Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En god engel. Skiss af Marie Sophie Schwartz - Kiselsinter-terrasserna vid sjön Rotomahana. S. Berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att inse, det jag aldrig skulle förlåta den skamfläck
Martha satt på vårt namn.»
»Så oförsonlig trodde jag dig icke vara, ty då skulle
jag haft för mitt minne att Johan Åkerstierna tagit
sin systers arfvedel och låter henne framlefva
sina dagar i bekymmer, under det han fråssar i
öfverflöd. Jag hade glömt att min make gjort sig
skyldig till en så grym, så orättrådig handling.»
»Maria!» utropade Johan med vrede. Detta skrämde dock
icke den lilla späda qvinnan. Hon fortfor oförskräckt:
»Hvilket bittert lidande är det icke, att erinras om
att den make jag af hela min själ älskar är belastad
med oförsonlighetens och orättrådighetens svåra
synder!»
»Hör upp!» afbröt henne Johan strängt. »Du känner huru
högt jag älskar dig, du känner äfven hvilken makt
du egt och eger öfver mitt hjerta; men det gifves
likväl en gräns så väl för min kärlek, som för din
makt. Lita derför icke för mycket på den förra och missbruka icke den
senare. Det kunde då gå dig illa.»
»Hotar du mig?» sporde Maria sorgset.
Den enkla frågan hade en egen verkan på mannen. Han
fattade de små händerna, tryckte dem till sina läppar
och stammade:
»För himlens skull, Maria, jaga ej upp de onda
krafterna inom mig, så att de drifva mig till
vilda utbrott mot dig, du goda, du kärleksfulla och
tålmodiga, som varit och är den bättre hälften af min varelse. Hör, och försök att förstå mig! Då du utan rast och ro
manade mig till försoning, verkade dina ord så, att
jag för den skuldlöse sonen ville blifva ett stöd och
en hjelp. Jag insåg orättvisan af att förneka honom
såsom frände, och han fick komma hit. Att han skulle
våga höja sin blick till Signe, såsom den han valt
till maka, föll mig icke in. Vid min ära, Maria, jag
ansåg det rent af omöjligt. Jag förutsatte alltid att
modren tidigt lärt sonen huru omedgörlig min karakter
är i vissa frågor. Derför, min älskade, tala icke
vid mig om Signes orimliga böjelse för Harald. Jag
skall aldrig ega förmågan att skänka honom min dotters
hand.» Johan förde åter Marias händer till sina läppar
och tillade med djupt allvar: »Jag förmår det icke!»
En paus uppstod. Marias händer hvilade viljelösa i
Johans och hon blickade helt nedslagen framför sig;
slutligen sade hon:
»Dina ord äro döden för min själafrid; ty de inviga
mitt återstående lif åt ånger och sorg. Jag är den som
vållat att mitt barn blir olyckligt. O, Johan, om du
någonsin älskat mig så som jag dig, haf förbarmande
med mig!» Hon sträckte de sammanknäppta händerna upp
mot honom.
Så hade hon aldrig förr bönfallit. Hennes ögon
voro fulla af tårar och hennes läppar skälfde af
smärta. Johan var besegrad. Han hade kunnat underkasta
sig allt, utom att inviga hennes lif åt en gnagande
ånger och en bitter sorg.
(Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
