Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paganini. Af Wilh. Bauck. (Forts. och slut fr. sid. 296.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r
299
»’Ack, kära herre, inte är det så svårt att spela på
en sträng! Jag är också musikant och har för denna
gång fördubblat mitt körpris för att i morgon kunna
få höra herr Paganini/
»Detta blidkade mig: Der har du då 5 floriner, och
der har du också en biljett till hr Paganinis konsert
i philharmoniska salen.
»Konserten skulle jäst börja, då en vaktmästare
anmälde att en karl i sluskig tröja med all makt
ville in och påstod sig ha fått en biljett. Jag lät
karlen släppas in och hoppades att han skulle förlora
sig bland mängden i den öfverfyllda salongen. Men min
kusk trängde sig längst fram bland de förnäma damerna,
väckte allmänt uppseende och väsnades med dundrande
applåder i tid och otid.
»Konserten var till ända, och jag tackade himlen att
ingen skandal inträffat. Men följande morgon klef en
karl oanmäld in i mitt rum, hvilken befanns vara den
bullersamma kusken från gårdagen. I första förargelsen
ville jag kasta ut karlen, men han såg så ödmjuk ut
att jag lät honom stanna qvar.
»Diavolo! Hvad vill du?
»’Excellenza, jag ville be er om en stor
välgerning. Jag har fyra barn, jag är en fattig
stackare och er landsman; ni är rik och har ett rykte
utan like. Ni kan, om ni vill, äfven göra mig rik
och lycklig.’
»Och hur skall det gå till?
»’Tillåt mig bara skrifva med stora bokstäfver bakpå
mitt åkdon: Paganinis favoritvagn?
»Grå åt fanders och skrif på din vagn hvad du vill!
»Karlen var icke dum. Inom ett par månader var han i
"Wien mera känd än jag sjelf, och genom sin inskrift
förvärfvade han sig en betydlig förmögenhet. När jag
efter ett par år återkom till Wien, hade denne kusk
redan förtjent så mycket, att han kunde köpa samma
hotell, i hvilket jag tagit in. På två år hade han
samlat en förmögenhet af 100,000 floriner, och sin
droska sålde han dessutom för 50,000 floriner till
en rik lord,»
Sedan Paganini i 6 år uti Österrike, Tyskland och
Polen firat triumfer, kom han 1831 till Paris.
En konstnär, sådan som Paganini, kunde aldrig under
mera gynnande förhållanden uppträda i Paris. En stor
politisk stöt hade skakat samhället och genom sina
verkniDgar elektriserat allas sinnen ; en glödande
fläkt gick i synnerhet genom den litterära och
artistiska verlden. Man finner hvilken till det
yttersta spänd väntan denne konstnär skulle väcka.
Det var den 9 Mars 1831, som Paganini för första
gången i Paris lät höra sig i stora operans
salong. Ingen som bevistade denna konstfest skall
glömma densamma. Hela den högre aristokratien,
alla konstvänner, artister, modets representanter,
damernas beau monde, alla utmärkta främlingar, voro
synliga i Académie royale de Musigue. I allas ögon
brann den spändaste väntan. Redan började publiken
visa sig otålig, då plötsligen ridån uppgick och den
berömde mästaren framträdde. Instrumentets första
toner framkallade en tystnad så djup, att ej det
varsammaste andedrag kunde märkas. När åhörarne
förnummo de underbara konststyckena, så fattades de
liksom af en svindel-, men i den mån konstnären lät
sina melodiska iugifvelser skimra i sin fulla glans,
öfvergick förvåningen till en hänförelse, som nästan
stegrades till ett slags raseri. Alla hans konserter
funno samma anklang, som ännu ökades då han 1834 för
andra gången besökte Paris.
Pariserpressen kunde knappast finna ord för att sjunga
hans lof. Escudier, hvars skildring vi här följt,
yttrar med äkta fransk svada:
»Ironiskt som Byrons Don Juan, fantastiskt som ett
nattstycke af Hoffmann, melankoliskt drömmande soni
en dikt af Lamartine, vildt och glödande som ett
tordönsord af Dante, ljuft som en melodi af Schubert,
uttryckte Paganinis spel alla hjertats känslor,
alla naturens toner; det utvecklade en dra-
matisk bild med gripande sanning, och utöfvade
en magisk
kraft, som ej den böjligaste menskliga stämma förmår
uppnå.»
Så visade sig Paganini vid sitt första uppträdande
i Paris.
En aftonstund den 21 Juni 1831 höll ett nästan
oräkneligt antal åkdon på Regentstreet i London. I
lord Hollands salonger hade ett valdt och lysande
sällskap församlat sig; man såg här den gamla adelns
förnämsta personligheter, äfvensom parlamentets,
konsternas och vetenskapernas ryktbarheter. I allas
ansigsdrag uttalade sig samma spänning, samma lifliga
otålighet: Paganini var kommen till London och skulle
i lord Hollands salonger för första gången förtjusa
verldsstadens förnämsta notabiliteter.
Konstnären utvecklade ock denna afton sin
beundransvärda konst i hela dess magiska kraft. Han
var ömsom sublim, passionerad, svårmodig, glad,
lekande, kokett, behagfull. Paganini spelade ovanligt
länge, men församlingens hänförelse svalnade ej
ett ögonblick. Ändtligen tystnade han. Alla trodde
konserten vara slutad, men Paganini hade endast velat
samla sina krafter till utförandet af det jätteverk
som skulle sluta denna märkvärdiga afton.
På ett tecken af lorden slocknade på en gång alla
ljusen i salongen. I detta djupa mörker uppsteg
ett fruntimmer, en bekant improvisatris, och
extemporerade i långsamt och mar-keradt föredrag
en dyster sensationsnovell i Anna Radcliffes mest
fasaväckande maner. Dikten var såsom poesi föga
originell, men högligen tacksam i deklamatorisk och
musikalisk behandling. Resumén är följande:
En son fläckade sina händer med sin faders blod för
att bernäktiga sig hans skatter, dem dock den unge
mannen snart bortslösade på lastens stråt. För att
tillkämpa sig nya rikedomar och döfva samvetsqvalen,
som oupphörligen gnagde honom, störtade han sig i
sjöröfvarlifvets vilda och brottsliga äfventyr. Efter
några år egde han guld i öfverflöd, och återvände
nu till sitt fädernesland, samt återköpte det gamla
götiska slott som tillhört hans förfäder. Men dess
torn tycktes svigta vid hans åsyn, hans underhafVande
flydde vid hans annalkande, skräckfulla syner,
hemska vålnader förföljde honom dag och natt. Hans
faders blodiga skugga förjagade hvilan från hans
läger. Slutligen, sedan skaldinnan låtit förbrytaren
genomgå hela skalan af fasor och skräckbilder, lät
hon en gräslig demon under ett nattligt åskväder
bortföra honom.
Till detta hemska stoff improviserade Paganini en
musik, som till alla delar stod i samklang dermed. I
samma mån skaldinnan utvecklade handlingen, öfversatte
ock konstnären med sina trollska toner alla dess
moment er: samvetsqvalen, orgiernas vilda excesser,
åskvädrets raseri, sinnesskakningarne, spökscenerna -
allt skildrades med den mest hänförande glöd. Säkert
har aldrig någon virtuos utvecklat en sådan konst.
Man föreställe sig hvilken verkan denna märkvärdiga
scen måste framkalla. Alla åhörarne voro djupt
skakade, äfven de modigaste bleknade, och hvad
damerna beträffar, så hade flera afsvimmat under
denna uppenbarelse af snillets makt *).
, (Följande har berättats af en bland Paganinis
värmer, som var närvarande vid tillfället.)
Den 27 Maj 1840 rörde sig i Nizza en ansenlig
menniskomassa till en offentlig byggnad; från alla
håll tillströmmade nyfikna och frågade:
»Hvad står på?»»
»Det är ett blindt allarm», sade en.
»Elden, är lös», ropade en annan.
»Åh nej», sade en kryddkramhandlare likgiltigt,
»det är ingenting, Paganini är död, det är alltihop.»
Hr ** banade sig en väg genom mängden till den trånga
gata der Paganini bodde. I trappan mötte han en
gråtande flicka med en börs i handen. På tillfrågan
hvarför hon
*) Denna scen liar berättats af ett ögonvittne;
kännare af Paganinis spel finna den ock fullkomligt
öfverensstämma med hans underbara fantasi och makt
öfver sin konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
