Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En underbart inrättad djurkropp - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLVIII. Pehr Hörberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
.Sedermera tyckes man hafva lyckats att föra lefvande
exemplar af al-aien till Europa, enär Brehm i sitt
verk »Das Thierleben» säger sig hafva sett en sådan i
London och funnit densamma vara "ett högst sällsamt
djur». Vidare säger denne vetenskapsman: »Han har
ingen nämn-
värd likhet med något annat däggdjur. Han påminner i
flera hänseenden om öronaporna, men hela hans yttre
har en alldeles egendomlig prägel. Hvarje zoolog,
som ser djuret lefvande, märker genast, att det är
ett fullkomligt nattdjur.»
Ett f o^teirlåiiicl^kt
XX, VIII. I?elii-
ade den man, hvars namn vi skrifvit här ofvan, skådat
dagens ljus på Italiens jord och der ifrån barndomen
fått fylla sitt öga med de rena och storartade
konstskapelserna från en klassisk forntid eller
med en sydländsk naturs leende och yppiga taflor,
och sitt öra med harmoniernas välljud från ett
musikaliskt folks läppar eller strängaspel - han
skulle då kanske, som en Michel Angelo, en Lionardo
da Yinci o. a., hafva blifvit en af verldens störste,
eller åtminstone skulle hans namn gifvit genklang
inom vidare kretsar, än nu. Ty det var och det är
ännu en himmelsvid skilnad mellan en konstnärsbana,
lagd i Koma eller någon annan stad söder om Alperna,
och en som slingrar sig genom en aflägsen dalgång
i en undangömd småländsk skogstrakt. Det var ej de
egenskaper naturen förlänar åt sina gunstlingar, som
fattades Pehr Hörberg, den fattige bondgossen. Det
var en omgifning, i hvilken lyckliga egenskaper kunde
utveckla sig, som brast honom. Nu var och förblef
Pehr Hörberg blott en dilettant, om ock med snille,
men han kunde varit en mäktig konst-
Pehr Hörberg.
(Efter en radering- af konstnärens egen hand.)
när med utomordentlig skaparkraft. Han kunde blifvit
en af dem, om hvilka dussintals böcker skrifvas - nu
måste till och med en sådan beundrande väninna som
fru Ehrenström inskränka sig till att i den tidens
mytologiska pastellstil utbrista: »Och du, hederlige
Hörberg! Du, som arbetade din teg och körde din plog
med svetthölj d panna, du var son af Ceres, liksom
du var son af Parnassos. Ditt snille vägledde dig,
ditt hjerta inspirerade dig, din hydda blef snart
sånggudinnornas bostad, och din pensel har åt oss
efterlemnat skattvärda stycken." Allt detta oaktadt
var Hörberg dock ett af de många be-bevisen på huru
konstens gudagnista hos en äfven i yttre förhållanden
vanlottad varelse ej blott fortlefver, utan ock
be-niäktigar sig dess hela väsen och höjer den upp,
så långt omständigheterna det tillstädja. Intet annat
än grafvens kalla pust kan släcka henne, då hon en
gång framkallats. Hon är denna mäktiga inre drift,
som Gud sjelf nedlägger hos sina
utvalda och, sjelf ett under för menskligt
förstånd, verkar under för menskligt omdöme.
Pehr Hörberg föddes den 31 Januari 1746 på ett
soldattorp i Yirestads socken af Kronobergs län.
Hans fader var
soldaten Åke Hörberg, hans moder Bengta
Grisadotter. Som barn utstod han flera lifsfaror,
ur hvilka han på märkligt sätt räddades: det var
förr sed att betrakta dylika räddningar såsom bad
om märkliga öden, såsom löften om något stort. Och
i det hänseendet sannades visserligen folktron. Då
lille Pehr var ett halft år gammal höll han på att
klämmas ihjel i en klufven björk, då hans föräldrar,
på råd af en i framtidens dunkel förfaren lapsk
qvinna, en torsdagsmorgon sköto gossen tre gånger
genom det klufna trädet, för att på detta trollska
sätt återskaffa den sjuklige pilten helsan. Gossen
var knappast utkommen tredje gången ur klyftan,
då denna sprang igen.
Pehr hade föga eller intet tillfälle att lära sig läsa
och skrifva, ty det var på den tiden glest mellan
folkskolorna. Men han lärde sig det ändock. Yi veta
men Deri, som föder fåglarna i luften och kläder lil-
ej huru
jorna på marken, Han beredde möjligheten. På samma
sätt var det med violinspelning och ritkonst. Ingen
undervisade honom, men han lärde sig dock både
att spela och rita. Om som» rarne födde han sig
med att valla får, om vintrarne måste han ofta ut
att bedja andra om bröd; och Pehr var välkommen
med sin fiol, genom hvilken han förtjente sina
första styfrar. Ritningen var egentligen sommarens
sysselsättning, ty furans bark, brunroten, bärens
saft och kol, jemte bränd lera och krita voro hans
första färger. Hans första »dukar» voro dörrar
och väggar i byn; hans andra »duk» var den hvita
björknäfvern, och en spik fick härvid stundom t j
ena till pensel. Så spelade och ritade den svärmiske
vallgossen, tills han en dag var hela fjorton år
gammal och nu ej längre kunde motstå driften att
komma ut i verlden. Föräldrarne hade länge motsatt
sig denna hans önskan, och fadren hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
