Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kiselsinter-terrasserna vid sjön Rotomahana. S. Berggren - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. IV. Hafvets herrskarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
solfatarer och fumaroler. Midt emellan sjön Taupo och
hafvet finnas tre större och flera mindre sjöar. Kring
en af dessa senare, Eotomahana, den varma sjön,
hvars vatten till följe af de många från sjöns hotten
uppstigande varma källådrorna har en temperatur af
20 ° till 40 ° C., finner man i rikligare mått än
annorstädes representanter af alla dessa slag af
vulkaniska företeelser. Derjemte tillkommer här en
med utbrotten af kokande vatten från jordens inre i
sammanhang stående hildning af utomordentlig skönhet
och som ej torde ha sin like på något annat ställe
på jorden.
Der finnas nemligen tvenne stora varma källor,
en på hvardera sidan om nämda lilla sjö, helägna
på bergsluttningen ungefär 80 fot öfver dess
yta. Källornas yta är 50 till 80 fot i diameter. Deras
ned öfver sluttningen till sjön rinnande vatten har
under tidernas lopp afsatt den i vattnet upplösta
kiselsyran i’form af kiselsinter, som bildat en
otalig mängd af halfcirkelformiga terrasser. Dessa
marmorhvita eller svagt ros enfärgade terrassers
skapnad och färg ådraga sig hvarje besökandes
beundran.
Den ena af bifogade bilder visar Kotomahana-sjön
jemte den s. k. hvita terrassen, af Maorierna kallad
Te Tarata, sedda från sjöns nordvestra hörn. Den
andra är den s. k. röda terrassen, Otuka puarangi,
belägen vid vestra stranden. Hufvudbassinerna ligga
i bottnen af stora kratrar, urhålkade
i berget och öppna i riktning mot sjön. Vattnet uti
dem, hvars värmegrad är nära kokpunktens, har en
vackert azur-blå färg, hvilken meddelas åt de täta
moln af vattenånga, som derur uppstiga. Vandrar
man nedåt från hufvudbassinen, så passerar man,
på en sträcka af 200 till 300 fots längd, den ena
afsatsen efter den andra, den ena öfverträffande den
andra i skönhet. Det är som vandrade man utför en
marmortrappa, hvars stora ytor äro på det sirligaste
sätt utarbetade. Den hvita färgen har här och der en
lätt anstrykning af rosenrödt, i synnerhet märkbar
hos den sist anförda. Större antalet af trapporna
eller afsatserna innehåller en stor naturlig
vattenbassin af ända till 6 å 8 fots djup i midten,
blifvande småningom grundare mot kanten. Vattnet,
som i de Öfversta är nästan kokhett, i de nedersta
deremot endast ljumt, har samma azurblåa färg som
hufvudkällans och fyller vanligen bassinen ända
upp till den något upphöjda brädden, hvarifrån det
i ett tunnt lager under beständigt porlande och
plaskande silar öfver väggen ned uti de följande
bas-sinerna. Dessas kanter äro fint strimmiga af
krusiga linier och behängda med stalaktiter. Med
afseende på så väl terrassernas form som deras ytors
utarbetning likna de mera ett konstverk än ett verk
af naturen. Materialet, hvaraf de äro bildade, är så
rent, dess färg så mild och behaglig, dess yta så fint
tecknad, att man nästan drager i betänkande att träda
med sin fot på denna grund. ,_. ^
.r ° S.
Berggren.
iur
Af a. c. Witt.
IV. Hafvets lierrskarinna.
historia.
"Ät böljan ständigt står min håg, Mitt element är
vattnets våg-Dess dofva sorl min Ijufsta sång Vid
sommarvindens lätta gång." D-n.
/enedig, denna underbara stad, der man har kanaler i
stället för gator, och gondoler i stället för vagnar,
kallades och var under större delen af medeltiden
»Hafvets drottning». Venetianarne voro då verldens
förnämsta sjömän, deras handel och sjöfart sträckte
sig öfverallt, och rikedomarne, som derigenom
samlades, voro oerhörda. Hamnen var uppfylld af
fartyg, som hemförde dyrbara varor, och de praktfulla
palatserna i staden företedde all möjlig lyx och
öfverflöd. Denna glansperiod är längesedan slut,
och nu qvarstår staden såsom ett storartadt monument
af medeltidsaristokraternas makt och prakt. Sextio
stora palatser äro obebodda och utbjudas till salu,
utan att någon vill köpa dem. En del andra, fordom
bebodda af statens rikaste och mäktigaste familjer,
äro nu inköpta till hoteller för resande och bebos af
nyfikna turister, som komma dit för att se »Suc-karnes
bro», inqvisitionsfängelserna och dogernas palats.
Ingen stad kan med mera skäl kallas sjöstad
än Venedig, ty der har man de med hafsvattnet
fyllda kanalerna tätt intill fasaden af hvarje
hus. Stora landen går i form af ett S igenom hela
staden, varierande i bredd från etthundraåttio till
trehundrasextio fot, samt med ett djup af ända till
tjugofem fot. Hamnen och de mindre kanalerna äro i
allmänhet tolf till femton fot djupa.
Innan Portugals sjömän upptäckte vägen omkring
Godahoppsudden till Ostindien, hade venetianarne
slagit under sig nästan all handel med ostindiska
varor, hvilka dels medelst karavaner fördes till
Constantinopel och andra levantiska hamnar, dels
sjövägen genom Eöda hafvet sändes till näset vid
Suez och vidare landvägen till Alexandria, samt genom
venetianska fartyg afhemtades och spriddes Öfver hela
den då kända verlden. Venetianarne ansågo ej heller
under sin värdighet att vara de förnämsta slafhandlare
på Medelhafvet.
Under korstågen hade de venetianske sjöfarande en
särskild förtjenst genom att öfverföra trupper och
krigsförnödenheter
från Europa till Palestina. De fartyg, som återvände
från sådana resor, hade till barlast jord från »Det
heliga landet», hvilken i Frankrike och andra länder
betalades högt af fromma, vidskepliga kristna, som
dermed fyllde sina kyrkogårdar, i tanke att i sådan
jord hvila sällare än i någon annan. Det kunde väl
någon gång hända, att jord från andra ställen såldes
under namn af palestinajord, och detta medförde just
ingen olägenhet, ty de döde voro lika belåtne med
den jorden. Åtminstone har man aldrig hört att de
förklarade något missnöje.
En högst indrägtig handel drefs under medeltiden med
reliker. Den tidens lyxartiklar voro förnämligast
relikerna, och aldrig har någon verldsdam med mera
längtansfulla blickar skådat ett dyrbart juvelsmycke,
än en af den tidens kristna betraktade en gammal
benknota af något föregifvet helgon. Då de sjöfarande
vid återkomsten från Palestina medförde bitar af
Christi kors (hvilka inom parentes sagdt nu hunnit
blifva så många, att en fransk författare, Rogissard,
yttrar: det han såsom god katolik ej vill gifva rum
åt någon otro, men att de trästycken af Christi kors,
som på olika ställen förevisats honom, varit af flera
olika trädslag och att om de alla voro samlade, skulle
etthundra mulåsnor knappt förmå att fortskaffa dem),
taggar ur törnekronan, benskärfvor af Johannes döparen
och dylikt, kunde de alltid vara säkra på att träffa
någon enfaldig stackare, som tyckte sig ej nog högt
kunna betala en dylik raritet, om hvars äkthet man
ej hyste något tvifvel.
Utom sjelfva staden egde venetianska republiken
ett beskedligt landområde. Under korstågen
vunno venetianarne genom grekiska kejsaren stora
företrädesrättigheter i Le-vanten, der åtskilliga
hamnar ställdes till deras oinskränkta förfogande.
En egendomlig företeelse i Venedig är gondolerna,
hvilka än i dag hafva samma form som för
flera århundraden tillbaka. De äro långa, smala,
flatbottnade båtar, med däck öfver de mycket spetsiga,
uppspringande för- och akterändarne. Midt på båten
är ett slags hytt eller ruff, snarlik öfre delen
af en likvagn, hvaruti passagerarne hafva sin
plats. Denna in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
