Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
Med mycken försigtighet och klifvande endast på
trossbottenstockarna avancerade dessa tre af gökarne
framåt på den stora vinden, medan den öfriga truppen
stannade i fonden.
ȁkta er, mina herrar L annars kommer ni i samma
fördömelse som undertecknad»», ropade en röst ur
halfdunklet i vindens midt. »Jag sitter i stocken för
min olyckliga kärleks skull. Men jag lider gerna, om
jag bara inte hade en medlidande kristendomssyster,
en engel, som borde kunna sväfva på oskuldens vingar
härifrån, derest de inte vore fastnaglade vid det
evigt fördömda vindsgolfvet.»
»Edvin!» ropade tullförvaltaren jublande. »Min rara
pojke! Edde lilla! I Herrans namn, du har väl inte
brutit benet af dig?»
»Jag sitter bara i klämman, farsgubben min! Men det
är inte första gången du räddat mig ur knipan.»
Den unga damen, hvilken naturligtvis inte var någon
annan än vår Potentia, skylde ansigtet med sina små
händer och suckade djupt; men både åtbörder och suckar
voro nog att låta ett ljus uppgå för borgmästarens
ögon, der han balanserat sig fram med ljusstaken i
ena handen och sin käpp i den andra.
»Flicka! Qvinna! Olycksaliga! Är du då splitter
galen?» vrålade gubben Fyrsten, blek af raseri.
»Respekt för olyckan, broder borgmästare!» replikerade
kaptenen. »Jag är alla damers riddare, och man frågar
inte en drunknande hur han kommit i vattnet; man
räddar honom först. Ni har väl inte gjort er illa,
skönaste fröken?»
»Tror inte det, men jag sitter ohjelpligt fast, och
min räddare derborta har det ännu värre», hviskade
Potentia med nedslagna ögon.
Efter några ögonblick hade man anskaffat en hammare
och en björkbånge, hvilken kaptenen tillspetsade med
sin knif och begagnade såsom kofot, för att under
största försigtighet uppbryta de murkna tiljor,
hvilka höllo de båda älskande fångna.
Med ett skutt stod Edvin Hakonsson, hoppande
på ena benet, medan han flyktigt undersökte det
skadade. »Jag slapp temligen halfskinnad undan! Lefve
friheten!» jublade den glade skämtaren. »Sötaste
Potentia! Ljufva barndomsvän! Hur är det med dig,
sköna olyckskamrat? Ur vägen, nyfikne», ropade han
till borgmästaren och gubben Wassbuk, som också
närmat sig, »så vida herrarne vilja ta varning af
två unga älskandes olyckor, som, undflyende ovädret
i första skjul, nödgats ta sin reträtt till vinden,
då hela första våningen anammats af det hedervärda,
men slutna sällskapet Gökarne.»
Medan Edvin pratade, handlade han på samma gång,
och lyckades med kaptenens hjelp försigtigt lösgöra
den vackra qvinliga fången.
»Med din pappas tillåtelse bär jag dig på mina armar
från det här dåliga väglaget fram till fastare
botten», förklarade Edvin, i det han lyftade sin
ljufva börda lätt som en fjäder och balanserade sig
fram längs en af timmerstockarna.
Skummande af raseri hotade honom gubben Mamertus
med höglyftad käpp, och framstönade ett: »Oförskämda
pojke!»»
Men den bjelke, som uppbar stadens styresman, låg
för långt bort från Edvins smala gångstig, att den
unge mannen ett enda ögonblick behöfde frukta sin
vedersakare.
Gökarne hade emellertid mangrannt samlat och grupperat
sig, dels i trappan och dels nedanför densamma, så
att Edvin bar sin förskrämda och skygga tärna genom en
dubbel rad af nyfikna och ljusbärande samfundsbröder.
Han satte henne ned på en af bänkarna vid festbordet,
och innan borgmästaren, hvars ljus af luftdraget
blifvit släckt, hann nedkomma från vinden, hade han
bredvid sin far, som pustande följt honom hack i häl,
och liksom sökande ett skydd hos denne, fattat ett af
de otomda glasen och uppmanat samtliga de omgifvande
att följa hans exempel.
Alla skyndade att göra småstadens stora favorit
till viljes.
»Mina ärade herrar ledamöter af det utmärkta
gökgillet, älskade och vördade farbröder till
mig sjelf, såsom gök aspi-rant!» började Edvin
Hakonsson. »Under särdeles ovanliga förhållanden
hastar jag att eklatera min och min barndomsvän,
Potentia Fyrstens mångåriga hemliga förlofning. Min
fästmös far har ihärdigt hindrat vår förening, men
min egen far gillar och välsignar vårt förbund. Måtte
vi offentliggöra det i dag på pappa Polles, den
vördnadsvärde glade sextio-åringens födelsedag. Min
sköna unga brud och jag hade gjort en promenad i
den ödsliga brunnsparken, öfverraskades liksom ni,
mina herrar Gökar, af ovädret och togo, för att
rädda vårt inkognito, vid er ankomst vår tillflykt
till vinden. Olyckan har emellertid förenat oss här
genom ett missöde, som kunnat ha allvarsamma följder,
men som nu upplöser sig till det lyck-saligaste
resultat jag nånsin vågat drömma mig. En skål för
Edvin Hakonssons sköna och trogna brud!»
»Håll! Håll! Hit med ljus! Jag klifver ned mig!»
hördes borgmästarens stämma från vinden.
»Klif på, klif på, min bror! Du faller i alla fall
som från skyarna, när du kommer ned!» svarade gubben
Polle gycklande.
»En skäl för min käre son och hans unga brud!»
tillade den gamle allvarligt. »Gud välsigne de unga
tu, de äro skapade för hvarandra.»
»Svensk lösen, mina herrar!» utropade kapten
Sabcl-stjerna under en ridderlig skyldring med
sitt glas för Potentia, som småningom öfvervunnit
sin förskräckelse. »Och derefter vår sedvanliga
gökhyllning!»
Ett fyrafaldigt »hurra!» skållade genom det festligt
upplysta rummet, åtföljdt af fyra komiska: »kuku!»
i chorus, hvarefter musikanterna uppstämde en fanfar.
Men i detta ögonblick hade den förgrymmade
borgmästaren omsider trefvat sig fram öfver vinden
och utför trappan. Blossande röd stod han der vid
festbordets ena ända.
»Tyst, tyst! I lagens namn, tyst med alla hurrarop
och fanfarer! Tänker man då i detta galna gille
alldeles förgäta en faders makt och myndighet? Kom
hit, Potentia! Förvillade flicka! Hvad tar du dig för,
hvad är du med om för komedier?*»
»Hon är numera inte bara ditt barn, hon är också
mitt, hon är min hulda svärdotter!» deklamerade
Polle Hakonsson. »Jag tar den förföljda oskulden
under mina starka vingars skugga. Bråka inte längre,
Mamertus! Tag min son i famn, såsom jag tagit din
dotter, och låt oss göra denna min födelsedag till en
oförgätlig glädjefest for båda våra familjer. Håhå,
låt gå! Bråka inte, Mamertus! Tja, tja, min magra
gosse!»
Men borgmästarens vrede hade nått kokpunkten. Han
skyndade fram till sin flicka, tog hennes arm och
beredde sig att med våld bortföra sitt motsträfviga
barn.
Samtliga herrarne slogo en ring kring far och dotter
och man ropade från alla håll: »Var förnuftig, bror
Fyrsten!» »Spjerna inte mot udden, borgmästare!»
»Kärlekens allmakt besegrar alla hinder!»
m. fl. tillrop, beräknade att lugna den ursinniga
gubben.
Dock, alla försonlighetens stämmor klingade
förgäfves. Det var som att slå vatten på gåsen,
olja på elden.
Hela det lilla småstadssamhället syntes vilja
revoltera mot sin styresman. Man anklagade fadren,
då man försvarade dottren. »Här måste statueras ett
exempel», tänkte borgmästaren och sökte med detsamma
sätta ett par tum till sin längd.
»Jag förmodar», började Mamertus med
embetsmanna-messig ton, »att ingen här vill framkalla
en skandal. Men en skandal är det i sanning att
celebrera en förlofning, som icke har stödet af mitt
faderliga medgifvande. Edvin Hakonsson må gerna rita
af min magra figur och min långa näsa på stadens
alla plank och pålar. Han kan också rita af sin
tillämnade fästmös saligen aflidna mor, tills turen
kommer en vacker dag till fästmön sjelf; men så länge
svensk lag ännu respekteras och så länge min dotter
ännu står under mitt förmynderskap skall hon inte
tillhöra en skandalritare. Och följ mig nu, Potentia,
jag befaller det! Om du inte lyder, vill jag aldrig
mera kännas vid dig.»
Den arma flickan gled som en skugga bort med
fadren. Under ett allmänt ogillande mummel försvann
Mamertus Fyrsten med sin fagra dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
