Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emigrantens återkomst. Gustaf v. H. - Paganini. Af Wilh. Bauck. (Forts. och slut fr. sid. 296.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 298
Men ack, från drömmen med krossadt hjerta Till
verkligheten jag väcktes opp; Jag kan ej tolka min
grymma smärta Då bittert gäckadt jag såg mitt hopp.
Till sist jag måste med blygsel tigga Ett knappt,
af tårarna fuktadt bröd; Nu måste andra till last
jag ligga, Ack, hemma led jag ju ingen nöd.
Då grep mig längtan till fosterjorden, Jag ville hem
till min bygd igen, Jag ville återse höga norden,
Jag ville famna hvar trofast vän.
Här är jag nu - men hvad står mig åter?
Hvar äro syskon och mor och far?
De äro döde; ej mer begråter
En mor sin älskling, som fjerran var.
Djupt under tysta och kalla mullen De slumra ljuft i
sin lugna borg; Och sonen fäller sin tår på kullen,
Men ack, de höra ej mer hans sorg.
O hulda Svea, så stor i ära,
En enda önskan mig återstår:
Red mig en graf i din famn den kära,
Och glad till hvila jag hädan går.
Gustaf v. H-
Paganini.
Af Willi. Ba-uek.
(Forts, och slut fr. sid. 296.)
?edan Paganini i 19 år kringrest uti Italien, lemnade
han 1828 sitt hemland, och här börjar hans stora
epok. I Wien elektriserade han alla, man talade
blott om den store undermannen - och derefter
fortsatte han sitt triumftåg genom hela Tyskland;
sedan (1831) kom ordningen till Paris och London,
der han förvärfvade millioner. Är 1834 återvände han
till Italien, der han köpte sig en präktig villa i
närheten af Parma och lefde någon tid i stillhet;
men ett par år derefter dref hans rastlösa ande honom
åter ut på nya färder. Öfverallt åtföljdes han af sin
son, Achilles, på hvilken han slösade all den ömhet,
all den gränslösa kärlek, hvaraf hans glödande själ
var mäktig. För honom samlade han skatter, för honom
uppoffrade han den hvila, den beqvämligbet som hans
svaga helsa så väl behöfde; också hade han aldrig
hjerta till att hålla sin afgud i styr. En konsertdag
kom en vän till Paganini för att åtfölja honom till
teatern, der han skulle uppträda, men fann allting,
instrumenter, penningar, ur, dosor, linne kringströdt
i vildaste oordning, och mästaren sjelf fäktande med
Achilles, som segerrikt angrep honom med sin träsabel
»Hvad tänker ni på?» sade den besökande; »har ni
glömt er konsert? Tiden lider!»
»Ja, ja, men ni ser ju att Achillino vill leka
soldat! Stackars barn, han har så ledsamt! Nå,
skynda dig pojke, jag är ju sårad och har redan
sträckt gevär!»
Men pojken var ej nöjd förrän fadren stupat.
»Nu fort på med kläderna», sade vännen.
»Ja, det är snart sagdt! Achillino har ju undangömt
alla mina plagg! Hvar har du gjort af dem, din
krabat?»
Men Achillino aktade sig att förråda något, och
Paganini måste mödosamt sammanleta sina persedlar:
fracken låg undanpetad i violinlådan, västen under
byrån och skorna under kuddarne i sängen. I sista
ögonblicket blef han färdig, hvarpå man skyndsamt
begaf sig i väg.
Achillinos moder var den utmärkta sångerskan Antonia
Bianchi, som i 5 år följde Paganini på hans resor
och sjöng i hans konserter. Detta fruntimmer var
högst älskvärdt, men tillika så ansatt af svartsjuka,
att Paganini, för att berga lifvet, slutligen måste
skilja sig från henne, dock icke utan att bereda
henne en fullt oberoende ställning.
Dyrt måste mästaren plikta för sina triumfer
och sina skatter. Hans nervsystem var ruineradt,
äfvenså underlifvet, och lungsoten, som tärde på
hans lifstråd, lade honom efter 15 års lidande i
grafven. Olyckligtvis använde han oupphörligt den
s. k. lifstirikturen af Leroy, som ådrog honom de
våldsammaste konyulsioner och nervskakningar, dem
han dock försäkrade vara helsosamma och nödvändiga
kriser. Hans apparition då han uppträdde, var ock
verkligen spöklik:
*) Denna ytterliga svaghet infann sig dock först i
hans senare period.
»Efter ouverturen kommer Paganini med hastiga,
osäkra steg i orkestern. Der står nu den långa
afmagrade gestalten i en gammalmodig svart frack,
hängande kläder, med krökt knä, endast själ och
knotor, blott så mycket kropp som behöfs för att
sammanhålla den halft upplösta figuren. De svarta,
nedhängande lockarne, det krusiga kindskägget infatta
ett lång-lagdt dödsblekt ansigte med skarpt krökt
örnnäsa och fast sluten mun, hvars dystra allvar
bildar en sällsam kontrast mot glöden i det mörka
ögat. Om anletsdrag, bärande snillets prägel, oaktadt
sin sträfhet kunna kallas sköna, så är detta ett skönt
hufvud, hvars anblick genast måste väcka deltagande
och fängsla intresset.»
»Men med det första stråkdraget är hela den bräckliga
gestalten förvandlad: alla muskler spännas såsom
genomströmmade af ett elektriskt flaidum, de
långa magra fingrarne slå med jernkraft ned på
strängarne, och stråken flyger Öfver dem som ett
blixtrande svärd. Men derefter följer reaktionen -
efter konsertens slut nedsjunker han darrande efter
den oerhörda spänningen, nästan vanmäktig, hvad man
talar till honom förstår han knappt ~ till dess han
hinner samla sig till ett nytt storverk *).»
Den exempellösa entusiasm, som Öfverallt mötte
konstnären, förledde honom ej till sjelfförgudning,
och benämningar sådana som virtuosernas konung,
violinens gud, väckte blott hans löje. Ej sällan
hörde man honom yttra: »Ofta har jag spelat till
den talrika allmänhetens belåtenhet, men icke alltid
till min egen, ty jag har vant mig att här göra en
sträng skilnad: just det som så ofta hänför publiken,
tillfredsställer sällan mig sjelf, och mitt spel
förekommer mig oftast under det hvad det borde vara.»
- Detta är ock kännetecknet på det äkta snillet, hvars
blick ständigt är fästad på idealet, oupphinneligt
i dess fulla renhet.
Innan vi låta Paganini lemna Tyskland, må vi omtala en
liten rätt komisk anekdot från hans vistande i Wien,
som han stundom plägade berätta:
»Jag promenerade en afton och roade mig med att
betrakta österrikarnes godlynta ansigten, då jag
plötsligen öfver-raskades af ett slagregn med
åska. Jag sökte få plats i en fiaker, men kuskarne
förstodo icke mitt språk och lemnade mig i sticket;
en förstod mig ändtligen; han var en italienare,
en äkta komplett italienare.
»Huru mycket begär ni för färden?
»’Fem floriner, lika mycket som Paganini tar för
en konsertbiljett/
»Huru, din slyngel, skall du begära lika
mycket? Paganini spelar på en sträng, och tror du
dig om att köra din vagn på ett hjul?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
