Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante. -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.– 326 -
Xantippa, har icke något bevis för sig. Under deras
skils-messa och Dantes landsflykt visade hon sig
såsom en rättskaffens hustru och god moder, och att
hon icke följde sin man utrikes kan väl försvaras
af hennes pligter mot de sju barn hon födt honom. Af
dessa voro sex söner, den sjunde en dotter, och henne
gaf skalden, till hågkomst af sin ungdoms älskade,
namnet Beatrice.
Från och med detta äktenskap inträdde hos Dante för
flere år en reaktion mot hans forna idealism. Han
kastade sig åter med ifver in i de politiska bestyren,
gjorde fina och snillrika bekantskaper, och indrogs
sålunda i den omgifvande verldens förströelser. Vid
denna tid användes Dante i flere vigtiga
beskickningar, hvilka han med framgång utförde, och
år 1300 blef han utnämd till prior eller medlem af
högsta rådet i sin fädernestad. Denna upphöjelse ledde
dock till hans olycka. Söndring uppstod nemligen inom
guelferpartiet, som beherrskade Florens, och staden
delade sig mellan två nya faktioner, de hvita och
de svarta (biancfa e nerij. De svarta ville öppna
stadens portar för den af påfven Bonifacius den
åttonde gynnade franske prinsen Carl af Yalois, medan
de hvita stötte honom tillbaka. Dante, som med kraft
bekämpat detta förehafVande, af hvilket han fruktade
farliga följder för statens frihet, dömdes 1302 af de
svarta, hvilka under hans frånvaro på en beskickning
till Kom bemäktigat sig styrelsen, till 8000 lires
i penningböter och tvenne års landsförvisning,
hvilken dorn några veckor senare skärptes genom en ny,
som utsträckte hans landsflykt till hela lifvet, med
tillägg, att om han, det oaktadt, vågade visa sig inom
kommunens område, skulle han lefvande brännas. Om den
senare dornen icke förhöjde det bötesbelopp, som Dante
genom den första känts skyldig att utgifva, var det
utan tvifvel derför, att hans egendom redan blifvit
sköflad af hans segrande fiender. Af de anförda båda
domsluten, hvilkas motivering var lika jemmerlig
som det språk, hvarpå de voro affattade, träffade
det första, utom Dante, fyra andra framstående män
af de hvitas parti, och det andra, utom dessa fem,
ytterligare tio andra.
Dante, som förut varit en ytterst moderat guelf, och
i sitt fädernesland en moderat hvit, blef nu, då han
var landsförvist såsom misstänkt för ghibellinism, af
stolthet och vrede verklig ghibellin: öfvergifvande
tanken på Italiens oaf-hängighet, slöt han sig till
dem, som väntade räddningen från ett aflägset och
främmande herradöme. Härunder älskade han dock sitt
fädernesland, och i Tysklands och romerska rikets
kejsare, mot hvilken han nu vände sina blickar,
såg han icke den främmande fursten, blott den nye
Caesar, hvilken skulle göra Italien stort, måhända
på frihetens bekostnad. Men äfven friheten var på
hans tid tygellös och urartad, det var icke den höga
gudinnan, med den lugna, klara blicken - hon skulle
nog ha fasthållit Dante; det var snarare en berusad
bacchantinna, hvilken med upplöst hår tumlade om från
stad till stad, och pressade sina drufvor, så att
bägarne runno öfver. För denna bild flydde skalden,
förorättad och harmsen, och om han flydde för långt,
hvem skulle väl i hans ställe ha kunnat stanna i tid?
Det är ingen möjlighet att följa Dante på hans
landsflykts törniga stig, der man ofta förlorar hans
spår; vi kunna blott, angifva hufvudstationerna. Då
han i Kom erhöll underrättelse om revolutionen i
Florens och den dom, som drabbat honom sjelf, begaf
han sig först till Arezzo, hvarest Uguccione detta
Faggiola på den tiden var podesta; med honom slöt
skalden vänskap, och tillegnade honom, sex år senare,
början af den gudomliga komedien. Men då Uguccione,
ehuru ghibelliu, började mer och mer närma sig
guelferna, kunde de landsflyktiges vistelse hos honom
icke fortfara längre; de lemnade Arezzo och spridde
sig nu i olika städer, Dante drog förmodligen till
Bologna. Ännu skilde han sig nemligen icke ifrån
sitt parti; år 1303 finna vi honom såsom de hvites
sändebud hos den kejserlige ståthållaren i Verona,
Bartolomeo detta Scala, för att anhålla om hans
bistånd vid ett beslutadt tåg mot Florens. Hjelpen
fingo de, och tåget kom också verkligen till ståod,
men strandade. De hvita, med hvilka en del ghibelliner
äfven hade förenat sig, blefvo slagna i när-
heten af staden, och många af dem föllo i
florentinarnes händer. »Och??, säger en af den tidens
historieskrifvare, »derför att de hvita guelferna
blefvo afrättade lika så väl som ghibellinerna, slöto
de sig nu till hvarandra, medan de ända till den dagen
beständigt hade tviflat på hvarandras ärlighet." Dante
tog icke sjelf del i detta misslyckade försök af hans
parti att komma tillbaka; han uppehöll sig under tiden
dels i Verona, dels genomvandrade han, landsflyktig
och diktande, Adige-dalen och andra närliggande
trakter. I ett af de för-drifna guelferna år 1304
verkstäldt nytt försök att med vapenmakt till-tvinga
sig inträde i Florens, synes han icke hafva deltagit;
måhända hade han redan på den tiden skilt sig ifrån de
hvita guelferna, i alla fall gjorde han det omedelbart
derefter, och började nu taga parti med sig sjelf
allena (far parte da se stessoj,
Sedan den landsflyktige skalden lemnat: Veronas hof,
der han uppehöll sig under vintern 1303 och 1304,
gick han den följande sommaren till Bologna, och
fortsatte der i nära tvenne år lugnt sina afbrutna
litterära sysselsättningar. Men på våren 1306 blefvo
bolognesarne, till straff för det de förjagat
de hvita, af påfven satta i bann, i följd hvaraf
universitetet, för hvars skull Dante i synnerhet
uppehöll sig i Bologna, måste stängas. Han flyttade
nu till Padua. Några månader senare träffa vi honom
såsom gäst på slottet Luni-giana. Under dessa ensliga
år försökte han flere gånger att få tillåtelse att
återvända till Florens, till sina barn och sitt hem,
som han längtade efter. Han skref icke blott till en=
skilda, ansedda borgare, utan äfven ett sändebref
till hela det florentinska folket, hvilket började
sålunda: Popule m-i, quid feci tili? (Mitt folk,
hvad hafver jag gjort dig?) Men hans fiender voro
för talrika och starka, hans böner blefvo afslagna;
och nu fördjupade han sig med hela sin själs allvar
och kraft i de studier, från hvilka det politiska
lifvets hvimmel lång tid skilt honom; i vetenskaperna
fann häri lugn och tröst, de blefvo den f or vis t e
mannens slägt och vänner, och skaldekonsten blef hans
hem i stället för det som han hade mistat; den blef
för honom en stilla lund, der han sammanträffade med
den förklarade Beatrice; den blef honom en kampplats,
der han tuktade sina fiender, och ett högsäte,
hvarifrån han, den Öfvergifne och förföljde, höll
dom öfver tiden.
Före sin förvisning hade Dante, utom la Vita nuova
(i hvilken skrift han skildrar sin kärleks upphof,
fortgång och utveckling) och de första sju sångerna
af Commedia divina, blott skrifvit ett antal smärre
dikter af erotiskt innehåll, och hvilka till största
delen voro framkallade af hans öfvergående kärlek till
en ädel dam (la gentildonna, måhända hans hustru),
som för en tid fördunklade Beatrices minne. Då han
nu, landsflyktig och ångerfull, åter fördjupade’
sig i tanken på sin förlorade älskarinna, föll
det honom in, liksom för att ursäkta sig inför sig
sjelf och utplåna hågkomsten af sin otrohet, att på
dåtidens allegoriserande maner söka bortförklara
sitt tycke för denna gentildonna, i hvilken han
påstod sig egentligen ha hyllat filosofien. Bredvid
dessa hårklyfverier innehåller skriften il Convito
(Gästabudet) vigtiga bidrag till Dantes lefnad och
till förklaring af Commedia divina. Den har derjemte
den märkvärdigheten att vara det första lärda arbete,
som är författadt på det dittills föraktade italienska
folkspråket (volgarej, hvilket sålunda upphöjdes till
rang af skriftspråk, på samma gång vetandet derigenom
populariserades; oty förut skrefvos alla vetenskapliga
afhandlingar på latin. Åt detta ämne – det italienska
folkspråket - egnade Dante senare en särskild
skrift: De vulgärt eloquio sive idiomate. Dessa
språkvetenskapliga funderingar voro dock icke i stånd
att fylla skaldens ständigt efter större föremål
längtande själ, och det var ej heller genom abstrakta
teorier han var bestämd att utveckla folkspråket och
sätta det på hedersplatsen. Derför lemnade han också
den sistnämda af handlingen ofulländad och tog åter
ihop med uppförandet af det stora slott, i hvars
hvälfda salar Italiens tungomål ännu klingar högst
och herrligast. Han omarbetade de ursprungligen på
latin affattade sju första sångerna af den gudomliga
komedien på italienska och fortsatte dem derpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
