Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
har fått nya källsprång med min födelsedag, och
hädanefter tänker jag aldrig mera trassla in mig,
såsom förr, bara för att skänka dig fröjden att
reda härfvan. Nej, pass mante! Här har du min femte
historia. Håhå, låt gå! Och hör på!»
5»En afsigkommen - tja-tja =- hvad var det nu han
var? Hörde historien af kamrer - tja-tja - han på -
ni vet - vackra egendomen - h va’ knäfveln heter
stället nu igen?»
Borgmästarens blickar började ljusna.
Men plötsligen fick berättaren fatt i den rätta
tråden.
»En afsigkommen student, alltnog, låg och sof en
söndags-qväll - tja, tja - på gräsvallen vid ett
dike på Djurgårds-slätten. En nitisk polisbetjent
började ruska på den berusade och sporde högvigtigt:
’Hvad gör herrn här’?
»»’Ett stilU göra’, svarade studenten, gnuggande sig
i ögonen.
»»’Hvad gör herrn då?’
»»’Jag gör hvad herrn aldrig kan göra.’
»»’Hvad är det då?’
»»’Jag håller på att - gentilna, till.’»
Polle Hakonsson färglade sin tarfliga anekdot genom
en så komisk framställning och ett så lyckadt
återgifvande af studentens och polisbetjentens
olika personligheter, att han ånyo framkallade sina
beundrares jubel.
»»Nå, kära Mamertus, hade du hört den der anekdoten
förr då? Eller var den inte tjärnfärsk kanske? Du
har alldeles tappat koncepterna för i dag, tror jag,
och ser ut som en likfyjudare. Tja, tja! ’Sorgens
beklagande ökar saknaden.’ Kuku, mina gökar! Låtom
oss klunka en liten trösteklunk för den nedslagne
borgmästaren! Kuku, öfver hela göklaget!>»
Under muntert glam drack man borgmästarens
»»trösteklunk»».
Men dagens ceremonimästare manade ånyo till uppbrott
förmedelst en appell från en väldig lergök, och det
muntra tåget satte sig småningom i marsch.
Man hade icke många steg till »Gökarnes kulle»»,
såsom den höjd benämdes, från hvilken man hade den
förut antydda herrliga utsigten öfver nejden. Ett
guldgult töcken hade emellertid börjat omgifva solen,
som med sitt purpurskinande men strålberöfvade anlete
ofvanom den tjocka molnväggen temligen liknade en
rödbrusig bacchibroder, hvilken från kanten på ett
plank nyfiket betraktade gökarnes libationer.
Men ingen hade sinne för att uppträda som väderprofet
i denna stund, då sexan med lif och rörlighet
uppdukades på det kolossala sandstensbordet. Den ena
läckerheten efter den andra hoppade upp ur matkorgen,
och de tjugo goddags-piltarne myste på mun vid hvarje
ny assiett eller karott, som flög deras näsa förbi en
sekund, endast för att låta det så mycket angenämare
vattnas dem i munnen.
»»Intet knussel, källarmästare!» hade tullförvaltaren
kommenderat. »Jag hatar allt knussel! Håhå,
låt gå! Antingen ska man bjuda sina vänner eller
också låta bli. Kommer man med rena hvardagsmaten,
så kan man så gerna bjuda sig sjelf i sitt eget
skafferi. Tja, tja!»
»Se bara sådan aladåb på hummer, kantad med riktiga
berg af ostron!» utropade borgmästaren, som var en
stor läckermun, då det gällde att vara med om ett
godt kalas, fastän han af princip lefde sparsamt och
tarfligt i sitt eget hem.
»Kysk kaviar!» utropade en annan gurmand, fabrikör
Wassbuk. »Jag känner igen den på färgen. Mig lurar
man aldrig i den vägen!»
Men vi förbigå alla de utrop af beundran och
tillfredsställelse, som jemte komplimangerna åt den
frikostige värden haglade kring gökarnes sexbord,
hvilket i det närmaste var färdigdukadt, för att i
stället fästa oss vid den rödbrusiga »bacchibrodren
på planket»», om hvilken vi nyss ordat och hvilken
icke egnades den ringaste uppmärksamhet, såsom icke
varande en af de till kalaset inbjudna.
Bacchibrodren, solen, hade krupit ned bakom
molnmuren. Det började skymma med sådan fart, att
det ådrog sig allas uppmärksamhet.
Under det muntra glammet, alternerande med hornmusiken
från de fyra musikanterna, hade ingen af gökarne
haft öra
för en och annan brummbaston från den aflägset
mullrande åskan. Man blef derför temligen häpen och
snopen, då just i det ögonblick ceremonimästaren,
kapten Sabelstjerna, utmärkt virtuos på lergök, stämde
upp sin appell till anfall på det rika sexbordet,
en skrällande åskknall afslutade hans fanfar.
Alla blickade upp till det så otacksamt förgätna
himlahvalfvet och litet hvar ryckte på näsan för de
stora tunga regndroppar, hvilka så oförmodadt infunno
sig såsom glädje-störare.
»Hvad sade jag, hvad kände jag, hvad förespådde jag?»
utbrasto Mamertus Fyrsten på en gång bedröfvad och
skadeglad.
»Åt fanders med alla giktkrakar!» brummade gubben
Polle och sträckte sina båda feta flata händer upp
mot skyarna, liksom ville han insamla allt det regn,
som hotade att förstöra glädjemåltiden.
Men inom några ögonblick befann sig gökarnes
lefnads-friska trupp i fullkomlig villervalla. Man
skyndade att hjelpa till litet hvar med instufningen
af vin- och matförrådet, innan störtregnet slukade
allt i sin syndaflod.
»Till gamla brunnssalongen! Gökar! Kuku! Håhå,
låt gå!» kommenderade Polle. »Der ha vi åtminstone
tak öfver hufvudet. Anamma och filtrera en sådan
Jupiter ’pluvius’ och ’tonans’, som vi glömde
bjuda med på sexan! Nu gör han en anekdot om vårt
nederlag, den öfvergöken, och berättar den för
hela gudaskaran! - Skynda på derborta! I rappet
simmar kaviaren tillbaka till Ryssland och ostronen
börja leta efter sina skal! Kors för hin haken,
hvad det börjar regna! Akta kyckliagfatet derborta;
slå inte sönder vinbutel-jerna, Wassbuk! Blås till
reträtt i god ordning, Sabelstjerna! Så der ja,
nu rök ena smörassietten för haken i våld! Håhå,
låt gå! Rädda bara smöret, kypare! Hvad var det
som ramla ner i sockerskålen? - Jaså, saltkaret! -
Det blir bittra toddyar, men det kan ingen menniska
hjelpa! När man har vin fullt upp, behöfs väl inga
hvardagsdrycker! Tja, tja! Vi bli magra allesamman
på den här brådskan och den här ansträngningen. Yi
rullade hit som kägelklot, men stulta snart härifrån
som gärdsgårdsstörar. Håhå, låt gå! Det börjar bli
sorglustigt, det här gökkalaset!»
Efter otroliga ansträngningar lyckades man få sexan
temligen bevarad tillbaka ned i matkorgarna, och
nu bar det af i flygande fart under svettbad och
pustningar ner till gamla brunnssalongen.
Den ende, som varit omtänksam nog att medtaga sin
paraply, var borgmästaren. Också tvangs han genom
allmän omröstning att låta en kypare tätt vid sin
sida bära krokanen - föreställande ett tempel med
tjugo pelare och på hvarje en gök - medan han sjelf
»»bar upp himlen öfver det lilla söta göksamfundet»,
såsom Polle Hakonsson kallade det
»Du är den ende, som får rädda din värdighet»,
skämtade sextioåringen, i det han rultade förbi sin
gamla vän, »»Du skrider fram högtidligt, såsom det
anstår stadens borgmästare. Men akta kyparen och
krokanen! ’Du skall icke hafva lust till din nästas
hus’, heter det i katekesen.»
Ärade läsare! Så der leker ödet med de menskliga
beräkningarna och förhoppningarna. Samma glada trupp,
som, under hornmusik och skrattsalvor, nyss med stolta
steg, två i hvarje led, marscherat upp till »»Gökarnes
kulle», skyndade nu huller om buller, kutryggiga
och med uppvikta rockkragar, likt nesligt afspisade
gatpojkar, ned till den förfallna brunnssalongen, för
att der söka skydd för störtskurarna. Harm och häpnad
hade släckt glädjens blänkfyrar i goddagspiltarnes
ögon, och litet hvar tuggade på långa eder i stället
för smörgåsarna till aptitsupen.
Lyckligen anländ till brunnssalongens förstuqvist
utropade dagens hjelte, välgörare och värd med
högljudd stämma: »Sic transit gloria mu-»», men
afbröts vid anblicken af borgmästaren, som, den siste
af hela den flyende skaran, sökt ta en genväg utför
en bergklint, men plötsligen förlorat jemn-vigten och
nu åkte bredvid kyparen, mot hvilken han stödt sig,
och bredvid den krossade krokanen utför bergbuanten,
allt med upprätthållande af sin värdighet och med
bibehållande af sin uppspända paraply.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
