett hemman, som låg vid denna ström
och nu är afhyst under Alvastra gård, hette fordom
äfven Aleström, senare Ålebäck, då strömmen blifvit
mindre, och utsäges nu Ålebäck.
Det leende landskapsparti från Ålebäckstrakten, som
vår tecknare liksom till kontrast mot den allvarsamma
klosterruinen framlagt, har en gång varit scenen för
ett gräsligt dåd. Det var nemligen här, som konung
Sverker I fann sin bane. Omständigheterna vid denna
tilldragelse voro följande: Konung Sverker vistades
ofta i sin hembygd Östergötland. Om vintern 1155
var han äfven der och bodde någonstädes i Vestra
Tollstads socken, kanske på Alvastra. Seden var den
tiden att hög och låg julnatten färdades till kyrkan
för att bivista Christi födelsefest. Konungen begaf
sig i sådan afsigt natten till juldagen nämda år
till Tollstads kyrka, åtföljd af sin stallmästare
eller hästasven, såsom denne funktionärs titel på
den tiden lydde. Kommen till Ålebäcks bro, icke långt
från Alvastra, blef han oförmodadt öfverfallen af sin
egen hofman och på stället mördad. Nidingsdådet tros
hafva blifvit begånget på föranstaltande af danske
prinsen Magnus Henriksson, hvilken eftersträfvade
konungatronen i Sverige och sedermera lät halshugga
Sverkers efterträdare, Erik den helige, för att vinna
detta ändamål. En tradition i orten förmäler att
konung Sverkers baneman efter begånget brott flytt
öfver till en konung i Vestergötland, hvarest han
berömde sig af sin bragd, men hvilket öfvermod hade
den följden att han blef gripen och återsänd till
Östergötland, der han på sandhöjden mellan Alvastra
och Vettern blef kokad i en kittel. Stället, der
konungamordet föröfvades, blef utmärkt med en hög
sten. Länge stod detta minnesmärke, för hvilket
vandraren blottade sitt hufvud, vid Ålebäcks bro
norr ut på en åker nära vägen, tills egennyttan för
några sädesax mera nedstörtade stenen 1731. Sedan
den tiden saknar stället hvarje minne af den sorgliga
tilldragelsen.
För öfrigt har hvarken konung Sverkers fromma lefnad
eller hans tragiska slut förmått mildra historiens
stränga dom öfver denne monark, som satte sin storhet
endast i gudaktighetsöfnningar och sin berömmelse
uteslutande i främjandet af kyrkans ära och fördelar,
som hvarken förmådde styra sitt folk med lag och rätt
eller skydda sitt rike med mod och vapen. De tvenne
ödesdigra besluten på Linköpings möte, genom hvilka
svenska folket gjordes vapenlöst och skattskyldigt
under Rom, voro sannerligen ej heller egnade att
framställa konung Sverker såsom förtjent af att lefva
i vördad och tacksam hågkomst hos en nation, som i
alla tider varit öm om sin frihet och sjelfständighet.
–g.
-
Anekdotvurmarne.
Berättelse af Jo. Jo.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
6.
Ett besök i ett gökbo.
»Håhå, låt gå! Tack, tack, min kära Ville! Sätt min
rock på sin vanliga krok! Hvad är det klockan
slår i kyrktornet?»
»Tre qvart till sex, herr tullförvaltare!»
»Kunde just tro det. Gökarna ä’ inte komna ännu,
de komma inte förr än sex. Kände mej just liksom lite ruskig
i dag, derför gick jag litet tidigare hit som sologök
och läser tidningarna så länge. Håhå, låt gå!
Ge mig en ’förberedare’, min kära Ville, en liten arracksgök
med citron. Der är pengar, och der är tio öre
drickspengar! ’Litet uppmuntran gör godt ibland’, sa’
skomakaren, slog pojken med spannremmen. Hi, hi, hi,
ha, ha, ha, ha! Håhå, låt gå! Tja-tja!»
Det var tullförvaltar Polle Hakonsson, som pustande
och småleende höll detta samtal med kypar Ville på
stadshotellet, medan han i de »enskilda privatrummen»
inväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
