Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante. -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
under detta skifte af sitt lif, dels i Bologna
och Padua, dels på de vandringar, som han företog
rundtomkring i den fria naturen, och om hvilka han
nedlagt erinringar på mångfaldiga ställen i sin dikt.
Då förhållandena emellertid gestaltat sig så att allt
hopp om att återvända till Florens utsläcktes för
honom, beslöt han att företaga en längre resa. Paris
var på den tiden teologiens hufvudsäte, och mot denna
stad vände den landsflyktige skalden sina steg, icke
blott for att mottaga allmänna, poetiska intryck,
utan säkerligen i synnerhet derför att han nu,
då han skulle börja den andra hufvudafdelningen
af den gudomliga komedien, kände nödvändigheten
af att göra djupare och mera omfattande teologiska
studier. Flere af hans biografer förtälja, att han
under sitt vistande i Frankrikes hufvudstad utmärkte
sig framför alla, både utlänningar och infödda, genom
sin lärdom. De mångsidiga kunskaper, af hvilka han
utom sin skaldegåfva var i besittning, gjorde honom
så berömd, att några kallade honom filosofen Dante,
andra skalden, andra åter teologen; men oaktadt all
denna heder, lefde han i fattigdom och »icke utan
stor brist på lifvets nödtorft". Att han, såsom på
ett ställe berättas, från Paris gått till England,
och måhända uppehållit sig någon tid i Oxford*,
är blott en sägen, som saknar tillräcklig bekräftelse.
Kejsar Henrik.den sjundes tåg till Italien (1310)
väckte nya förhoppningar hos de landsflyktiga och
hade till följd att flere af dem, och deribland
Dante, återvände. Medan den nye kejsaren sökte
kufva de italienska städer, som vägrade underkasta
sig hans välde, förmodas Dante hafva uppehållit
sig i Pisa, sysselsatt med den gudomliga komediens
andra afdelning och med en ny skrift, La MonarcMa»
i hvilken han framställer universalmonarkien såsom
den form, hvarunder lifvet i sina olika yttringar
bäst och fullkomligast skulle kunna utveckla
sig. Märkligt är hans yrkande i denna skrift om det
romerska kejsardömets afhängighet af Gud allena och
oafhängighet af påfven - ett yrkande, som i synnerhet
ådrog boken presternas fördömelse och väpnade det
guelfiska pre-sterskapet, icke blott mot skalden
sjelf, utan äfven mot hans aska. *)
Kejsar Henrik den sjundes död tillintetgjorde åter
Dantes och hans olyckskamraters förhoppningar. Under
några år beskyddad af herrskaren i Pisa Vguccione
detta Faggiola, nödgades skalden, då denne hans
gynnare 1316 fördref s af sina undersåter, åter
fatta vandringsstafven och uppsöka sig ett nytt
herberge. Han upptogs med mycken ynnest af den
kejserlige ståthållaren i Verona, Can della Scala,
hvilken genom det utmärkta understöd, som talang
och förtjenst hos honom funno, bland sina samtida
f or värf vät sig tillnamnet den store. Men i sin
ständiga oro och väntan på sitt återkallande kunde
Dante icke ens för sina välgörare dölja sitt missmod
och sin bitterhet, och deri synes orsaken ligga att
han ingenstädes fann någon varaktig stad. Sina sista
år tillbragte han i Ra-venna, hos Guido Novello da
Palenta, denna stads herrskare, hvilken såsom en vän
af sånggudinnorna gerna lemnade honom skydd. Här afled
han i sina barns armar den 21 September 1321, och
blef med mycken högtidlighet begrafven i minoriternas
kyrka. Den sörjande Guido höll sjelf minnestalet till
den aflidnes ära.
Florens mottog med likgiltighet underrättelsen
om Dantes bortgång och röjde till en början föga
deltagande för hans minne. Den första ära, som visades
den aflidne skalden af hans födelsestad, var att den
1350 tillerkände hans dotter Beatrice, som var nunna
i ett kloster i Ravenna, ett understöd för en gång af
tio floriner. Tjugo år senare dekreterade prioratet i
Florens, att en man skulle utnämnas och af lönas för
att föredraga och förklara den gudomliga komedien, och
skaldens biograf och trofaste beundrare Boccaccio var
den förste, som år 1373 började hålla föreläsningar
öfver Dantes dikt i kyrkan San Stefano. Dessa
föreläsningar fortsattes sedan af andra lärde på
olika ställen, och den omfattande
litteratur, som blott inorn Italiens gränser under
årens lopp bildat sig kring denna enda dikt och
ständigt ökas, är den skönaste minnesvård, hvarmed
samtid och efterverld hedrat skalden. Sedan Dantes
sexhundraårs-jubileum 1865 pryder hans bildstöd staden
Florens’ förnämsta torg.
Men det största och oförgängligaste minnesmärket har
Dante sjelf rest sig i sitt stora verk, öfver hvars
byggnad vi till afslutande af denna skiss nu gå att
gifva en kort öfversigt.
Den gudomliga komedien sönderfaller i tre poemer
eller särskilda akter: Helvetet (Inferno), Skärselden
(Pwrgatorio) och Paradiset (Paradiso). Efter Dantes
och hans tidsålders åsigt sänker helvetet sig ned
i jorden midt under det östliga halfklotet, Europa,
Asien och Afrika, i form af en ofantlig tratt eller
omvänd kägla, hvars nedersta punkt ligger i jordens
centrum, midt under Jerusalem och berget Zion,
som nian tänkte sig liggande midt på den synliga
ytan af halfklotet. Svalgets öfversta omkrets är
af samma storlek som hela jordklotets periferi,
hvilken hvälfver sig öfver detsamma; men det blir
trängre efterhand som det sänker sig nedåt, och
det djupaste djupet af afgrunden är blott en håla,
hvari Lucifer sitter fängslad. Ty helvetet har,
efter Dantes poetiska teori, framkommit vid det
tillfälle då Gud i sin vrede utstötte Lucifer från
himmelen; han störtade då genom luften ned på den
nyskapade jorden, men jorden vek förfärad tillbaka
för den fallne engeln, tills han nådde det ställe,
der han skulle hvila. Sålunda bildades det tomma rum,
indeladt i olika kretsar, den ena mindre än den andra,
der de olika synderna straffas hvar på sitt sätt;
men den jord, som här flyktat, höjde sig på andra
sidan af centrum, och bildade Purgatorium, Reningens
berg eller Skärselden, som likaledes är indeladt i
kretsar, ständigt aftagande mot toppen, i hvilka
de ångerfulla syndarne luttras. Och rundtomkring
alltsammans hvälfva sig de olika himlarna, den ena
öfver den andra, der Paradisets olika steg skänka de
saliga olika, stigande grader af lycksalighet.
På denna scen, i storhet utan like, föregår
handlingen, som utgöres af skaldens vandring,
ledsagad först af Virgilius, sedan af sin älskarinna
Beatrice, igenom straffets, försoningens och
salighetens boningar, der han ser och samtalar med
andarna, stämplar de onda med ordets outplånliga
brännmärke, och reser de goda ett evigt minne genom
sin sång. Men öfver denna byggnad har han utstrött
alla poesiens skatter; hans mäktiga inbillningskraft
har deri tecknat bilder, som än bringa åskådaren att
rysa af fasa, än fylla hans sinne med en stilla,
mild beundran. De gestalter, han skapat, vandra
derigenom som om de lefde; några mörka och trotsiga,
med fräck panna och bespottande ord, andra suckande
och klagande, andra åter förtvifladt framstormande i
blindt raseri, men alla klart och kraftigt tecknade,
sanna poetiska skapelser. Ångerfulla själar skrida
tåligt lidande förbi, man ser dem såsom genom ett
flor af tårar; men då och då träder en enstaka skepnad
närmare, stannar ett Ögonblick och går derpå vidare,
och han framstår då så tydligt för ögat, som om
man hade känt honom på jorden. Saliga andar sväfva
som lätta skyar, stundom blott såsom en klang af
toner, genom luften, sänka sig i flygten ned mot den
lyssnande, och förkunna honom frälsningens evangelium
och trons eviga sanningar. I denna enda skapelse har
Dante utgjutit hela sitt jag: alla den landsflyktige
ghibellinens politiska lidelser, alla den älskande
skaldens svärmiska drömmar, alla den lärdes djupaste
tankebilder, hela hans tid, hela hans hjerta och
hela hans själ inrymdes i detta enda verk. Men
emedan dessa olika inflytelser icke samtidigt
verkade med samma kraft, är äfven andan och tonen
icke densamma i diktens olika afdelningar. Första
delen är hufvudsakligen historisk och politisk; den
författades under landsflyktens första förbittring,
då den förorättade skalden begagnade sången som en
gissel till sina fienders bestraffning, medaö hån
skonsamt vbehandlar sitt eget partis medlemmar och
döljer deras förbrytelser under slöjan af ett djupt
deltagande i deras lidanden. Men när han lemnat alla
smärtors afgrund och nått foten af
*) Efter Dantes död utfordrade påfven Johan XXII
hans ben i afsigt att låta förbränna dem, såsom en
kättares, och utströ askan för vinden. Då-deras
utlemnande vägrades, nöjde påfven sig med att i Rom
offentligt låta förbränna Dantes Monarchia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
