Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
»Detta skall han inte La gjort mig för inte», utbrast
Polle Hakonsson, kanske första gången i sitt lif på
fullt allvar förgrymmad.
»Vänner, bröder och ärade gökar!» fortsatte
gubben med feberaktig liflighet, »Yiljen I på min
hedersdag göra en ändring i våra stadgar genom
allmän omröstning? Yiljen I göra min son till den
tjugoförsta, göken, och öfverskrida vårt heliga
tjogtal med en enda gök, men som inte skall bli den
sämsta ibland oss? Håhå, låt gå!»
»Lefve Edvin Hakonsson! Välkommen i vårt glada
lag! Kuku! Kuku! Kuku! Kuku!» skållade det i chorus
och enligt sedvanligt helsningsformulär.
Gubben Polle strålade åter af förnöjelse,
13.
lEii son, som är sin. fars informator.
»Om igen, lilla farsgubben! ’Duger inte, duger inte’,
sa’ professor Schröder, högtsalig i åminnelse.»
»Det var väl haken, om jag inte ska kunna lära
mig den historien. Jag börjar om igen för tionde
gången. Tja! Tja! Allt vårt vetande är bara
cirkulationsbruk. När du var liten, kära Edvin,
pluggade jag med dig, nu får du i din ordning
plugga med pappa Polle. Håhå, låt gå! Nu begynna
vi: Det var en gång en is - is - nej, - irländare,
som klagade öfver att han vid en explosion förlorat
sin hörsel. ’Ja, till den grad, att jag inte en gång
hör eller förstår hvad jag sjelf säger’, förklarade
mannen, ’men derför har jag också en pojke ined mig,
som talar om för mig allt hvad jag pratar’, tillade
han med vigtig min.
»’Men hur kan ni höra honom då?’ invände en anmärkare.
»’Ja, si det är just det, som är knuten’, svarade
irländaren.
»’Men ni hör ju era egna tankar i alla fall’, fortfor
in-terlokutören.
»’Nej, si det är just det som är olyckan, för si jag
har alltid varit van att tänka högt?»
»Bravo, bravissimo, pater Paulus!» jublade Edvin
Hakonsson der han låg på soffan med is omkring sitt
sjuka ben.
De skavanker han ådragit sig vid äfventyret å vinden
hade nödgat honom att under några veckor hålla sig
stilla i sitt hem, medan deremot Potentia sluppit
alldeles helskinnad undan den farliga situationen.
Den förgrymmade fadren hade emellertid skickat
henne till Stockholm på en tid, på det hon hos några
slägtingar skulle kunna ångra sina hjerteförvillelser
och förgäta »skandalritaren».
Men ack, tant Elisabeth Funke höll troget sin föresats
att vara de båda älskandes jordiska försyn, och
uti brefven till och från den rara gumman inneslöts
mången rosenfärgad biljett, som allt fastare tillknöt
trohetsbandet mellan de unga.
»Jag tror jag lär mig en annan historia,
Edvin. Den der om irländarn var litet för mycket
dumblandad. Tja! Tja! Det får du verkligen ursäkta
mig.»
»Tackar för komplimangen. Jag har sjelf nyss
fabricerat den, och, såsom jag tyckte, i äkta irländsk
stil. Men pappa Polle börjar bli granntyckt, kan
jag märka.»
Edvin tog några bloss ur sin cigarett och bläddrade
i en tidning, medan hans far med ömhet och stolthet
betraktade sin gunstling.
Ingen kunde vara en ömmare sjuksköterska än pappa
Polle. Visserligen infann sig Edvins mamma tidt och
ofta i sin älsklings ungkarlsvåning, belägen i hans
pappas hus, förstås . - med fruktsoppor och andra
dietetiska rätter, anbefallda af läkaren, men pappa
Polle ville, så vidt möjligt var, öfvervaka sjelfva
ömsningen af iskompresserna, och malisen påstod,
att den förmögne tullförvaltaren tagit afsked från
sin tjenst enkom för att sköta sjukvaktaresysslan
hos sin kära son.
Det enda lilla nöje den gamle icke ville förneka sig,
var att deltaga i gökgillets aftonsammankomster,
för honom så kära, att han dubbelt otåligt afbidade
sonens tillfrisknande, särskildt
för glädjen att få vandra till klubben i den
tjugoförsta och yngsta gökens sällskap,
»Edvin, min gosse! Tlevreka! Hevreka!’ Jag har
funnit det, såsom vi klassiker uttrycka oss. Håhå,
låt gå! Tja, tja, Mamertus, min gosse!»
Gubben Polle knäppte med båda händernas långfingrar
och tummar så der, som då man lockar på en hund,
»Sade du inte att du sjelf fabricerat den der ganska
hjelpliga anekdoten om is - irländarn?»
»Jo, lille far, men jag skryter inte mycket med
fabrikatet.»
»Du ska göra bättre och qvickare, min gosse! Du ska
skapa anekdoter åt din far, hvilka derigenom bli
komplett tjärnfärska, och omöjliga för vår ovän
borgmästaren att kalfatra och mästra. Vi ska slå
ihjel honom andligen i gökarnes gille. Jag mins
ju hur stukad han var, då jag - tack vare ditt
tålamod - ordagrannt kunde mina fem anekdoter på
födelsedagen. Han tål inte vid några motgångar; stora
kan han rimligtvis aldrig få, men vi ska slå ihjel
honom med småsten. Tro mig, Edvin, knappnålsstyng ä’
ibland värre än dolkstötar!»
»Visdom flödar från dina läppar, pappa Polle!» svarade
patienten och tände en ny cigarett. »Du har sjelfmant
gått mig till mötes i min stora hämdeplan. Jag har
redan hört af farbror Sabelstjerna, som i går gjorde
mig ett besök, att borgmästarn är vid ett miserabelt
lynne, dels med anledning af dottrens bortovaro,
och dels i följd af dina anekdottriumfer. Han n ans
inte hålla sig eller skaffa sig så många tidningar
som vi, och alla nya anekdotförråder äro redan af
oss annekterade, innan de hinna komma till honom. Med
ett ord, vi ska i klubben hjelpas åt att tråka ihjel
pappa Mamertus, och har han inte gökgillet som tröst
öfver Potentias bortovaro, så dör han en vacker dag af
bara ledsnad, en död, som han visserligen förtjenade,
men som jag dels af aktning för min blifvande svärfar
och dels som god kristen inte vill framkalla genom
mina önskningar.»
»Katt och tillbörligt taladt, min gosse! Mamertus
har många goda sidor, men hans oförsonlighet mot dig
bör ha sin rättvisa bestraffning. Tja, tja! Ska vi nu
gå igenom första anekdoten för i dag, den om - om -
om sjökapten och - och - seså, nu strök den krabaten
flagg i mitt minne.»
»Om lotsåldermannen och månglerskan, var det, bästa
pappa. »
»Mycke rätt! Nu har jag den klar som kristall! Tanken
på ditt väl skall lysa för mig såsom de tre vise
männens stjerna, min gosse, håhå, låt gå! Nu börja vi!
»Det var en dag en ångbåtskapten - - Tja, tja!»
»Lotsålderman, lotsålderman ! Tänk på lots - lots -
och ålderman, t. ex. ålderman Stenberg här i staden.»
»Mycke rätt. Det var en dag en ålderman Stenberg här
i staden. Håhå, låt gå! Nu har hin håle flugit bort
med mitt goda minne igen. Hvad har jag med gubben
Stenberg att göra?»
Dock, vi lemna herrarne Hakonsson, far och son, åt
sina minnesöfningar och sina djuptänkta hämdeplaner,
för att se till huru vår vän borgmästaren och hans
fagra dotter bära sina lefnadsöden.
14.
triiimfera»
Det hade verkligen lyckats intrigörerna Hakonsson
att göra sin motståndare icke blott ursinnig, utan
också betänkligt melankolisk.
Hvad hade den gamle anekdotsamlaren Fyrsten för glädje
i sitt hem, då detta var ödelagdt genom dottrens
frånvaro, och då gamla Kajsa, diplomatiskt slipad,
gjorde allt, för att få det så otrefligt som möjligt.
»Bäst att jag flyttar med ens från borgmästaren,
när ingenting är i laget», puttrade gumman. »Inte
kan jag vara i visthus och i kök på samma gång, och
hjelphustrur! är som femte hjulet under vagnen. Tacka
vet jag då fröken är hemma, då går allt som en
olja. Men nu så bränns det vid hvarenda minut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
