Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martyrerna. -ed- - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Och hon fann sitt hjertas fråga Vid hans åsyn löst
i låga Af en kärlek, ren och varm! Och han fann vid
hennes hjerta Lindrad slafveriets smärta Och nu dö
de som martyrer, Lugna, glada, harm vid harm!
Burar öppnas, verop ljuda, Gräsligheter öfverbjuda
Snart hvarann på blodig sand. Och de falla; men
despoten Jagas hört af klagolåten, Stapplar hän till
nya orgier Jagad utaf furiers brand.
- ©cl-
Berättelse af Jo. Jo.
(Forts, och slut fr. föreg, häfte, sid. 317.)
10.
INTir
äj bara till, när jag ska börja spijonera»,
hviskade gamla Kajsa småleende mot sin favorit
"lilla Potan»,
såsom hon sedan Potentias barndomsår kallade vår
hjeltinna.
Gamla Kajsa var kunde tänka si och
är omgifven af spioner.
»Herre Gud! Också jag fick såna derna bref i min
gröna ungdom från min fästman, en glad styrman,
med hvilken jag
den mest trolösa trotjenarinna man tänka sig, och
ändå hade hennes blindt tillitsfulle husbonde skaifat
henne Patriotiska sällskapets medalj med konungens
bröstbild för lång och trogen tjenst.
Men hennes trolöshet inskränkte sig till att på allt
sätt hemligen befrämja Edvins och »lilla Potans»
kärlekshandel.
»Har Kajsa nu fått förhållningsorder igen?» suckade
den unga tärnan med sörjande och spörjande blick
utåt torget.
»Har väl så, och nu går jag här och postar.»
»Läs gerna in mig. Jag är med öppna eller lyckta
dörrar alltid er fåDge.»
»Men fångar få ju läsa bibeln och psalmboken»,
replikerade gumman, klippande med de små vänliga,
grå ögonen.
»Hvad menar du, Kajsa?»
»Se här är psalmboken, och här är bokmärke för
psalmen 481. Jag menar ingenting gudlöst för det,
kära hjertandes, men nog passa orden in på pricken:
’Hvar är den vän, som öfverallt jag söker? När dagen
gryr, min längtan blott sig öker, När dagen flyr,
jag än ej honom finner, Fast hjertat brinner.’
Jag tänker att den himmelske vännen nog förlåter att
ungt folk också tänker på den jordiske vännen.»
»Ack, den vackra psalmen af Wallin passar just
till läsning för mig», svarade Potentia vemodigt och
sträckte ut handen efter psalmboken. Men vid anblicken
af det så kallade bokmärket rodnade hon djupt, ty
det bestod helt enkelt af ett rosenrödt, långt och
ytterligt smalt bref från Edvin, till formen lämpligt
att skjutas in genom nyckelhålet på Kajsas kammardörr,
den unge mannens stundom anlitade bref låda.
Den himmelske vännen vredgades säkert ej öfver att
den arma tärnan i häpenheten och glädjen glömde både
Honom och »den vackra psalmen af Wallin».
»Kära Kajsa, hvad du kan vara illparig!» utropade
flickan, strålande af fröjd, »och ändå så trogen din
unga matmor.»
»Och min gamla husbonde», tillade gumman, listigt
mysande.
»Ja, kära Kajsa! Jag tynger tungt på ditt samvete.»
»Samvetsfriden sätter jag högre än en grann
orlofssedel, och paterotiska medaljen till på
köpet. Men si mitt samvete säjer mej att borgmästarn
handlar orätt och hårdt mot sitt enda barn.»
»Han tror sig bara handla rätt och till mitt sanna
bästa», svarade flickan urskuldande, men så lamt,
att Kajsa tydligen såg huru kärleksbrefvets innehåll
upptog alla hennes tankar.
Detta innehåll blef emellertid en hemlighet för gamla
Kajsa, huru mycket hon än nyfiket bidade på att få
höra åtminstone en liten stump af brefvet. Potentia
brukade nemligen ibland på gummans enträgna begäran
läsa upp en och annan punkt ur Edvins bref, ty det
framkallade den gamlas både löjen och tårar.
var förlofvad i runda tio år, men så lär han ha
gift sig i Österlandet med en svart prinsessa, sa’s
det, och blifvit kung efter hennes svarta pappa, när
gubben dog. Men si jag tror aldrig på det pratet, utan
han ligger allt på sjöbotten, trogen som alltid, och
derför har jag också blifvit flicka i all min dar. Men
si skrifva det kunde han, bå’ gladt och rörande, fast
inte så lärdt och presterligt som notarien Edvin.»
I dylika ordalag tackade vanligen flickan Kajsa sin
gunstling »lilla Potan» för det förtroende, hvarmed
hon hugnats, i det hon som gengäld bedyrade, att -
berodde det på henne - skulle de unga tu få hvarandra
samma dag, och det midt för »den otäcka adjunktens
långa näsa».
»Jag är väl inte förbjuden att gå ut och promenera
under pappas frånvaro heller, ty i så fall ginge jag
ändå, och det kanhända all verldens väg en vacker
dag», utbrast Potentia, med förtrytelsen målad på
sin lilla krökta öfverläpp, och med någonting af
furstinna i sin hållning.
»Kära hjertandes! Så långt har det väl ännu inte
gått, fast nog skulle jag se till att lilla Potan
’inte ginge längre än till tant Elisaleth\ såsom
borgmästaren pluggade i mej. Men si många vägar bära
till den rara tanten, och man behöfver väl inte alltid
välja den kortaste.»
Gumman blundade under dessa ord med ena ögat på ett
så komiskt sätt, att Potentia ovilkorligen trots
sin bedröfvelse uppgaf ett af sina hjerteskratt,
ty hon läste tydligen i den gamlas talande min, att
hon utan ord uppmanade sin favorit att gå raka vägen
till ett möte med sin älskade vän.
Men medan »flickan» Kajsa talar detta betecknande
språk, hvars grammatik är så lättlärd, med flickan
Potentia, skynda vi Gökarne i spåren, för att
efterspana om de passerat andra eller tredje
»suptallen».
11.
transit gloria mundi."
^ Gökarne hade verkligen hunnit fram till tredje
suptallen. I högsätet mellan två väldiga stammar,
hvilka delade sig helt nära marken, tronade Polle
Hakonsson, som bäst berättande redan den fjerde
anekdoten, utan att någon vågade degradera den
såsom icke »färsk» och utan minsta möjlighet för
borgmästaren att få sin motståndare ur sadeln.
Man började tro på underverk, ty dagens hjelte,
tullförvaltaren, var sig inte lik. Han kunde ju
hvarenda anekdot från början till slutet. Också
var Mamertus lika förvånad som förargad. Hans
»torrolighet» låg ju alldeles i trade, medan hans vän
Polles »saftrolighet» flödade öfver till den grad,
att den ena skrattsalvan aflöste den andra hos hans
beundrande åhörare.
»Nå, fader borgmästare!» utropade den sextioårige
triumfatorn, »har du hört den här anekdoten förut
då? I dag slår jag dig med häpnad, tror jag. Ack,
det gör jag så gerna, min bror, ty du har hånat mig
alldeles för länge. Mitt minne
dr. Fara.-Journ. 187&.
44.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
