Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLVIII. Pehr Hörberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
till och med bundit honom vid soldatroteii som reserv
- men äfven de måste nu gifva vika, och så vandrade
en dag vår Pehr med rikligt hopp men klen kassa till
Yexiö, för att der söka plats som målarlärling. Men
såsom varande soldatpligtig lyckades han ej häri,
utan måste med hrutet hopp och nedslaget sinne
återvända till sin födelseort samt der på nytt blifva
vallhjon. Men att dyrka muserna och valla får på
samma gång, det har sig något svårt. Pehr lyssnade
till fantasiens smekande melodier, men hörde ej
vargens tjut; hans blick forskade i örternas fina
färgskiftningar eller dränkte sig i eterns obestämda
blå, men märkte ej den lede fienden, som smög sig in
i hjorden och der klöste gräseliga. Han vågade sig
nu ej hem till den stränge husbonden, utan beslöt
att rymma. Tärd af den våldsammaste hunger smög
han sig fram till gården medan allt folket var ute
på höbergning, tog sina kläder och sin kära fiol
samt begaf sig af till Skåne, sedan han under något
föregifvande tagit afsked af sina föräldrar.
På en bondgård i Skåne blef han med välvilja
mottagen och fick sysselsättning, som beredde honom
någon förtjenst, med hvilken han derpå återvände
hem, hvarest han med glädje mottogs. Nu fann
man att ynglingens böjelse var oemotståndlig,
och slutligen fick han åter traska till Vexiö,
der han, en sextonåring, i Februari 1762 inställde
sig hos embetsmålaren Zschotzscher, som nu, sedan
Pehr friköpt sig, mottog honom på sin verkstad. Här
stannade han i fyra år och inhemtade onekligen något,
fastän »mäster» visst icke var sjelf synnerligt
skicklig. Men på väggarne i dennes hem såg Hörberg
med beundran en mängd taflor, och i Yexiö domkyrka
fanns en altartafla af Schröder, den han ock under
sin lärotid kopierade, hvarjemte han åt mästaren
eller andra sina bekanta målade porträtt eller
taflor efter kopparstick. Undervisningen deremot
bestod helt enkelt i »färgrifning och anstrykning»,
utom söndagseftermiddagarne, då målaren skulle lära
gossarne teckna, hvilket dock ej hade sig så lätt.
Hörberg förvärfvade sig emellertid den gamle knarrige
gubbens välvilja, så att denne, som afled vid de
fyra årens slut, ihågkom honom i sitt testamente med
femtio daler silfvermynt, jemte sina gångkläder -
ett belopp, som målarens son dock nedsatte till tjugo
daler. Med denna summa begaf sig Hörberg åter ut i
verlden och trampade den kringvandrande utlärlingens
ofta bittra stig, på hvilken han till och med mötte
sådana svårigheter, att han en dag måste för bröd
sälja sin mössa.
Efter ett par konditioner, hos målarne Lundberg i
Carlshamn och Luttman i Vexiö, der han blef så illa
lönad, att han hos den förre blott fick ett par skor
och hos den senare endast kunde utbekomma halfva sitt
arvode, beslöt han, på förslag af en herr Scheele,
att nedsätta sig på landet som häradsmålare och
torpare. Och flyttade han år 1768 i denna egenskap
till byn Almisåkra i Vestra härad af Jönköpings län,
der han öfver dörren till sin stuga satte som skylt
bilden af en målande gosse och derunder orden Pwtoris
Habitaculwm (Målarens koja), hvilket innebar en fiffig
användning af be-gynnelsebokstäfverna i hans namn.
Följande året gifte han sig med pigan Maria
Eriksdotter från Mycklamo, som under några år bragte
flere barn till verlden och gjorde derigenom hushållet
allt tyngre att lifnära. Men Pehr Hörberg var seg,
som en smålänning egnar, och flitig samt sparsam som
en sådan. Han arbetade ej blott i jorden och i färger,
utan snickrade äfven och förfärdigade schatuller,
slädar och husgerådssaker. Men allt tyngre blef
bekymmerslasset, tills han slutligen år 1783 genom
lagman von Stedt erhöll tillåtelse att arrendera
ett fjerdedels frälse^ hemman Mejensjö under Eksjö
gård och kopparverksbolag. Hörberg var nu trettiosju
år gammal och hade hunnit till graden af bonde och
häradsmålare, och dermed ändar första afdelningen af
hans lif.
I hvad mån hade härunder det inre konstanlaget hos
Hörberg utvecklats? Det är svårt att rätt föreställa
sig, ty i förteckningen öfver de hundra bilder, han
minnes sig hafva under denna tid målat, förekomma så
väl religiösa stycken samt landskaps- och djurbilder,
som ock åtskil-
liga antika ämnen, kopierade eller utförda efter
kopparstick. Det uppgifves ock, att han gjort sig
förtrogen med skilda folkslags mytologier. Säkert är,
att han insåg sin egen underlägsenhet - och det talar
till hans fördel - samt greps af åtrå efter att få
skåda de konstens skatter, Stockholm inrymde.
Men hvar taga medel ifrån, och huru kunna skiljas
ifrån de sina, af hvilka hustrun naturligtvis icke
kunde fatta hans inre själstillstånd, eller förstå
denna hans oemotståndliga drift mot det ideala? Hvad
medlen angick, hade en prost vid namn Nyrén förskaffat
sig en samling porträtter af den gustavianska
konungafamiljen och begärde att Hörberg skulle komma
till honom för att mot arvode kopiera dem. Nyrén
bodde half-vägs mellan Mejensjö och Stockholm, så
att Hörberg trodde, att förtjensten hos honom skulle
vara tillräcklig för att, sedan han väl kommit dit,
bestrida de återstående resekostnaderna. Hörbergs
beslut var nu oryggligt. Han tog påsen på ryggen
tidigt en morgon och lemnade sin stuga. Ännu på
tröskeln slog hustrun armarne kring hans hals och
föreställde honom under strida tårar alla de faror,
för hvilka han utsatte sig, och den nöd hans kära i
hemmet skulle få utstå. Men hvad som var sagdt, var
sagdt. Det sved i hjertat att gå, men han kunde ej
annat. Vår Herre ville nu en gång så. Hustrun menade,
att det var synd att häda Herran och pålägga Honom
beskyllningen för en handling, som var djefvulens
verk. Då Hörberg det oaktadt blott tryckte henne
i sina armar och så anträdde sin vandring, följde
hon honom med äldste sonen ut på vägen under
bitter klagan. Efter ännu en kamp mellan hjertat
och konstnärsdriften, vände han sig slutligen om
och utbrast med en ståndaktighet och kraft, kanske
vida större, än den som kräfves på något slagfält:
»Kära mor, jag rår inte! Det är mig omöjligt att bli
qvar. Gå du hem till din gryta och låt mig gå dit
Försynen kallar mig.» Med dessa ord tryckte han hatten
ned för ögonen och skyndade skogsbacken uppföre.
Prosten Nyrén svek emellertid sitt löfte och vägrade
Hörberg all ersättning. Men denna första motgång
nedslog ej Hörberg, som med blott 8 daler på fickan
fortsatte sin långa vandring, upprätthållen af denna
mäktiga inre stämma, som i hvarje ögonlick af tvekan
ropade till honom: »Du måste! du måste!» Och en dag,
det var år 1783, kom han fram till hufvudstaden,
utan att ens hafva på vägen förtärt mer än hälften af
respenningarne. Äfven här gick det honörn motigt. Han
vände sig till flera bekanta, i tanke att få bo hos
dem; men de tillbakavisade alla den i sämskskinnbyxor
och vadmalsjacka uppseende väckande bonden, tills
han slutligen fick husrum hos en dragon vid namn
Meijerström, som dock öfvertalte honom följande
dagen att göra en tur med till Drottningholm och der
aflockade honom hans sista styfrar, utom en plåt,
med hvilken han nu, under en ängslan som man lätt
kan tänka sig, återvände till Stockholm, för att der
uppsöka målaren Tempelman, som han kände från Småland.
Han mottogs välvilligt af Tempelman, som ock gjorde
honom bekant med målaren Pilo, hvilken, sedan han
fått se Hörbergs medförda målningar, erkände det
naturliga snillets verk deri och nu blef honom en
sann hjelpare i nöden. Tempelman rekommenderade
Hörberg hos en direktör Suther, som hade en stor
samling konstverk, och till sin förvåning erhöll han
af denne hela sex riksdalerna för en tafla, som han
ej ansåg värdig två. »Efter denna dag har jag Gudi
lof aldrig lidit brist!» utropar Hörberg sjelf i sin
lefnadsteckning, hvilken finnes utgifven af Atterbom
och äfven blifvit intagen i samlingen »Utmärkta
Bönder» af Pehr Thomasson. Främsta bekantskapen var
väl dock den, .som Hörberg gjorde i Sergell, hvilken
skaffade honom ett anslag af 100 plåtar, för att ännu
en sommar uppehålla sig vid målare-akademien, och
jemväl föreställde honom för Gustaf III, som genomsåg
hans teckningar och berömde dem samt förärade honom -
en biljett till kongl. operan en afton. Det säges,
att Sergell vid detta tillfälle anhållit hos konungen,
det han måtte taga Hörberg med sig till Italien,
men fått till svar: »Huru, tycker ni, att jag skulle
kunna ditföra en bonde?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
